Rockstjärnor!?

Rockstjärnor!?

Ointressanta hela bunten.

Undantag: Kim Deal!!!

Vilka undantag gör du i livet?

ångestmänniska.nu

Vad ska man skriva om nu då?

Vad ska man skriva om nu då?

1. Peter Settman - sjuk kille.
2. Belize
3. Italien
4. Det nya året
5. 90-talisterna
6. 00-talisterna
7. Klimatkonferensen
8. "Jag flyttade in i..."
9. Pierre och Bubba
10. "Min kille är en..."
11. Allmänt om genus
12. Fejka dålig queerlitteratur
13. "Min turdag"
14. Manliga förebilder: David Copperfield
15. Publicera foton
16. Berätta om strukturer
17 "BOOJI or GROOVY" - fett eller kefft på engelska. Intervjuer med folk från Nordamerika
18. Fejkad orgasm - en berättelse.
19. "Min erotiska startsträcka"
20. "Vem tar vem" - en dikt
21. Jens, Andrea och Clousette - uppföljningen.
22. Jag fick med mig en hora hem IV
23. Human trash III
24. Hur många persiska människor har du legat med?
25. Tjugotalet
26. Själsvåndor (bara rent allmänt)
27. Novellen "Vattentäta skott"
28. Todd Folkes ursäkt
29. Skvallermagneten
30. Repriser
31. "Mitt bästa hundminne"
32. Serienovellen "Vi kom aldrig fram till Patagonien"
33. Poggio i serieform
34. Ngt annat i serieform

Spotify

Magnetenbloggens julkalender - låtlistan!

Magnetenbloggens julkalender: Grand Finale - Julafton

Dvärg Martin kom redan på morgonen. Det var Gellert som öppnade när det plingade på dörren, och där stod han. Hans vuxna vän. Rebecka låg fortfarande och sov och Nanne lät de två få lite tid för sig själva eftersom hon hade märkt att Gellert under gårdagen hade hamnat lite i skymundan.

Martin och Gellert gick in i vardagsrummet. Granen var verkligen vacker med alla sina ljus och färgglada kulor och smällkarameller och allt glitter.
- Va fin den är! sa Martin.
- Mmm... svarade Gellert, som fortfarande var lite ledsen och besviken på sin vän. Varför hade Martin varit så konstig dagen innan? Tyckte han inte om Gellert längre?
Martin märkte att Gellert inte var på sitt bästa humör och han visste varför.

Martin packade upp sina paket och la dem under granen. Det blev en stor hög. När han var klar satte han sig på golvet bredvid Gellert.
- Gellert, du kanske tyckte att jag var lite konstig igår?
- Ja, kanske... svarade Gellert lite dröjande.
- Det är jag verkligen ledsen över Gellert, sa Martin och rynkade sin panna. Men för mig var det jättespeciellt att träffa Rebecka. Hon har länge varit en stor idol för mig. Det var så underligt att äntligen få träffa henne på riktigt och det var därför jag betedde mig så märkligt. Jag blev lite nervös och visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv. Men jag vill verkligen inte att du ska komma i skymundan!
Martin strök Gellert över ryggen.
- Jag har tänkt på det här hela natten och hela morgonen, Gellert. Förlåt för att det blev såhär. Det var fel av mig. Jag var ingen bra kompis igår men jag hoppas att jag ska kunna vara en bättre kompis idag och alla andra dagar.
- Okej, svarade Gellert. Det är lugnt.
De två satt kvar vid granen en stund och pratade om allt möjligt - om skolan, om kompisar och om Gellerts föräldrar som för första gången i Gellerts liv skulle fira jul på varsitt håll.

På eftermiddagen, efter Kalle Anka, ringde Thomas. Nanne svarade, men Thomas ville bara prata med Gellert. Det var ett bra samtal, Thomas var inte så där skällig som han brukade vara. Han berättade att han saknade Gellert, och så berättade han om farmor och farfar och om deras hundar Loke och Jack.
- De tycker att det är jättehärligt med all snö, Gellert! De busar och rullar sig och har sig. Och så äter de till och med snö - riktiga tokstollar alltså.
Gellert skrattade när hans pappa berättade om Loke och Jack.

När Gellert hade lagt på utbrast Rebecka Jablonski plötsligt:
- Just det! Jag måste ju ringa till mina barn också! Tur att jag kom på det.
Hade Rebecka barn? Rebecka såg att Gellert tittade undrande på henne.
- De bor inte i Sverige utan i Rom, med sin pappa. De heter Mauricio och Laura och går i internationell skola. De börjar verkligen bli stora nu!
Rebecka gick iväg för att hämta sin telefonbok och när hon kom tillbaka slog hon sedan ett långt nummer på telefonen.
- Hey Laura darling! It's mummy. Merry Christmas!

Under julafton var det enklare för Martin att komma på jämn fot med Rebecka. Han hade blivit helt tagen av hennes uppenbarelse under gårdagen, och det var han fortfarande, men på något vis hade det lagt sig lite efter den där kyssen. Rebecka Jablonski var bara människa. Det hela hade känts väldigt obekvämt och konstigt för Martin, han var inte alls med på det där. Visst var Rebecka fortfarande en attraktiv och spännande person men Martin hade nu plockat ner henne från den mentala piedistal där han förut hade placerat henne.

När de hade satt i sig det dignande julbordet (där det fanns allt från köttbullar, till skinka, till Rebeckas bidrag latkes, till mandelmusslor med sylt och grädde) var det dags för julklappsutdelning. Som Gellert hade väntat!

Gellerts allra största och absolut bästa julklapp hade han fått innan julafton. Det var kursen i dykning. Bland paketen på julafton fanns bland annat ett cyklop och ett par grodfötter. På kortet stod det Lycka till med dykningen! Från mamma och pappa. Gellert tyckte det var konstigt med det här paketet som måste ha köpts innan pappa åkte till Gävle. Sedan räckte Nanne fram ytterligare två paket.
- De här hjälpte Martin mig med. Han sade att det var viktigt att du hade sådant här. De är från både mig och honom.
Gellert tog emot paketen. Mjuka paket. Inuti låg termobyxor som var vattentäta! Och en SNYGG jacka! Det var första gången han blev glad för några kläder han fått av sin mamma. Av Martin fick han en röd pulka och Martin hade också köpt en åt sig själv.
- Så att vi ska kunna åka tillsammans. Jag är enormt pulkasugen, Gellert! Jag tänkte att vi kunde åka redan ikväll kanske?

Rebecka och Nanne fick varsina frottéer och caper från Martin Kläder. Han hade sytt upp dem speciellt för de två kvinnorna. Rebecka provade glatt kläderna och började sedan överösa Martin med beröm för formen och den fina kvalitén på tyget. Nanne blev lite fnittrig och generad. Men under hela resten av kvällen satt hon och fingrade på sina nya plagg. Precis rätt present till Nanne tänkte Martin.

Rebecka gav Gellert och Martin varsitt musikinstrument. Gellert fick en fiol.
- Jag tycker att du passar att spela ett instrument! Det syns på dig! Jag kan lära dig det jag kan om du vill. Om du inte gillar fiolen kan du pröva något annat instrument. Trumpet kanske passar dig bättre, Gellert?

I Martins paket låg en vacker gammal Levin-gitarr i storlek 3/4.
- Den här hör du på Villa Capris inspelningar, sa Rebecka.
- Det här är för mycket! svarade Martin.
Han blev rörd och nästan generad - och det hade inte enbart att göra med att den hade anknytning till Villa Capri. Det var något i hur Rebecka tittade på honom när han öppnade paketet. Martin blev alldeles varm och hjärtat började bultade allt snabbare. Han hade svårt att dölja sin reaktion. Förälskad? Nu? Han blev lättad när Rebeckas och Gellerts uppmärksamhet vändes mot Nanne då hon öppnade sitt paket från Rebecka. Det var ett par kastanjetter.
- Dig ska jag banne mig lära att dansa flamenco!

Rebecka stannade inne när Nanne, Gellert och Martin gick till Vitabergsparken för att testa pulkorna i snön. Det var alldeles kolsvart ute och Gellert blev andfådd där han sprang upp för backen för att sedan åka nedför den igen, om och om igen. Martin var med länge, sen sällade han sig till Nanne medan Gellert åkte de sista åken.
- Åh Martin! Det var verkligen så himla bra att du flyttade in hos oss. Det var nödvändigt för mig tror jag. Och för Thomas, även om han inte begriper det själv än. Vet du, idag är jag verkligen lycklig!
Nannes fina ord värmde verkligen. Hon fortsatte:
- Jag vet inte hur det blir med Thomas. Det hela känns väldigt osäkert just nu. Men annars, om han inte flyttar tillbaka, kan inte du flytta in då? Du kan bo i mitt arbetsrum, kanske. Det skulle vara jätteroligt! För att inte tala om att Gellert skulle bli jätteglad ifall du ville det!

24 december: Anders Widmark - Den signade dag

Magnetenbloggens julkalender: Julstök på Katarina Bangata

På tisdagkvällen lämnade Thomas lägenheten på Katarina Bangata. Nanne hade sagt att det fick räcka, att det var nog. Thomas hade då blivit vansinnig.
- Är det så du vill ha det? Sabba allt bara, gör det! Skit i Gellert - men du bryr dig ju ändå inte om honom! Det har du aldrig gjort.

Nanne hade blivit ledsen av Thomas hårda ord men på något vis tog hon det ändå med ro. Hon visste att Thomas inte menade vad han sa. Men just nu klarade hon bara inte av honom och han klarade inte av henne. Det var lika bra att han gav sig av. Vid tiotiden hade Thomas därför tagit sig till centralen och köpt en sista minuten-biljett till Gävle för att fira jul hemma hos sina föräldrar. Innan han åkte kramade han Gellert. Det kändes konstigt för båda två. Gellert var jättearg på sin pappa men samtidigt tyckte han synd om honom. Hur skulle det vara att fira jul utan pappa?

På onsdag eftermiddag kom Martin hem till Nanne och Gellert för första gången sedan han hade blivit utslängd. Nanne hade bjudit in honom för att delta i det årliga julestöket. Först skulle de gå och köpa en gran tillsammans på Nytorget. Nanne hade sagt att Gellert skulle få välja vilken de skulle ta, men det var svårt - alla var så fina. När Gellert hade gjort en noggrann besiktning av hela sortimentet bestämde han sig slutligen för en ganska kort men knubbig sak.
- Den tar vi!
Martin, Gellert och Nanne bar sedan tillsammans hem granen och lät den först stå en stund i trapphuset, för att låta den vänja sig vid temperaturomställningen.

När det så var det dags att rulla köttbullar inför morgondagen hördes plötsligt en nyckel vridas om i låset. Dörren öppnades och in kom Rebecka Jablonski. Utan att ta av sig varken kappa eller stövlar gick hon raka vägen in i köket för att ställa ifrån sig sina kassar. Med sig förde hon en air av kall vinterluft och på golvet blev små pölar från de blöta skorna. Rebecka Jablonski! Martin kunde inte låta bli att slås av hennes starka utstrålning. Det mörka håret, de rosiga kinderna, glöden. När Rebecka hade ställt ifrån sig sina kassar sträckte hon fram sin handen mot Martin.
- Hej! Det måste vara du som är Martin? Jag heter Rebecka.
- Ja, jag vet, svarade Martin men ångrade sig i nästa sekund. Varför hade han sagt så?

Trots att han visste att hans gamla idol, Rebecka Jablonski, hade flyttat in hos Nanne och Gellert kände han sig lite tagen på sängen. Han var spänd och nervös men gjorde sitt bästa för att dölja det. Allt han gjorde kändes lite tafatt i kontrast till Rebeckas avslappnade och självklara sätt. Gellert la märkte till att Martin hade blivit lite konstig och stirrig sedan Rebecka hade kommit in genom dörren. Till exempel hade Martin, som annars hade så fin känsla i fingrarna och händerna, börjat rulla köttbullarna i allt mer oregelbundna och konstiga former. Varför beter han sig såhär? undrade Gellert.

Eftermiddagen led mot kväll och granen var nu klädd. Den hade verkligen blivit fin, speciellt sedan Gellert hade hängt upp sina två smällkarameller som han hade gjort på fritids. Sedan hade de gjort knäck, stekt köttbullarna och satt en deg på jäsning. Vid niotiden hade Martin sprungit ner till Ellys pizzeria och köpt tre pizzor som de fyra delade på. Rebecka hade langat upp en bibba rött på bordet och hon fyllde frikostigt på i Nannes och Martins glas - men också i sitt eget. Ju mer vin det flödade ur tappkranen desto bättre stämning blev det de tre vuxna emellan. Men Gellert kände sig lite utanför. Han hade verkligen sett fram emot att få träffa Martin men nu var det som att bara hade ögon för Rebecka. Jävla Rebecka, tänkte Gellert.

När Gellert sedan hade gått och lagt sig satt de vuxna kvar i köket och pratade och lyssnade på musik. Både Martin och Rebecka var vana vindrickare - Nanne däremot hade inte druckit på det här sättet på flera år. Det kändes skönt i kroppen. Martin passade på att ställa en massa frågor till Rebecka om hennes tid med Villa Capri och Rebecka riktigt njöt av uppmärksamheten från den kortväxte designerkillen.

- Kom, sa Rebecka plötsligt och tog Martins hand. Jag ska visa dig en sak.
Med bestämda steg förde hon med honom till sitt nya rum där hon sedan började rota bland sina saker. Martin visste inte riktigt vad han skulle göra - visst kände han sig smickrad av Rebeckas uppmärksamhet men...
- Här!
Martin tittade upp men ryggade instinktivt tillbaka. I handen höll hon en dödskalle.
- Känn på den! uppmanade Rebecka. Den är från Costa Rica.
Rebecka fattade åter tag om Martins hand och försökte föra den mot dödskallen, men Martin ryckte bort den. Lade hon an på honom?
- Jag måste gå på toa, sa han och försökte på ett elegant sätt smita ut ur Rebeckas rum. Men utan att han hade hunnit uppfatta vad som var på väg att hända hade Rebecka böjt sig ner och tryckt sina röda läppar mot hans.

Från köket hördes Nannes slammer med disken.

23 december: Pugh Rogefeldt - Kärlekens träd

Magnetenbloggens julkalender: Första dyket!

Det kändes jättekonstigt att stå inne i badhuset och svettas och samtidigt se snön yra utanför, upplyst av kalla strålkastare. Gellert rös, han visste inte om det var av se ut i kylan eller om det var av upphetsning. Han var bara minuter ifrån att få sin dröm att gå i uppfyllelse. Han skulle få dyka, på riktigt, med tuber och cyklop. Han skulle få sväva tyngdlös i det tysta vattnet, och andas genom en regulator och titta på sin djupmätare.

- Gellert, lyssna då!
Thomas spände blicken i Gellert och pekade på instruktören som nu upprepat Gellerts namn flera gånger.
- Gellert, är du med nu? Hör du vad jag säger? Det är viktiga saker det här!
- Ja, förlåt, svarade Gellert.
Han rodnade och började svettas. Han hade hört och förstått vad instruktören hade sagt redan första gången och nu hade han upprepat samma sak tre gånger. Dessutom gjorde han överdrivna rörelser till varje ord han sa.
- Body check räddar liv, Bruce Willis ruins all films, Gellert. Är du med nu? BCD, vikter, regulator, air - luft, fens - fenor, sa han på bred göteborska och pekade på de olika delarna i dykutrustningen.

Gellert ville bara plumsa ner i basängen och sätta igång med dykningen men instruktören fortsatte:
- Mer än 50 procent av alla dykolyckor skulle ha kunnat undvikits om man gjort en fullgod body check, Gellert.
När han sa ordet "BCD" ryckte han i Gellerts väst och när han sa "vikter" drog han i Gellerts bälte där fyra tunga blytyngder satt jämnt fördelade på höfter och rygg. Gellert kände sig obekväm men sa inget - han visste att hans föräldrar hade betalat mycket pengar för dykkursen som han fått i "förskottsjulklapp".

Till slut verkade instruktören nöjd i alla fall och plötsligt gick allt snabbt. Gellert fick gå fram till bassängkanten och ta ett stort kliv och liksom falla fram med ena benet utsträckt ner i det svala vattnet. Instruktören kom efter och gjorde tummen ner-tecknet som betydde att man skulle släppa ut luften ur sin väst och långsamt sjunka mot bassängens botten. Nu dyker jag! tänkte Gellert.

Det var häftigare än han någonsin hade kunnat föreställa sig. Han var så smidig i vattnet, som en delfin. Med ytterst små rörelser kunde han ändra riktning i sidled och upp och ner. Det var en otrolig känsla. Tuberna på ryggen vägde ingenting och det kändes inte heller konstigt att andas genom munstycket. Med blicken följde Gellert följde sina utandningsbubblor när de steg mot vattenytan. Det såg häftigt ut.

När Gellert och Thomas kom hem från dyklektionen gick Gellert raka vägen in på sitt rum. Nanne tittade frågande på Thomas
- Gellert sjabblade till det. Vi var tvungna att avbryta lektionen.
- Varför det?
- Han var ofokuserad och lyssnade inte på instruktören när han berättade om säkerhetsnivåerna. Sen, när han var i vattnet, började han kolla efter sina utandningsbublor och tappade kontrollen.
- Va fan säger du?
Nanne kunde inte tro att hon hade hört rätt.
- DÖK GELLERT MED TUBER? MEN HERREGUD THOMAS, HAN ÄR JU BARA ETT BARN!
- Vad trodde du att man gjorde på en dyklektion? Simmade på torra land eller?
- Men Thomas, nu orkar jag inte mer. Du är ju för fan helt jävla omdömeslös! Hur kunde du låta Gellert dyka med tuber? På första lektionen dessutom.

Nanne var rasande. Thomas hade utsatt Gellert för livsara men istället för att på ett vuxet sätt ta på sig skulden lade han över den på deras son. Nu var måttet rågat - än en gång hade Thomas visat prov på sin gränslösa omdömeslöshet. Nanne hade fått nog.

22 december: Evangelicals - Diving

Magnetenbloggens julkalender: Rebecka flyttar in

När Gellerts familj kom tillbaka från julmarknaden i Skrapan hade Rebecka Jablonski flyttat in. Gellert gläntade på dörren till det rum som förut hade varit Dvärg Martins. Rebecka stod och plockade upp sina saker ur några slitna kappsäckar. Hattar, klänningar, prydnadssaker, grammofonskivor, en bärbar dator och allehanda musikinstrument.
- Kom in Gellert! Jag vet inte om du minns mig, men jag är din mammas kompis, Rebecka Jablonski.
Gellert tyckte att det såg konstigt ut med Rebeckas saker inne i Dvärg Martins gamla rum men sakerna var i och för sig ganska coola. Bland annat hade hon en riktig dödskalle, från en människa.
- Den är från Costa Rica, sa Rebecka. Det vilar en förbannelse över den. Här, känn!
Gellert sträckte fram sin hand och kände på dödskallen - han var inte rädd för förbannelser men däremot tyckte han att Rebecka var lite märklig. Inte läskig alls, men väldigt annorlunda. Och trots att hon inte var lika bra som Martin var det i alla fall skönt att ha en till vuxen hemma, någon som inte var en av hans föräldrar.

- Hallå Rebecka! Välkommen!
Nanne hade nu också kommit in i rummet. Rebecka sken upp.
- Hur var det på marknaden? undrade Rebecka.
Nanne fick något stirrigt i blicken.
- Ehh, jo Martin och hans kompisar hade gjort jättefina grejer... Men, det hände en lite jobbig grej bara. Men vi kan prata mer om det sen.
Gellert förstod vad hans mamma syftade på.
- Jaha, det låter ju inge vidare. Vad hände? frågade Rebecka.
Gellert skämdes över sin pappas agerande gentemot Martin. Det hade slutat med att vakterna hade fått komma och säga till honom att lugna ner sig. Gellert ville inte att Rebecka skulle få veta det här.
- Vi kan prata om det sen, sa Nanne och började pilla på Rebeckas dödskalle.
Gellert visste inte riktigt vad han skulle göra av sig själv. Skulle han stå kvar eller skulle han gå?

Thomas var inte med på middagen den kvällen. Rebecka hade lagat jättegod lax med citronspray, fårost och tunnskivad potatis. Gellert hade ätit tre portioner och sedan gått och lagt sig. Nanne tänkte att han ändå verkade ta det hela förhållandevis bra. Efter maten satt Rebecka kvar vid bordet. Hon hade tagit upp sitt skissblock och en blyertspenna och tecknade av Nanne där hon stod böjd över diskhon med diskborsten i handen. De två hade nu äntligen tid att prata med varandra.
- Vad det som hände idag egentligen? undrade Rebecka.
- Jo. Vi gick på promenad tillsammans. Jag, Gellert och Thomas. När vi kom till Skrapan så glömde jag bort att Martin skulle vara där, trots att jag visste. Jag hade ju till och med berättat det för dig!
Nanne vände sig om mot Rebecka och fortsatte:
- Sen gick vi runt och tittade, bland annat var det ett bord med barnkläder som vi stannade vid. Vid samma bord sålde Martin sina kläder och Thomas blev jätteupprörd. Martin var inte där, så han började skälla på de två tjejerna som sålde barnkläder. Thomas har bestämt sig för att Martin är pedofil, och när han fick syn på Martin välte han hela bordet, och sen kom det väktare som förde ut honom ur lokalen. Martin skällde ut Thomas efter noter, och även tjejerna med barnkläder gav honom en och annan reprimand. Det var hemskt!
Rebecka gjorde en fövånad min.
- Tror Thomas verkligen att Martin är pedofil? undrade Rebecka.
- Ja, han gör nog det faktiskt. Jag bestämde mig själv för att absolut inte tro på de där anklagelserna för några dagar sedan. Först, när de kom upp blev jag såklart orolig, och tänkte att Thomas kanske hade rätt, Martin är ju liksom annorlunda. Samtidigt stämde det inte riktigt. Det stämmer inte med hur han är tycker jag. Jag vet att pedofiler inte ser ut som monster, men jag tycker att man känner att Martin bryr sig på riktigt om Gellert.
Nanne sköljde av de sista tallrikarna och ställde dem i diskstället.

Den kvällen satt Nanne och Rebecka uppe länge. Thomas kom hem efter midnatt, borstade tänderna och gick och lade sig utan att säga ett ord. Med viskande röst berättade Nanne för Rebecka om sitt äktenskap med Thomas och hur hon under senaste tiden börjat tvivla mer och mer på att de två verkligen passade ihop. Hon började få allt svårare att förlika sig med Thomas frekventa, omotiverade aggressivitet.

Nanne tyckte att det var skönt att äntligen ha någon att prata med om sina tvivel och problem. Rebecka lyssnade och ställde följdfrågor.Hon var trots sin inte så ringa självupptagenhet en god lyssnare när det verkligen krävdes. När Nanne slutligen gick och lade sig någon gång efter klockan två hade hon bestämt sig. Hon orkade inte mer nu. Thomas var inte bra för någon av dem, varken för Gellert eller henne. Men skulle han kunna hålla sig lugn över julen? Kanske att hon och Thomas kunde prata om det hela under mellandagarna?

21 december: Nirvana - Drain You

Magnetenbloggens julkalender: Martin - tvivlaren

- Har du legat med Roman?
Louisa satte ner kaffekoppen med en smäll.
Martin försökte tysta ner sin kamrat och såg sig omkring. Kaffebaren på S:t Paulsgatan var allt annat än tom på besökare, nyfikna blickar riktades mot honom och Louisa.
- Snälla Louisa, bad Martin.
- Har du pangat på Roman?
Louisa upprepade sin fråga, nu i ännu högre tonläge.
- Nej... Nej det har jag inte, svarade Martin nästan viskande.
Louisa fingrade på servetten, vände bort blicken och fortsatte:
- Nähä... Det var ju jävla märkligt!
- Jag och Roman har inte legat med varandra, men det stämmer att vi... Hur ska jag säga det. Jag tillfredsställde honom på Reisens toalett i fredags.
Louisa fullständigt kokade.
- Det var ingen stor grej, försökte Martin. Och jag är ledsen om jag har sårat dig. Det är jag verkligen!
Martin sökte ögonkontakt med sin kamrat och medarbetare men hon tittade demonstrativt bort.

För Martin hade stunden med Roman inte var någon stor grej och han visste att Roman kände likadant. Som vanligt, när Martin var i farten med sitt tillfredsställande, var det mest av allt ett utslag av vuxen nyfikenhet, livsglädje och experimentlusta. Men den här gången hade han dåligt samvete över sitt agerande och han förstod verkligen att Louisa kände sig sårad och bedragen.

Louisa och Martin hade arbetat ihop i flera år. Louisa arbetade på Patrikssons PR, byrån som skötte marknadsföringen för Martin Kläder. Hon var proffsig - mycket proffsig - men Martin hade alltid haft en känsla av att hon inte riktigt förstod honom. Samtidigt visste han att han inte kunde begära av sina medarbetare att de skulle tycka att den okonventionella och normfrånställda sexualitet han förespråkade var helt okej. Han var ju Martin - "tillfredsställaren" och han visste att många tyckte att det här var konstigt och "udda" men aldrig tidigare hade det fått faktiska konsekvenser av det här slaget.

Hade han gått för långt i sin iver att tillfredsställa? Det hade verkligen inte varit hans avsikt att förstöra förhållanden och relationer för andra – tvärtom – men kanske var det var just det han hade gjort i den här situationen? Och Nanne och Thomas – kände de till den här sidan hos honom? Inte för att han på något vis skämdes, men han förstod att det kunde uppfattas som en perversitet och perversiteter i ordets rätta bemärkelse var knappast något han önskade bli förknippad med.

20 december: Tindersticks - Tiny Tears

Magnetenbloggens julkalender: Flygande frottéer

Gellert, Nanne och Thomas var ute på familjepromenad i snön. Gellert hade åkt lite pulka i Vitabergsparken och efter en fika på Gunnarssons konditori var de snart hemma igen.
- Kan vi inte gå in på Skrapans julmarknad? frågade Nanne.
Gellert stelnade till. Visste inte hans mamma att Martin skulle vara där? Vad skulle hända om hans pappa fick syn på Martin, eller om de hälsade på varandra? Hans pappa fick inte få reda på att de hade träffats.
- Jag tycker vi går hem, sade Gellert. Jag fryser.
Det var sant att Gellert frös. Hans kläder var verkligen värdelösa att leka i snö med.
- Lite till klarar du väl av? sade Thomas. Det ser ju kul ut det här! Vintagejulmarknad, vad kan det vara?

Julmarknaden var en succé! Både Pom pom och Martin Kläders försäljning hade gått mycket bra. Nu var det en timme kvar till stängning. Martin sprang och köpte latte och té till sig själv, Kristine och Stina. När han kom tillbaka såg han Gellert, Nanne och Thomas stå vid hans bord. Han stannade upp. Helvete, vad skulle han göra nu!
- Hej Martin! Nanne hälsade glatt, Thomas och Gellert vände sig om. I den stunden insåg Nanne sitt misstag:
- Hur fan kan ni stå och sälja barnkläder bredvid en pedofil? Har ni inget jävla sunt förnuft?
Thomas var högröd i ansiktet och med en snabb rörelse välte han bordet så att frottéerna flög i luften.
Gellert, Nanne, Krisitne och Stina bara gapade men Martin samlade sig snabbt - stunden var kommen. Han laddade och fixerade blicken på Thomas.
- Jag har fått nog av dig och dina fascistmanér. Gå härifrån, NU!

19 december:
Rage Against The Machine - Killing In The Name

Magnetenbloggens julkalender: Två rykande heta järnfat

Tidigare under fredagen hade Dvärg Martin Lambertz träffat Stina och Kristine, tjejerna bakom märket klädmärket Pom Pom. Tillsammans skulle de sälja kläder på Skrapans vintagejulmerknad imorgon. Stina, som var Martins frisör, var inte bara fantastisk med frisörsaxen och en himla bra kompis till Martin - hon var också autodidakt och mycket begåvad designer och sömmerska. Kristine hade han lärt känna på St Martins i London. Tillsammans hade de konstruerat lekfulla och egensinniga tygmönster.

Stina och Kristine skulle sälja Pom Pom-kläder - barnkläder i bjärta färger. Martin däremot skulle satsa på att sälja överblivna plagg från gamla provkollektioner. Han hade bland annat två kartonger med lite tunnare sidenfrottéer som på grund av missförstånd mellan honom och representanten från Krenholms textilfabrik i Narva, där han hade låtit sy upp sin senaste kollektion, hade blivit uppsydda i ett annat tyg än vad Martin önskat.

Martins liv rullade på. Han trivdes med att vara tillbaka i Stockholms innekretsar och han hade många goda vänner runt omkring sig. Men det fanns en sak som tyngde hans sinne - Gellert. Martin hade inte haft någon kontakt med Gellert sedan han flyttade ut och han undrade vad Thomas och Nanne egentligen hade sagt till Gellert. Tänk om Gellert trodde på Thomas falska anklagelser? Martin fick ont i magen. Jag måste få träffa Gellert!

På eftermiddagen hade Martin ringt till Nanne. Det hade varit ett bra samtal och det hade visat sig att hon egentligen aldrig hade trott på Thomas anklagelser.
- Hur är det med Gellert? undrade Marin.
- Det är väl okej. Men han har liksom slutit sig... Jag tror att han saknar dig, svarade Nanne.
- Och jag saknar honom.
- Vill du träffa Gellert, undrade Nanne. Bara ni två?
- Javisst!

Gellert såg förväntansfull ut när de två rykande heta järnfaten bars in och ställdes på deras bord. Dvärg Marin hade tagit med Gellert till Indian Garden på Västgötagatan där de nu skulle äta chicken sizlar.
- Akta, det är jättevarmt! varnade Martin.
- Jag vet, svarade Gellert och tog en klunk cola.
Han tittade på kycklingen och maten och sedan tittade han storögt på Dvärg Martin.
- Va, stekt gurka? Gellert höll upp den hårdstekta gurkskivan på sin gaffel och granskade den med skräckblandad förtjusning.
- Är det gott med stekt gurka? frågade han nyfiket.
Dvärg Martin hade då börjat skratta.
- Ja, det är gott med stekt gurka. Men bara när man äter till indisk mat.

Gellert tyckte att chicken zizlar nog var det godaste han någonsin ätit i hela sitt liv. Till kycklingen hade de ätit ett jättegott bröd som hette peshwari naan som smakade mer som en kaka, ungefär som en mazarin. Det kändes lyxigt.

Vilken bra middag!

18 december: Talking Heads - This must be the place

Magnetenbloggens julkalender: Ett litet grått kök

Nanne och Thomas satt uppe. Gellert hade gått och lagt sig. De gick igenom månadens utgifter. Med ordning i ekonomin kunde de resa till Öland nästa sommar igen. Eller kanske ta en sista minuten-resa någonstans? Nanne hade insisterat på att de skulle ge tillbaka hyrespengarna till Martin, och så hade skett, men utan personlig kontakt. Hyran för lägenheten skapade ett gapande hål i Nannes och Thomas ekonomi. Nanne älskade sekelskiftesvåningen de bodde i. Varken hon eller Thomas ville flytta. Det hade verkligen varit bra för ekonomin att ha en inneboende. Och så det här med att Gellert verkligen ville lära sig dyka! Både Thomas och Nanne förstod Gellerts fascination för världen under vattnet, och om de kunde, skulle de verkligen låta honom på börja en dykutbildning för barn. Men det var inte direkt gratis...

-Thomas, jag har en idé om vem som skulle kunna flytta in hos oss.
-Vem? Thomas tittade vidare i räkenskaperna
-Jag tänker på Rebecka Jablonski. Jag tror vi skulle trivas med henne.

17 december: Åsa Junesjö - En liten grå mann

Magnetenbloggens julkalender: Äntligen snö!

Den senaste tiden hade inte varit så rolig alls för Gellert. Han saknade Dvärg Martin och var ledsen och irriterad på sina föräldrar för att de hade varit så dumma mot Martin. Utåt sett försökte han att inte låtsas om hur han kände men för sina föräldrar hade han svårt att dölja sin ilska och besvikelse. När Nanne hade försökt fråga honom hur det var fatt.
- Bra, hade Gellert svarat och gjort en axelryckning som Nanne hade tolkat som: låt mig vara. Då hade hon inte frågat något mer.

Men nu hade i alla fall snön kommit. Som Gellert hade längtat! På lunchrasten hade han deltagit i snöbollskriget på Eriksdalsskolans skolgård tillsammans med de andra från klassen. Gellerts kläder, som knappast några vattenavstötande ”extremekläder” utan tillhörde kategorin hemsytt och överblivet, blev helt genomsura och han frös så han skakade när han kom in från rasten. Men det gjorde inte så mycket. Han hade fått vara med och leka med de andra i klassen.

Senare, efter fritids, hade Gellert följt med John hem eftersom både Nanne och Thomas skulle jobba sent. John var den enda i klassen Gellert brukade vara med utanför skolan. Han var schysst och så men lite tråkig, tyckte Gellert. John bodde på Råggatan, nära skolan. Det var ganska mysigt hemma hos honom men samtidigt lite konstigt på något sätt – på väggarna hängde konstiga tavlor och stora kors och så luktade det lite äckligt. Men Johns mamma var väldigt snäll och bjöd alltid på kakor och bullar.

Johns familj var kristna och för några veckor sedan hade Gellert följt med John på fredagsskoj i Korskyrkan på Götgatan. Det hade varit ganska många andra barn i deras ålder där, från andra delar av stan. De hade lyssnat på musik, gjort chokladbollar och spelat pingis med de andra. Ledarna, som var ganska unga, hade också varit med. Gellert hade haft roligt men det hade blivit lite jobbigt och pinsamt när de på slutet skulle sjunga några sånger som han inte kunde. Men han hade försökt sjunga med så gott han kunde och efteråt sa John att det inte hade märkts att Gellert inte kunde sångerna.

När Thomas sedan hade kommit och hämtat Gellert hemma hos John den fredagkvällen, hade han blivit arg på Johns föräldrar när de berättade att Gellert hade fått följa med på fredagsskoj. Gellert hade inte förstått varför hans pappa hade blivit så arg – de hade ju inte gjort något konstigt där, bara spelat pingis och gjort roliga saker ihop. Varför vill pappa inte att jag ska ha det roligt?

16 december: Kirk Franklin & The Family - You Are

Hallå där Gellert Tamas!

Magnetenbloggen såg dig vid olivoljehyllan på Coop Extra vid Medborgarplatsen. Berätta!
- Haha, ja det stämmer. Ni har bra koll! Jag var där för att handla lite grejer, olivolja bland annat. Jag tycker att det är skönt att handla på kvällen, när det är lite mindre folk i affären.

Vilken olivolja blev det?
- Efter ett lite för långt övervägande blev det Änglamarks ekologiska (extra virgin) från Spanien. Jag tar över lag ganska lång tid på mig när jag handlar. Jag är lite seg, som en oxe… Min fru blir ofta irriterad och frustrerad när vi är och handlar tillsammans. Jag är ganska eftertänksam som person och det här går alltså igen även i mitt sätt att agera på "Konsum". Men jag tycker faktiskt att det ska få ta lite tid att handla mat, vi svenskar är ofta väldigt stressade och hysteriska i matbutiken.

När vi ändå är inne på det här med livsmedel och mat, vilken är din favorit på julbordet?
- Jag tycker att något av det godaste är en skinkmacka med mycket stark och söt senap på julaftonskvällen. Men efter årets grisskandal får man väl se hur det bli med den saken, hehe. Annars är jag svag för ägghalvor med majonnäs och räkor, och sill i alla former. Undantaget currysill – det är vidrigt!

Ok, god jul då Gellert!
- Tack det samma!

Magnetenbloggens julkalender: Vi åker till Kanaans land

Söndagens möte med Nanne hade varit mycket märkligt. Martin antog att hon hade blivit lika förvånad som han, men det märkligaste i situationen var kanske att hon hade stått bredvid Martins enda levande idol, Rebecka Austern Jablonski!!! Dvärg Martin Lambertz blev sällan nervös eller bragd ur fattningen men det blev på något vis en dubbel chock att se Nanne stå och prata med Rebecka Jablonski så han hade bara hejat och sen kilat iväg med sitt mjölkpaket upp till Nisse och Stina.

Under tisdagen fortsatte Martin och Naturalis skissandet på nästa kollektion. Martin hade i ett tidigt skede bestämt sig för att inte slaviskt följa modevärldens regler om i vilken takt man skulle komma med nya kollektioner. Martin lanserade sina kollektioner när han ville, ofta alltför sällan eller alltför ofta eller alltför ofullständigt för att passa in i modevärldens ekorrhjul. Martin Kläder klarade sig i alla fall, och Patriksson PR var väldigt förstående, ja t.o.m. uppmuntrande till Martins anarkistiska agerande.

Eftersom butikerna där Martin sålde sina plagg inte alltid betalade sina fakturor i tid, hade han i perioder väldigt ont om pengar. Man blev inte direkt rik på att vara modedesigner. Ibland sålde han därför restupplagor från sina kollektioner direkt till sina kunder. Det här var oftast inte en särskilt god affär för honom eftersom han alltid sålde kläderna lite för billigt, men det gav honom en slant rätt i handen. Troligtvis skulle han sälja kläder från gamla kollektioner på Skrapans vintage-julmarknad tillsammans med sina vänner Stina och Kristine nu på lördag.

Medan Martin och Naturalis skissade, spånade och provade lyssnade de på en skiva med Villa Capri - på grund av mannens ömhet och världens behov av den -. Det här var den sista skivan med Villa Capri, och det var också Martins absoluta favorit. Geniet Rebecka Jablonski hade engagerat några män, tagit dem till studion i värmländska Koppom, och utvecklat sångerna medan de spelat in dem. Sedan hade skivan gått till tryck.

- Åh, lyssna! Martin sjöng med:
"Släng bort ditt Buchenwald, låt oss se varann. Bli Nürnbergprinciper för lyckliga äktenskap."

Naturalis rynkade lite på näsan medan hans kortvuxne kamrat skrålade med i refrängen: "Vi åker över till Kanaans land, käkar öl och flytande honung."
- Den är så jävla bra den här texten!
Martin gungade med i takten, med sina armar utsträckta och gjorde som små, långsamma "virvlar" genom rummet. Sen återvände han till arbetet och fattade saxen.

Vi åker till Kanaans land (Villa Capri) by korrumpiri

- Jag tycker verkligen att den här skivan är förskräcklig! sade Naturalis. Intressant, men hemsk, på flera sätt.
Martin visste att Naturalis inte gillade Villa Capri. Det som var magi för Martin var uppenbarligen inte magi för Naturalis. Men de respekterade varandras uppfattningar och Naturalis hade inga problem att lyssna på musik han hatade medan han jobbade, han såg det som en öppning för diskussioner.

Naturalis hade hört Villa Capri förut. Dels var hans föräldrar bekanta med Rebecka Jablonski, men till största del var det genom Dvärg Martins intensiva lyssnande som Naturalis kände till dem, och Rebecka Jablonskis historia. Naturalis absolut största invändning mot Villa Capri var den kassa kvalitén på utförandet. Han var visserligen lika intresserad som Martin av svaret på gåtan Rebecka Jablonski.

- Hon sätter de här männen i nån slags offerposition, sa Naturalis med upprördhet i rösten. Jag tycker det är vidrigt, uppriktigt sagt! Det är helt klart en skiva med ett tydligt feministiskt budskap, jag tror att hon producerade den här skivan för att förnedra männen, rycka bort mattan under fötterna på dem.
- Hahhaha, tror du?
Martin visste att Naturalis ofta drog saker till sin spets (inte sällan utan någon tanke på logisk konsekvens), men det var ju också samtidigt Naturalis styrka. Martin fortsatte:
-Ifall det var så som du säger, varför blir du så upprörd då? Är inte det en okej grej?
Naturalis svarade med en lång tirad av utvikningar och motargument som Martin benade ned i dess beståndsdelar och plockade åt sig det han ville ur. Ibland var det som att han utnyttjade Naturalis.

- Jag begär inte att du ska förstå mig! sade Naturalis stolt. Du är ju helt otypisk på alla sätt och vis. Jag, som heteroman däremot, som ändå såklart är medveten och skeptisk mot genusordningen anser att det hon gör kanske är förklarligt...
Ibland kändes diskussionerna med Naturalis övermäktiga men den här gången hann Martin runda av diskussionen innan den spårade ur.

När Naturalis had gått ställde sig Martin i fönstret och tittade på snöflingorna som liksom dansade ner. Han tänkte igenom dagen, det hade varit en bra dag. Snart kunde han skicka iväg sina skisser och mönster till fabriken i Estland! Där nere på gatan såg han Naturalis skynda bort mot Liljeholmens tunnelbanestation. Det såg kallt ut, tänkte Martin. Han var glad att han slapp gå ut i snöovädret idag. Liksom nätterna innan skulle han sova i sin ateljé. Där var det varmt och skönt, om än något stökigt efter deras produktiva dag. I Martins huvud ljöd fortfarande musik - musik som fick honom att bli mjuk i hela kroppen: Vi åker över till Kanaans land, käkar öl och flytande honung".

15 december: Chavela Vargas - La Carcel de Cananea

Soaking in mineral mud is very interesting

Magnetenbloggens julkalender: Nannes vän - Rebecka Austern Jablonski

När Nanne på söndagskvällen hade varit på väg hem från luciakonserten i Sofia kyrka hade hon vid 7-eleven vid Nytorget sett en bekant figur. Det var åratal sen sist.

Hon och Rebecka Jablonski hade gått i samma klass på Södra Latin i början av 1980-talet och haft sporadisk kontakt över åren. De två kamraterna hade haft en speciell relation trots, eller kanske på grund av, deras olikheter. Hade Rebecka problem blev hon utagerande - Nanne blev introvert. Festade Rebecka så gjorde hon det ordentligt och utan begränsningar. Nanne tyckte om fester, men av det lugnare slaget. Hon tyckte om fester i stil med middagar och andra sorters avslappnade former av bjudningar. Rebecka var gränsöverskridande medan Nanne kanske var alltför bunden av normer och regler.

Rebecka hade en märklig historia. Hon hade tidigt blivit geniförklarad som poet, och publicerat två diktsamlingar på Bonniers Lyrik, hon hade debuterat redan under gymnasietiden. Hon levde ett utsvävande liv och var djupt experimentell med både det ena och det andra. Under samma tid startade hon bandet Villa Capri som inom kort gav ut tre skivor på skivbolaget Silence. För varje skiva blev det mer och mer Rebeckas eget projekt. Villa Capri hade varit helt fel i tiden med allt, för tidiga eller för sena eller hur det nu kunde beskrivas. Det blev ingen försäljningsmässig framgång, kritikerna hade ansett att de antingen var för "taffliga" eller för "svåra", alternativt för "banala". Bland dem som gillade Villa Capri hade bandet däremot klassikerstatus, tydligen var en mängd band direkt inspirerade av Rebecka Jablonskis speciella melodier och täta lyrik. Nanne visste att Rebecka bar något slags storhetsvansinne inom sig. Rebecka ville nå ut, skapa effekt, beröra, och när det hon gjorde inte fick en sådan respons krisade hon omgående.

När Villa Capri hade floppat med sitt sista, på sitt sätt storvulna album, hade Rebecka flyttat till New York för att arbeta som konstnär. Rebecka lyckades alltid skapa rätt kontakter. Hon var ett freak med pondus, men samtidigt tillräckligt intresserad av andra för att inte endast vara en påfrestning. Vad Nanne förstod hade det först gått bra i New York för Rebecka, med separatutställningar på "rätt" ställen, men att hon sedan hade släppt allt av någon anledning. Hon hade flyttat ihop med en man i Costa Rica och bott där ett tag. När hon sedan återvände till Sverige hade hon gått in i en psykiskt destruktiv period och levt inspärrad en tid.

Några dagar innan Dvärg Martin hade blivit utslängd av Thomas hade Nanne förstått att Rebeckas gamla band var Martins absoluta favoriter. Detta hade lett till att hon ägnat Rebecka fler tankar än vanligt. Och så nu stod hon plötsligt här. Men nu såg Rebecka starkare ut än någonsin.

-Hallå Rebecka! ropade Nanne.
Rebecka vände sig om, såg frågande ut och brast sedan ut i ett varmt leende. I samma stund såg Nanne att Dvärg Martin steg ut från 7-eleven där han hade handlat mjölk till Stina och Nisses lussebak. Nanne blev stum. Martin tappade farten helt. Hans blick flackade mellan de två kvinnorna.

Rebecka Jablonski från Villa Capri och Nanne! Det här hade Martin inte väntat sig. Inte här, inte nu.

14 december: Suicide – Diamonds, Fur Coat, Champagne

Magnetenbloggens julkalender: Gesëende Kersfees

Martin låg bakis hela lördagen. Han och Per hade kollat på en rad filmer och käkat pizza från pizzeria Oliven på Folkungagatan. Det hade varit mysigt och så, men han fick också en känsla av att han spillde tid på nonsens när han drack. Vad skulle han inte ha kunnat använda den här slöa dagen till? Först när klockan började närma sig midnatt hade Martin tagit sig hemåt mot Liljeholmen. Han gjorde en kopp verbena i det gemensamma köket, städade upp efter fredagen och satte sig och mös i en fåtölj. Inte som ett hem, men nästan tänkte han.

Efter att ha arbetat ett antal timmar åkte Martin hem till sina kompisar Nisse och Stina på söndagen. Stina var Martins frisör, och hon och Nisse hade två små barn som hette Gunnar och Bertil. De hade bakat pepparkakor, två stora hjärtan och en massa ekorrar och igelkottar. Nisse var biolog och hade stort intresse för allt som hade med djur och natur att göra, det var han som hade köpt pepparkaksformarna till barnen.

Sedan var det dags att glasera pepparkakorna. Stina rullade ihop ett smörpapper och gjorde som en sprits. I och med att hon arbetar som frisör var hon van att använda sina händer på olika sätt. På de stora hjärtanen skrev hon Gunnar, Bertil med glasyr. På baksidan av ena skrev hon sedan Dvärg Martin och på baksidan av andra skrev hon Gesëende Kersfees -”god jul” på afrikaans.
- Ondskans språk, sa Nisse.

Men de hade spritsat lite fel så det hade blivit Geesënede Kersfees istället. Martin skrev också "cute" på en av ekorrpepparkakorna. Nisse, Martin och Stina hade skrattat gott åt det.

13 december:
Orphei drängar - Gören portarna höga

Magnetenbloggens julkalender: Martin återupptäcker Martin Kläder

Efter "x" antal uppdruckna flaskor Villa Antiori i Martins rum på ateljékollektivet Färgkontoret, hade Martin och Naturalis kommit i stämning. Vid niotiden hade också Ellen, Andjeas, Maja och Sus kommit dit. Det var fest för det nystartade Färgkontoret, plan 4, ikväll.

I princip hela Martins bekantskapskrets var där. Martin dansade till indieklassiker (exempelvis Fool´s Gold) tills han blev alldeles svettig. Det var förjävla varmt. Sen Martin kommit tillbaka till Stockholm hade han undvikit att gå ut särskilt mycket. Många personer, personer Martin inte kände, visste vem han var och vad han brukat syssla med förr om åren på fest. Martin Lambertz ogillade när folk hade förväntningar på honom, åtminstone sådana förväntningar som han upplevde låste honom i en form där han blev en symbol istället för att vara en människa. När han såg att någon som såg honom tänkte "Dvärg Martin", eller "Tillfredsställaren" (som han kallades ibland) så hanterade han det snabbt. Martin var genom ett liv av småvuxenhet enormt tränad i att hantera människor som objektifierade honom, ofta spelade han med för att senare skapa kontakt på jämn fot, men ibland brukade han driva elakt med de som försökte sätta honom i en objektposition. Det tyckte han bara var rätt och riktigt och ibland var det vad situationen krävde. En som var en riktigt bra kamrat i att driva med jobbiga personer var Per, som också kommit till festen.

MEN: Under fredagkvällen vände det! Martin som inte alls planerat något sådant upptäckte hur han började tillfredsställa folk på löpande band. Det var inte ett dugg jobbigt med folks förväntningar. Trots att Martin på något sätt ibland skydde sina egna kläder, Martin Kläder, så var det efter att ha testat ett antal könsorgan och klädslar just Martin Kläder som var de enklaste kläderna att tillfredställa folk med. Det var ju såklart hela idén med kläderna, men ändå! Man kunde stå varsomhelst! Man kunde skapa ett skymmande tält för aktiviteten! Man slapp uppsöka privata rum! Och man slapp jobbiga knappar, blixtlås och hyskor på olämpliga ställen. Martin levde verkligen finessen med Martin Kläder den kvällen! Han blev också full och nästan odräglig och insisterade på att folk skulle skaffa rätt kläder för att kunna njuta av festen. Han och Per öppnade den låsförsedda dörren till Martins ateljé och började, med fri prissättning, sälja ut kläder från de gamla kollektionerna.

På väg hem hade han haft sällskap med Per. De hade fått med sig en bibba rödvin och när de sedan tog tunnelbanan mot Slussen hade det hunnit bli tidig morgon. Martin och Per hade känt sig lite smutsiga och dekadenta i kontrast till alla nyduschade morgonresenärer. Bibban gömde Martin under sin cape. Per tittade ner på sina före detta vita tygskor som nu inte längre var vita utan alldeles rödfläckiga. Det såg ut som blod men var i själva verket färg från golvet.

Klockan närmade sig sju på morgonen men än var festen inte slut. Vid Slussen gick Per in på OK-macken och skaffade två pappersmuggar. Solen gick upp över Djurgården där på andra sidan vattnet och Martin kunde inte låta bli att njuta av att beundra skönheten i solstrålarna när de träffade Pers cendréfärgade lockar. De var på väg hem till Per som bodde på Nytorgsgatan men på vägen upp för backen vid Scandic sjöfartshotellet stannade de. På något vis, kanske var det den vitgula solen, kändes det som att det var försommar. De satte sig på en blå låda för vägsand och hällde upp ett varsitt glas vin.
- Skål Martin! sa Per,
De tittade på varandra och log. Inga stora insmickrande leenden utan mer försiktiga och trevande leenden.

Livet var skönt.

12 december: The Stone Roses - Fools Gold

Magnetenbloggens julkalender: Livet, enligt Naturalis

Dvärg Martin brukade ofta ha vänner på besök i ateljén. Naturalis hade kommit redan vid tiotiden på morgonen. Naturalis, som vanligt klädd i bekväm kläder, hade haft med sig kaffe från McDonald's i Liljeholmen. Egentligen var varken han eller Martin några stora fans av McDonald's men de var heller inga extrema McDonald's-hatare. Kaffe som kaffe liksom. Martin och Naturalis hade känt varandra sedan de sena tonåren då Martin hade varit ny i Stockholm. Naturalis, vars föräldrar var något slags hippies (därav det ovanliga namnet), hade anordnat en mängd fester på sina föräldrars sommarhus på en ö utanför Mälarhöjden. Dessa fester hade varit som en samlingspunkt för en grupp människor och Martin hade snabbt blivit en i gänget.

Nu gick Naturalis på Mejan, hade slutat med graffitti, men försörjde sig fortfarande genom sitt dj-spelande. Förutom att han var trivsam att umgås med tyckte Martin att Naturalis hade roliga och uppfräschande idéer kring genus och idag skulle de jobba och skissa på kreativa lösningar till Martins nya kollektion. De arbetade bra ihop.

Naturalis och Marin hade stökat hela dagen i ateljén. De hade dragit fram stora rullar med gulvitt skisspapper där de hade skissat till olika kreationer, den ena mer estetiskt förfinad än den andra. Sedan hade de tagit fram Martins tyger och testat vilka tyger som skulle passa plaggen.

Vis sjutiden hade deras magar börjat kurra och de tog då en promenad till Tellus pizzeria i Midsommarkransen (Stockholms bästa, enligt Naturalis) där de åt varsin pizza med fårost och spenat. Det kändes alltid lika nostaligiskt i de där kvarteren, tyckte Naturalis, som under sina tonårsår hade bott på Vattenledningsvägen.

- Nu är jag sugen på ett glas Villa Antiori, sa Martin när pizzan var uppäten.
- Då tycker jag att vi går till bolaget och köper en flaska - eller två, svarade Naturalis med ett snett leende.
Sagt och gjort. Martin hoppade ner från sin stol och Naturalis höll upp dörren för sin lilla kompis:
- Efter dig!
- Salam! svarade Martin och gjorde en svepande rörelse med sin cape.

11 december: Cypress Hill - Hole in the head

Magnetenbloggens julkalender: Familjemys utan Martin

Gellert låg på sängen. Han saknade Martin och hade börjat tvivla på att hans föräldrar verkligen ville honom väl. Varför hade de sparkat ut Martin? Hur dumma kunde de vara egentligen? När Gellerts mamma hade hämtat honom på fritids och berättat att Martin flyttat ut och att både hon och pappa var arga på Martin, och att det var därför han hade fått flytta, hade Gellert blivit både chockad och förvånad. Ingen av dem sade heller varför Martin hade varit tvungen att flytta och varför de var arga på honom.

Martin hade flyttat på måndagen. Först hade det såklart känts konstigt att Martin var borta men han hade inte tänkt så mycket på det. De hade haft familjemys på både måndags- och tisdagskvällen och Gellert hade tyckt att allt kändes ganska bra. Lite som i somras på Öland hade han tyckt. Sen hade någon annan känsla smugit sig på. Allt var inte bra och allt var inte skönt. Vad kunde Martin som var så snäll ha gjort som gjorde hans föräldrar så arga? Tänk om det i själva verket var hans föräldrar som hade gjort något dumt mot Martin? Något som hade gjort att han hade velat flytta? Eller ännu värre, att det var han själv som hade gjort något - men så kunde det väl ändå inte vara?

Gellert kunde höra hur hans mamma stökade ute i vardagsrummet. Hon lyssnade på en julskiva och ordnade med familjemys framför tv:n: tända ljus, popcorn och morotsstavar. Men Gellert var definitivt inte på något myshumör. Kanske skulle han bara stanna på rummet?!

10 december: Åsa Junesjö - Hej tomtegubbar

Magnetenbloggens julkalender: Martin flyttar ut

Dvärg Martin var utslängd. Han hade packat ihop sina saker på en timme, alla kläder: frottéer, kappor, mantlar... Allt hade skett under Thomas frustande överinseende. Martin hade uthärdat situationen stoiskt, insett att slaget var tillfälligt förlorat, beställt en taxi och åkt direkt till sin ateljé i Liljeholmen. Madrass hade han ordnat samma dag. Han tyckte inte om att arbeta och bo på samma ställe, men det fick gå bra tills han hittade något annat som kändes rätt.

Dvärg Martin Lambertz var inte bara experimentell i sin konstnärliga verksamhet utan också i själva levandet. Han hade sedan tonåren prövat en mängd olika sätt att leva och resa på. Han hade lärt sig att den inre rösten var a och o ifråga om nästan alla avgörande livsval. De gånger han inte lyssnade inåt hade allt han föresatte sig börjat förvanskas och liksom perverterats.

Att han överhuvudtaget hade flyttat in hos Gellerts familj var ett beslut fattat på dessa grundvalar. Till vis del var det ett beslut som var ekonomiskt motiverat, men framför allt var han intresserad av hur mötet med familjen han flyttade in hos skulle gå. I den här situationen hade det blivit så att han och Gellert och Nanne kom överens, medan Thomas (som dessutom ofta jobbade långa dagar) tydligen hade lärt sig att avsky Martin. När Thomas var borta hade Gellert, Nanne och Martin sjungit, spelat spel och lagat vegetarisk mat tillsammans. Det hade verkligen varit trivsamt på Katarina Bangata då. När Thomas kom hem brukade stämningen ofta bli mer spänd och Martin gick då in på sitt rum och planerade, kollade på film eller bara tänkte.

Det kändes tungt. Mest för Gellerts skull, Martin visste att han fyllde en viktig funktion för Gellert just nu. Att Thomas trodde att han var pedofil och skulle utnyttja Gellert var förvisso provocerande, men inte så mycket att göra något åt. Personer som Thomas hade sina egna problem och Martins strategi var att hålla sig undan sådana människor om de inte ville skapa en kontakt på något vis. Det ville uppenbarligen inte Thomas. Kanske hade det varit en dum idé att flytta in hos familjen? Han kanske hade bidragit till en onödig splittring mellan Thomas å ena sidan och Gellert och Nanne å andra sidan?

Hur skulle Nanne agera i den här situationen? På sätt och vis kändes hon stark, på andra sätt verkade hon vara så okritisk i förhållande till Thomas. Han räknade med att Nanne skulle kontakta honom, samtidigt kändes det som att Nanne var förbluffande osjälvständig när det kom till att möta Thomas krav på saker och ting. Det var som att hon inte hade någon distans till honom överhuvudtaget. Martin skulle avvakta ett tag och se om Nanne eventuellt kontaktade honom. Om hon inte gjorde det, skulle det vara rätt att agera själv då? Skulle han försöka glömma bort Gellerts behov? Det tragiska i situationen var att Gellerts behov stod i klar dager för honom själv, medan båda hans föräldrar, även Nanne, verkade helt blinda för dem. Vad är det för miljö att växa upp i egentligen?


9 december: Los Zafiros - Chaverol

Magnetenbloggens julkalender: "Vi kan ju inte ha en pedofil som inneboende!"

Nanne tog en promenad från Slussen till Gellerts fritids nere vid Eriksdalsskolan. Hon hade gått tidigare från jobbet idag, hon behövde tid att tänka igenom hur hon skulle berätta för Gellert att Martin hade flyttat ut. Eller rättare sagt, att Thomas hade sparkat ut honom. Tankarna snurrade i Nannes inre, hon kände sig förvirrad och en olustig känsla spred sig i hennes kropp. En känsla av dåligt samvete men också av äckel och svek. Thomas ord från imorse ekade i hennes huvud: "Vi kan för helvete inte ha en pedofil som inneboende! Han hålller ju på och kladdar på Gellert!"

Vem var egentligen Dvärg Martin? Var han den pedofil som Thomas påstod att han var? Och hur hade hon i så fall kunnat undgå det? Det kunde ju inte stämma. Tänk om Thomas hade tagit fel?



Det blåste snålt bakom Skatteskrapan. Nanne drog åt skärpet till sin kappa och rättade till halsduken. Trots att klockan inte var mer än halv tre började solen redan gå ner och himlen färgades rosa. Nanne tyckte att det var vackert och när hon passerade de fastmonterade solstolarna och parasollerna i Skånegläntan kom hon plötsligt att tänka på deras familjesemester på Öland i somras. De hade hyrt ett hus utanför Byxelkrok och haft det himla mysigt: åkt på utflykter, sjungit ihop, badat hela dagarna. Nanne kunde inte förstå att det var nästan ett halvår sen nu.

Det hade ju funkat så bra med Dvärg Martin och de behövde ju verkligen pengarna... Men samtidigt - det fanns andra som var beredda att bo inneboende, och de kunde inte riskera att ha en pedofil i sitt eget hem! Det var rätt beslut. Nu behövde hon bara berätta det för Gellert. Det kändes svårt. Gellert hade ju verkligen fäst sig vid deras inneboende och han hade verkat så glad imorse. Det var för att skydda Gellert som Dvärg Martin hade blivit utkastad, men hur skulle hon kunna berätta om detta för sin son utan att göra honom besviken och skrämd?

Det var en svår uppgift. Nanne gick in på Coop på Grindsgatan. Lika bra att köpa ingredienserna till Gellerts favoritmat i alla fall.

8 december: Eurythmics - I've Tried Everything

Magnetenbloggens julkalender: Du levande

Gellert drömde mycket märkligt den natten. Han och Martin hade blivit jagade av ett lejon med människohuvud. Den var som sfinxen i Egypten vid pyramiderna, fast det var ett levande lejon, ett riktigt lejon - inte ett stenlejon. När sfinxen väl fått fatt på dem, och Gellert trodde att de skulle bli uppätna och dödade, så började sfinxen istället prata med dem. När han vaknade på måndagsmorgonen mindes han inga detaljer, men att det var ett bra samtal, det var som att han var glad från drömmen fortfarande. Gellert hörde att tv:n stod på inne i Martins rum och knackade på. Martin och Gellerts katt Oasis satt framför tv:n.
- Vad är det du kollar på? frågade Gellert.
- Det är en film, svarade Martin. Du levande heter den.
- Är den bra? undrade Gellert.
- Ja, det tycker jag. Den är regisserad av Roy Andersson, han är ganska känd.
Gellert kände inte till den här Roy Andersson men han verkade verkligen vara något speciellt.
-Martin, får jag fråga dig en sak?
Martin stängde av dvd:n och vände sig mot Gellert. Oasis hoppade upp i Martins knä och Martin började klappa katten lite förstrött.
-Jag har inte så många kompisar, faktiskt. Jag är kompis med dig, men du är ju vuxen. Hur har du gjort för att få så himla många kompisar!?

Den morgonen fick Martin höra om hur Gellert hade det på fritids och i skolan, och Gellert fick höra hur Martin hade hanterat sin kortvuxenhet när han hade varit lika gammal som Gellert. De plockade in sin frukost till Martins rum och hann med en hel del innan Nanne kom och bad Gellert klä på sig. Gellert hade lite svårt att tro det, men Martin hävdade med bestämdhet att allt skulle ordna sig. Det skulle inte ordna sig idag, det skulle inte ordna sig imorgon, men det skulle ordna sig. Den morgonen kändes det lite lättare att gå till skolan.

Dvärg Martin visste att Thomas inte var helt bekväm med att ha honom som inneboende. Han hade trott att det var övergående. Martin var van vid att hantera knepiga människor, men Martins tricks verkade inte fungera på Thomas just nu. När Martin och Gellert plockat in te och mackor till Martins rum hade Thomas grymtat och sett mycket missnöjd ut. Innan Gellert och hans mamma gått ut genom dörren kramade Thomas om dem hårt. När dörren stängdes vände sig Thomas mot Martin, ställde sig en meter ifrån och blickade ner på den kortvuxne mannen.

-Du flyttar ut idag!

7 december: Pavement - Give it a day

Magnetenbloggens julkalender: När kommer snön?

Gellert tittade ut genom fönstret. Det var grått och slaskigt, inte alls som vintern i Astrid Lindgrens berättelser. Gellert längtade efter den där första riktiga snön då man kunde göra snögubbar och åka pulka. Han längtade efter känslan av att krama en perfekt snöboll och sedan kasta iväg den långt långt bort.
- Pappa, när kommer snön egentligen? frågade Gellert.
- Men Gellert, hur ska jag kunna veta det? svarade hans pappa Thomas irriterat.
- Ska vi gå och köpa lördagsgodis? föreslog Gellert.
- Sen, svarade Thomas.
Gellert var uttråkad. Varken Martin eller Gellerts mamma Nanne var hemma. Thomas var på dåligt humör och gick runt och muttrade och sparkade på skorna i hallen. Det fanns inget som Thomas retade sig på så mycket som när skorna låg huller om buller i hallen och särskilt om de var i vägen när man skulle gå förbi.

Gellert ville att Martin skulle komma hem. Han tyckte om Martin och han tyckte att det var mysigt att Martin hade flyttat hem till just dem. Men till en början, när Martin var nyinflyttad, hade Gellert varit lite förskräckt av hans fysiska uppenbarelse: hans kropp och dess "annorlunda" proportioner, den höga framskjutande pannan, de korta benen och armarna - att han var så liten. Gellert hade aldrig tidigare träffat en vuxen som inte var större än honom själv. Men efter ett par dagar insåg han att Martin inte var det minsta läskig – tvärtom. Gellert brukade ofta knacka på Martins dörr och allt som oftast lät Martin honom komma in.

Gellert var glad att han hade fått gå på Dvärg Martins modevisning. I vanliga fall brukade han inte få vara uppe så där sent på kvällarna. Men eftersom Nanne och Martin kom så bra överens och Nanne därför verkligen hade velat gå på visningen hade hon låtit honom följa med. Gellert hade tyckt att det var spännande att vara ute så sent på kvällen och han hade också tyckt att det var kul att titta på alla fina människor som var där, alla var så glada och hade fina kläder - inte alls sådär slitna och alldagliga som Gellert var van vid. Det fanns något slags skimmer över de här människorna, en glans, en lyx…

- Snälla pappa, kan vi inte gå till videoaffären och köpa lite godis, det är ju lördag idag! sa Gellert.
- Du ska bara ha och ha, Gellert. Jag är trött på ditt ständiga tjatande, svarade Thomas.
Och trots att Gellert visste att han inte var någon tjatig unge sa han inget tillbaka, det sista han ville var att göra sin pappa ännu mer irriterad. Thomas gav ifrån sig en demonstrativ suck och plockade upp två femkronor och tre enkronor som han med en brutal gest slängde på hallbyrån.
- Här då, men du får gå själv!
Gellert kände sig dum. I magen hade han nu en stor klump och han var egentligen inte ens särskilt sugen på godis längre. Varför hade han varit så jobbig mot sin pappa?

Men nu var det för sent att ta tillbaka. Gellert drog på sig tröjan han hade fått av Martin, tryckte ner sina små fötter i stövlarna och traskade ensam ut i vintermörkret på Katarina Bangata...

6 december: Stephen Simmonds - Tears Never Dry

Magnetenbloggens julkalender: Salam, Martin!

Dvärg Martin Lambertz comeback som designer hade verkligen varit storartad. Han hade fått stående ovationer från ett överfyllt Brunogallerian – Martin Kläder var fortfarande att räkna med. Han hade visat upp en rad helt nya klädesplagg men också nya variationer på gamla klassiker – bland annat en frotté i lite kraftigare material och med ett nytt snitt som föll perfekt över mannekängernas mjukt rundade kroppar.

Martin hade alltid varit emot size zero-idealet, som fortfarande var det rådande på catwalken. Ett sjukt ideal, tyckte Martin, och han var en av få i branschen som ratade mannekänger med till synes osunda kroppar. Detta gällde för såväl manliga som kvinnliga modeller. Men Martins mannekänger var för den sakens skull inte alldagliga – tvärtom hade han med ett stort mått precision och känsla valt ut personer i bekantskapskretsen som kunde bära upp hans plagg med elegans, och låtit dem bli mannekänger för en dag.

Fredagens förmiddag och ett par timmar in på eftermiddagen hade Martin tillbringat på akuten på SöS efter missödet med det heta kaffet. Gellert hade gjort honom sällskap och trots att Martin hade haft mycket ont och varit lite stressad inför kvällens visning hade han och Gellert på det hela taget haft ett par trevliga timmar på akuten. De hade köpt lussekatter, te, julmust och serietidningar på Pressbyrån och efter att Martin hade fått ett förband och ett recept på en antiseptisk salva kunde de lämna sjukhuset.

Trots att Martin hade mycket att göra var han inte panikslagen, vilket många andra skulle ha varit i han situation. Skållande hett kaffe på benet samma dag som visningen! Men Martin litade verkligen på sin egen kapacitet och han hade också förmågan att knyta duktiga medarbetare till sin organisation Tack vare dem visste han att kvällens visning skulle bli lyckad, trots att han inte hade haft möjlighet att delta i förberedelserna i lika stor utsträckning som han hade velat.

När klockan väl slog åtta och visningen satte igång hade hög musik strömmat ut från Brunogallerians högtalarsystem, en blandning mellan nytt och gammalt – Prince, The Roches och så klart Martins favoriter, det gamla proggbandet Villa Capri.
- Men, det här är ju min gamla kompis band! hade Gellerts mamma Nanne då utbrustit.

I princip alla Martin kände eller var det minsta bekant med hade varit på visningen; designers, PR-folk, journalister, fotografer, inköpare, klubbfolk och andra inflytelserika i Stockholms innekretsar – och Gellert och Nanne. Men Gellerts pappa Thomas hade inte varit där trots att han hade sagt att han skulle komma dit. Varken Gellert eller Nanne viste var han höll hus, han hade inte hört av sig och när Nanne försökte ringa honom på mobilen kom hon direkt till telefonsvararen. Konstigt, tänkte Nanne. Men hon visste att Thomas hade mycket att göra nu inför jul, kanske var det därför han inte var där?

5 december: The Roches - Hammond Song

Magnetenbloggens julkalender: En kopp kaffe till Martin

Martin Lambertz var inte alls bakis. Han hade ätit frukost, duschat och nu satt på sig mjuka kläder. Tvärtemot vad man kanske kunde tro var Martin en stark kritiker av många trender. Han brukade fnysa åt dem och kalla dem kejsarens nya kläder-flugor. Det här var trender som främst fick utrymme p.g.a. folks osäkerhet, inte i kraft av sitt eget värde, menade Martin. Martin trivdes exempelvis verkligen i sådant han hade på sig just nu, mjukisbyxor och urtvättad t-shirt, och tyckte någon att det inte passade sig eller var "fel" klädsel så styrde Martin kosan någon annanstans. Han hade haft ett motto ända sedan han gick i lågstadiet - min frånvaro, deras förlust. Det låg inte, som det ibland gör i sådana fall, ens någon sårad stolthet över detta motto. Martin var så van vid att folk hade åsikter om honom att han helt enkelt inte brydde sig om vad personer som han inte ens kände, tyckte och tänkte om honom.



Igår hade varit en toppendag. Martin hade stressat som en tok fram till kvällen för att bli klar med kollektionen inför visningen. Sen hade han träffat vänner för att riktigt fira att den blev av. Martin, César och Anja och några till hade gått till en spelning med Tortoise på Göta källare. Martin hade lyssnat på dem jämnt kändes det som, men aldrig sett dem live. Spelningen var fruktansvärt bra. Efter detta hade de först gått till Indigo och sedan till Skeppsbar, där de byggt om sen sist, till Martins stora förvåning. Några hade fortsatt till Spy bar, men där tröt Martins vilja, och han vände tillbaka hemåt till Katarina Bangata.

--------------------------------------------------------------------------

Eftersom Martin inte nådde upp till diskbänken hämtade han en pall. Han skulle göra en kopp kaffe och ta en biscotti, en italiensk mandelskorpa som han var väldigt förtjust i. Med en smidig rörelse var han uppe på pallen och kunde dra igång en kaffeladdning.

- Aj aj aj! jämrade sig Martin när Gellert fann honom sittandes i soffan med benet i en hink isvatten.
- Vad har hänt? frågade Gellert.
- Jag råkade hälla ut kaffe på mitt ben när jag skulle hoppa ner från pallen, svarade Martin.
- Ska vi ta oss till SöS, Martin?

4 december Gal Costa - A Coisa Mais Linda Que Existe

Magnetenbloggens julkalender: Dykardräkten

Johan Wirfält var egentligen inte särskilt pryd av sig, men första gången han stött på Dvärg Martin Lambertz hade han ändå blivit lite chockerad. Johan hade hamnat på en efterfest på ett kontorskollektiv nära Stureplan tillsammans med några vänner för några år sedan. På efterfesten hade sedan Dvärg Martin givit oralsex till ungefär halva festen. Folk hade inte ens varit särskilt fulla, utan det hade varit en ganska lugn och harmonisk stämning den kvällen.
-Det här är inget att skämmas för, hade Martin sagt och börjat rycka i Johans byxor.

Under veckorna som följde dök Dvärg Martin upp i alla möjliga typer av sammanhang. Dels gick Johan och Martin ut på samma ställen, men Johan hörde också många av hans vänner prata om Dvärg Martin som en vän och kompis. Han blev på så sätt varse att Martins intresse för tillfredställelse var genuint menat, och det handlade inte enbart om sexuell tillfredställelse, utan även om att exempelvis stödja folk rent socialt. Det var väldigt lätt att tycka om Martin.

Alla vanliga regler slutade fungera så fort Dvärg Martin var med. Det var som att Martin hade en dykardräkt som gjorde att han kunde vandra runt i samhället utan att ta skada av det, eller påverkas av några normer. Martin gav oralsex, och han gjorde detta ofta. Det var inte sällan så att han gjorde det i närvaro av andra, och folk verkade inte störas nämnvärt av det. Egentligen innebar ju detta en slags revolution i det lilla, tänkte Johan. En del människor tog efter Martin och man kunde definitivt säga att Stockholms sexualkultur var stadd i förändring.

Under året hade Dvärg Martins popularitet och kändisskap accelererat snabbt. Dvärg Martin släppte sin första kollektion under våren. Han designade moderiktiga kläder som underlättade sexuell aktivitet. Han blev mest känd för en typ av plagg som kallades frotté, en handduksliknande historia med drag från både det romerska plagget toga och vanlig klänning. Frottéer blev väldigt populära och genom att bära frotté visade kvinnor och män att de associerade sig själva med Dvärg Martins värderingar och dessutom att de hade en öppenhet, om än eventuellt, inför tillfälliga sexuella kontakter. Johan Wirfält ägde själv en gul frotté från Martin Kläder, men hade inte använt den på två år.

Det märkliga med Dvärg Martin var nu inte bara hur han hade dykt upp och vad han hade gjort, utan också att han hade försvunnit helt abrupt. Han hade först vuxit till att bli en slags spindeln-i-nätet-figur i mediastockholm, för att sedan försvinna hux flux. Det gick rykten om vad Martin gjorde, bland annat att han var i Kina och undersökte fabriker, men ingen som Johan kände kunde varken bekräfta eller dementera något med bestämdhet.

För någon vecka sedan hade helt plötsligt ett pressmeddelande dimpt ner i mailkorgen. Efter mer än ett och ett halvt års tystnad hade Dvärg Martin bestämt sig för att tala. Fredagen den 4 december 2009 skulle Dvärg Martin ha en visning på Brunogallerian. Den 3:e december kunde han ta emot journalister i sitt showroom skrev han. Skulle Martin kunna få samma inflytande igen? undrade Johan.

Johan Wirfält steg in i receptionen i sekelsskiftesvåningen på Patriksson PR. Dvärg Martin kom emot honom med ett leende på läpparna. Han såg ut att må bra.

-Salam Martin! utbrast Johan. Det liksom kom över honom, flög ur honom, utan att han hade fattat ett beslut om att säga just så. Det kändes lika naturligt nu, som det hade gjort då, 2007…


3 december: The Rolling Stones - Out of time

Magnetenbloggens julkalender: Tack Martin!

- Gellert, nu börjar julkalendern alldeles strax. Jag slår på tv:n.
Gellerts mamma Nanne strök honom lätt över kinden där han låg i sin säng. Han hade sovit oroligt och vaknat med en obehaglig känsla i kroppen. Han hade drömt något obehagligt men han kunde inte erinra sig vad det var. Något med djur och människor, en konstig blandning mellan människa och häst. Hade han drömt om kentaurer?

Gellert masade sig upp ur sängen och drog på sig samma gamla kläder som vanligt, kläder som hans mamma hade sytt själv. Han skulle aldrig komma sig för att klaga, men de var kliiga och stack mot hans kropp. När klasskompisarna retade honom brukade de alltid dra upp det här med hans kläder. Svårt att sluta ta på sig de enda kläder han hade bara. Dessutom var Gellerts samvete stort, större än många andras och han visste att mamma Nanne alltid gjorde sitt bästa. Hon menade väl, även om det inte alltid blev bra.

SVT:s julkalender var något av en höjdpunkt för Gellert. Han tyckte att det var mysigt att kolla på tv på morgonen och han tyckte också att det var mysigt att det fortfarande var mörkt ute. Julstjärnan och adventsljusstaken, som de hade plockat upp ur källarförrådet ett par dagar tidigare, spred ett varmt och trivsamt ljus. Gellert riktigt mös i soffan där han satt framför tv:n med en kopp varm choklad och en tallrik med Kornmokex med ost och gurka. Han tog en tugga, det knaprade och smulade från hans lilla mun.

Då öppnades dörren till Dvärg Martins rum och Dvärg Martin kom ut i en av sina karaktäristiska vinröda frottéer.
- Gomorron Gellert!
Martin var rufsig i håret och hade ett förväntansfullt uttryck i ansiktet. I handen höll han en påse.
- Här, ta den här!
Dvärg Martin tog upp saken i påsen och sträckte fram den till Gellert.
- Den är från American Apparel, sa han.
Gellert vecklade nyfiket upp plagget som låg i påsen – det var en tröja. Den var jätteröd. Han tyckte genast om den och drog av sig sin stickade tröja.

- Här, ta lite nötter också!
Gellert tittade på påsen Martin sträckte fram. ”Parrots exotic snacks”. Gellert älskade naturgodis, hans favorit var yoghurtdoppade cashewnötter och det visste Martin.
- Tack! sa Gellert.
- Salam! svarade Martin.
Gellert stack ner sin lilla näve och fiskade upp några nötter som han stoppade i munnen. Det var länge sedan han åt exotic snacks och det smakade verkligen gott.
- Ta lite mer! uppmanade Martin.

2 december: Ja tack - Ulla Sjöblom

Ska man tacka?

Två av Magnetens favoritämnen (liberalism samt världsdelen Afrika) blev skamlöst förenade av folkpartiledaren Jan Björklund häromsistens. Ska man säga tack?

Magnetenbloggens julkalender: "Alla tiders sol"

- Gellert!!!
Gellert tryckte näsan mot fönsterrutan som blev alldeles immig av den varma luften han andades ut. Han tryckte näsan ännu hårdare och andades snabbare. Tog i från botten av lungorna och liksom flåsade ut ännu mer varm luft.
- KOM NU GELLLLLERT! ropade hans pappa.

Varje dag passerade de "Alla tiders sol" på Ringvägen när de var på väg hem från fritids. Gellert ville alltid stanna och titta in. Det såg så mysigt ut där inne. En varm och vänlig atmosfär, lite kittlande. Ibland var det snygga tjejer som gick in i solariebåsen och ibland var det snygga killar. Så där vill jag också se ut när jag blir stor, brukade Gellert tänka då. Ibland var det gamla skrynkliga tanter och gubbar som gick in. Så där vill jag inte se ut när jag blir stor, brukade Gellert då tänka. En gång hade han till och med sett en tant och en gubbe gå in i samma bås.
- KOM NU GELLERT! DU ÄR FÖRJÄVLA LÅNGSAM! ropade hans pappa som vid det här laget hade hunnit bli rejält irriterad.
Han var redan framme vid Katarina Bangata. Med vanten suddade Gellert ut imman på fönsterrutan och skyndade ikapp sin pappa. Det gjorde inget. I morgon skulle han ju gå förbi "Alla tiders sol" igen.

När de kom till porten på Katarina Bangata såg de Dvärg Martin hasta ut. Han verkade vara stressad. Martin var Gellerts familjs inneboende sedan två veckor. Han var också en strävsam chefsdesigner för det tämligen framgångsrika klädmärket Martin Kläder.
- Måste springa till bussen nu, sade Martin. Kommer ni till visningen på Brunogallerian nu på fredag?
Gellerts pappa mumlade något till svar, något som inte lät vidare tacksamt eller trevligt, men Martin lät sig inte störas. Gellerts och Martins blickar möttes innan de skildes åt där vid porten. Han förstod att Martin förstod, och det kändes bra, bättre än väntat.

Martin kilade bort mot busshållplatsen, och Gellert följde efter sin pappa upp i lägenheten.

1 december: Enrique Morente - Sale el sol