onsdag 6 februari 2019

MAGNETENBLOGGENS TID

Tror du att den här tiden inte är Magnetenbloggens tid? Det är inte konstigt eller fel att tro det (tvärtom), men det är inte hundra korrekt heller. Det du inte tänker på om du tror så är två saker. Dels det här stora att tiden faktiskt inte finns, men förutom det också det här att i den här tiden, där vi lever nu, finns Magnetenbloggen på instagram på https://www.instagram.com/magnetenbloggen/. Vi ses där! 

tisdag 17 juni 2014

116 36 Hägersten

I trapphuset: en svag doft av välling
Utanför fönstret: en solstol som ofrivilligt dansar runt i vinden
Hägersten: min plats på jorden

torsdag 1 maj 2014

Vänsterns bondgård

"Vänstern - vad är det? Är inte det dumma kommunister som inte fattar någonting."

Det här är en inte alltför ovanlig uppfattning om vänstern, men den är faktiskt helt felaktig.

Vänster är en slags position i samhället av att vilja förändra världen. Därför har det historiskt gått att samla vänstern under flagg som liberalism, kommunism, anarkism, socialdemokrati, frihetlig socialism, syndikalism. Vänstern har under 1900-talet främst varit förknippad med att göra politik av klassmotsättningar. Vi ville förändra världen och utrota fattigdom till exempel.

Eftersom vi arbetar med rättvisa på olika sätt så kom också andra rörelser som behövde rättvisa att känna sig hemma med vänstern. Det gick ibland jättebra att samarbeta, ibland inte. Feminismen (eller feminismerna) är en viktig sådan rörelse och miljörörelsen och den antirasistiska kraften i samhället har också täta band till vänstern i mitt tycke.

Vänsterns värderingar motarbetades framgångsrikt under många år, ungefär från 1970-talet och framåt, med ett slags slut kring 2008 eller strax därefter. Man sade att vänstern inte var logisk, att vi inte hade bra politik och så vidare. Högern (vars rörelse är våra motståndare även om människor som "är i höger" inte i sig själva är det) var jätteduktiga på att få oss att backa från våra anspråk. De använde en mångfald olika tekniker och lyckades verkligen pressa tillbaka oss. Det kanske var så att det var deras tid då, och eventuellt att något bra har kommit ut ur att de har haft ett så stort inflytande så länge.

"Vadå bra?!?!?!?!?!?!? Är du dum i huvudet, eller!?"

Jag förstår vad du menar och jag gillar inte att vara i en position där jag berättar för andra vad de ska känna och tycka. Jag vill att du ska känna och tycka vad du vill, och i så fall tror jag att det är bra att du slutar läsa denna text här om du inte håller med mig ett steg längre ut på min gren. Här är vi överens. Och det är fint. Jag vill att vi ska vara överens, och vi är det. Farväl och vi ses senare.




--------------------------------------------------------



Det är självklart inte bra att leva i högerstyrda samhällen. Det är det hela vänsterns ideologi går ut på, att förhindra den typen av liv från att behöva levas.

Att leva i högerstyrda samhällen skapar onödiga dödsfall, smärta, miljöförstöring, ojämlikhet, rasism, krig, nazism, våld, fattigdom, tristess, meningslöshetskänslor, ökar graden av psykiska problem, låser folk i sina livsval, hindrar folk att utvecklas, och… ja, det är bara att fylla på.

Min poäng är att det kan vara trösterikt vid förlust och långvarigt trauma att försöka se det som i en själv har härdats av motståndet, hur jobbigt det än har varit.

Min egen sådan tanke rör att jag tror att allas våra gemensamma tankar (hela mänskligheten nu alltså)
har på ett smärtsamt sätt utvecklats genom motstånd på grund av att högern varit dominanta så länge.

Jag tror även att denna erfarenhet har utvecklat vänstern något enormt. Att leva i förlorarskap och förtryckt är djupt transformativt och vi var så många och så olika förlorare under de här gångna åren att det finns så många intressanta transformativa intellektuella och emotionella erfarenheter att ta del av för att lära sig mer om hur vi ska göra framöver.

Som jag ser det. Vänstern har en gemensam, till hälften bebodd bondgård som efter en lång rad krisår plötsligt fått en enorm skörd att bärga. Vi behöver fixa redskap. Vi behöver lära oss att samarbeta. Vi behöver lära oss att fördela arbete och förtjänst efter vår över hundra år gamla princip. Vi behöver få den att verkligen fungera och noggrannt, ödmjukt och lyssnande komma överens om exakt eller ungefärligen hur vi som kollektiv ska gå tillväga för att införa den här principen över hela samhället och i allas liv. Vi ska inte införa den för att de måste tro som oss bokstavligen. Vi ska inte införa den som ett tvång. Vi ska vara beredda på att lyssna på motsatsen och ta konsekvenserna av den om det visar sig att vi människor i den här världen inte innerst inne vill praktisera vår över hundra år gamla princip:

Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga.


Happy mayday!

söndag 30 mars 2014

Vårt vakande trygghetsöga

Polishelikoptern, vårt vakande öga i skyn.

Helikoptern är ett otroligt bra hjälpmedel för oss poliser på marken i arbetet med att jaga och gripa gärningspersoner. Helikopterns kamera ser även i mörker och kan direktsända vad som händer till ledningscentralen.



















Tack till Polisen Södermalm

söndag 8 september 2013

Greppa kvantmekaniken



lördag 24 augusti 2013

Pierres önskan

Leonardt och Marit
Möt mig vid T-bana Gamla stan
Uppgång Kornhamnstorg
Ta mig i varsin svettig hand
Och Ta mig
Till Forum för levande historia
Låt mig resa
I frid

Uppåt, inåt!

tisdag 20 augusti 2013

Snälla berätta för mig Anders Bolling

Du kanske tycker att mina frågor är banala.
Mina frågor försvinner inte för det.
Snälla berätta för mig, Anders Bolling om kapitalism i vår tid.

onsdag 2 maj 2012

Kommer du ihåg när...

Kommer du ihåg när jag fick Golfströmmen panik ifjol?

fredag 16 september 2011

måndag 12 september 2011

Do you remember when...


Do you remember when we thought of how it would be if this bridge was made out of spider-web?

fredag 19 augusti 2011


måndag 8 augusti 2011

Farstabarn

Jag och min syster var och hälsade på min farmor i Farsta. Det var en solig lördag och vi gick ut i lekparken utanför farmors hus för att äta lite glass efter maten. Det var en massa barn ute på gården och många av dem var ute utan sina föräldrar även fast de inte var äldre än fyra år.

Det låg en katt under bordet som vi hade bjudit på glass eftersom den verkade så sugen. Min syster och farmor gick sen in men jag satt kvar där i parken för att passa min systers lilla krulliga unge som satt och grävde med sina små grävdon. Det kom då fram en massa barn till mig och ville prata om och fråga om och berätta olika saker. De var alla väldigt roliga och liksom självklara i sin framtoning och en som var speciellt rolig var en pojke som hette Aron.

Aron var fyra år och inledde konversationen genom att fråga om jag ville ha en tatuering (som han fått med  sina tuggummin). Jag svarade att det ville jag gärna varpå Aron tryckte fast en tatuering på min hand.
- Är det en kanin? Frågade jag.
- Nej, det är en hare, svarade Aron med cool intonation.
- Du kan få tuggummi också, sa Aron sen och tog fram ett tuggummi som han ”skalade” och sträckte fram i sin lilla smutsiga hand.
- Tack, svarade jag.
Efter det ville han ge mig fler tatueringar och fler tuggummin men där avböjde eftersom jag inte kände att jag hade gjort mig förtjänt av Arons stora generositet - samtidigt som jag verkligen gillade den och ville agera uppmuntrande.

En liten stund senare började Aron helt oprovocerat att sparka på den sovande katten och jag sa då till honom att han inte skulle göra så.
- Varför? Undrade Aron helt uppriktigt.
- För att katten inte tycker om när man sparkar på den, svarade jag.
- Men den kan riva mig då, svarade Aron.
- Nej det gör den inte om du bara låter den va. Men du kan klappa den, det tycker den om, sa jag och visade hur han skulle klappa katten.
Aron gjorde som jag fast åt fel håll, mothårs, varpå katten som dittills hade varit supersnäll faktiskt mjauade till och rev Aron på handen.

Aron alltså, han var en så märklig blandning mellan soft och osoft men jag tyckte nog ändå att det softa övervägde. Och alla de där Farstabarnen var över huvud taget väldigt roliga och speciella.

Sen kom min syster och hennes dotter ut från farmors hus och min systerdotter och Aron stod och tittade på varandra en stund. När Aron hade gått undrade min systerdotter var jag hade fått tatueringen ifrån och jag svarade att jag hade fått den av Aron. Hon ville också ha en men då fanns det inga fler tatueringar. Det kändes lite konstigt att det var jag som hade tatueringen och inte hon.

fredag 5 augusti 2011

Do you remember when...

Do you remember when we had a fight with a robber on the subway and WON the fight but got traumatized?

torsdag 4 augusti 2011

Do you remember when...

Do you remember when Hayden and Justin came visiting?

Do you remember when...

Do you remember when we turned into MONSTERS when we visited that old power station! 

Do you remember when...

Do you remember when we had those double whammy crazy burgers in Uganda? With loadsa pickles on ´em.


Do you remember when...

Do you remember when you said "whazaaaa" and I just answered "I´m on fire" all the time!!!

onsdag 11 maj 2011

Tash och hans eldar



















Jag var yngre då, fjorton eller femton år, och gick i Eriksdalsskolan. I min klass gick det mest töntar, eller i alla fall personer helt befriade från coolness (jag gick i en av skolans bild-och-formklasser). Killarna i min klass hade alla mer eller mindre framträdande drag av Aspergers syndrom. En av dem var färgblind och älskade att rita  superdetaljerade blyertstekningar av orcher och andra märkliga fantasyfigurer. (Det ryktades också att han bodde i en mörk källare i föräldrarnas parhus "Söder om Söder"). Killarna i klassen hade alla konstiga och för hårt åtsnörda gympadojor i för stora storlekar från Igor Sports utförsäljningsbutik på Götgatan. Till det ett par illasittande jeans eller kanske mjukisbrallor och collegetröja med krattig logga.

Tjejerna var kanske snäppet coolare men just då, under den här tiden, fattade jag inte riktigt vitsen med brudar. (Annat blev det något år senare.)

Tash började i min parallellklass under vårterminen. Han hade lång lugg som han gång efter annan försökte fästa bakom örat men allt som oftast hängde den ner framför ögonen. Tash var lång och smal. Egentligen var hans kläder kanske inte direkt så coola men på honom såg allt coolt ut. Han utstrålade en slags "fuck-off-attityd" som verkligen tilltalade mig.

Jag kommer egentligen inte ihåg hur vi började hänga men plötsligt var det liksom bara vi. Tash och jag. Varje dag efter skolan gick vi hem till mig och käkade mackor och drack O'boy och sen brukade vi gå ut i skogen och bara driva omkring och rista in saker i trädstammar eller slå på saker med långa pinnar. 

Det var en dag i maj. Vi drev runt och visste inte riktigt vad vi skulle ta oss för.
- Vänta ett slag, sa Tash plötsligt och försvann in i en närbutik.
När han kom ut uppmanade han mig följa efter. Med stora steg och långa ben tågade han iväg mot ett skogsparti och jag försökte hålla jämn takt.
- Här blir perfekt, sa Tash när vi hade gått ett par hundra meter. Han satte sig på huk och började samla ihop torra löv, pinnar och kvistar i en stor hög varpå han halade han upp en tidning ur ryggsäcken och en tändare ur byxfickan.
- Men Tash, vad gör du? viskade jag och tog ett steg bakåt.

Snart dansade eldlågorna jämte våra fotknölar. Jag var skräckslagen. Tash var förhäxad.

Fortsättning följer...

lördag 23 april 2011

Gräv ner mig under Bo01

För att minimera min döds- och födelsedagsångest har jag kommit på en plan. Min stundande tjugionionde födelsedag kommer att bli min sista och Pernilla kommer att hjälpa mig. Det är inte på grund av att jag är deprimerad eller trött på livet utan mer bara att jag tycker att det vore skönt att få det överstökat i stället för att gå runt och vara på helspänn. Såhär ska det gå till:

Eftersom Pernilla just då råkar befinna sig i Malmö åker jag dit (med X2000) på morgonen den åttonde maj, dagen innan min födelsedag. Vi möts upp och tar en sen lunch på ett trevligt ställe hon känner till där de har  gott stenugnsbakat levain som man kan äta med lite god olivolja och ett gott flingsalt. Efter lunchen tar vi sedan några öl på Möllan och snackar om tiden som varit. När skymningen har lagt sig tar vi oss till Bo01-området. Jag vet inte exakt vad det ligger men det lutar mot att vi tar en promenad dit.

Väl framme gräver vi en grop. Det kommer att vara ett hårt arbete och vi kommer att få flytta en del tunga stenbumlingar men det kommer att vara mödan värt. När gropen har fått önskad storlek, och när gryningen stundar och åttonde maj har övergått i nionde, ställer jag mig på kanten varpå Pernilla puttar ner mig i gropen och fyller igen den. För att skänka den här enkla ceremonin lite mer nerv kommer Mikael Wiehe att framföra några låtar från hans platta "Ta det tillbaka!". Jag har egentligen aldrig varit särskilt svag för honom men jag tror att det kan vara lite svårare att få dit någon artist som inte bor i närheten, Mikael Wiehe kommer säkert också att tycka att det känns bra och fint att delta. Där i gropen kommer jag sedan att lämna jordelivet, Pernilla och Bo01.

Pernilla - du hjälper väl mig med det här?!



.

lördag 9 april 2011

Att bli vän med gubbar

Om man som ung kvinna jobbar på ett jobb, och det inte är helt kvinnodominerat, träffar man ju på en hel del gubbar i vardagen. Det finns olika slags gubbar. Två gemensamma nämnare brukar dock vara att de är 55+, heter Rolf, Ralf eller något med Lars och har fast anställning. Det sistnämnda är dock inte helt säkert, vissa gubbar är också egenföretagare.

I vilket fall. Man kanske vill bli vän med gubbarna. Om man vill det följer här ett par tips:

Gubbar som är vänster

För att bli vän med gubbar som är vänster är det en jättebra "icebreaker" att börja prata om samhället. Man kanske inte vet om gubben ifråga är vänster eller inte, då kan man reka lite och mumla något om "dagens samhälle". Om gubben ÄR vänster kommer han med största sannolikhet börja säga något om hur mycket sämre allt har blivit, med välfärden och tryggheten OCH detta gissel med bemanningsföretagen och alla dessa osäkra anställningar.

Sen nästa gång ni träffas i lunchrummet kommer ni heja med en helt ny slags respekt er emellan.

Gubbar som är höger

Gubbar som är höger är en lite svårare nöt att knäcka. Kanske för att gubbar som är höger är lite mer slingriga med sin politiska uppfattning. För att bli vän med gubbar som är höger är det ingen bra idé att börja prata om samhället. Det är mycket bättre att fokusera helt på gubben ifråga - vad är han intresserad av? Gubben kanske till exempel har en bil, då kan du börja prata om den. Bensinpriset är också ett bra samtalsämne här! Missa heller inte att säga något om att företaget uppskattar er kompetens alldeles för lite.

Ett annat bra ämne är att prata om hur dålig service det är på t ex restauranger och caféer nuförtiden: "vill de inte ha kunder eller?!"


Hur brukar DU göra för att bli vän med gubbar?