Magnetenbloggens julkalender: Julstök på Katarina Bangata

På tisdagkvällen lämnade Thomas lägenheten på Katarina Bangata. Nanne hade sagt att det fick räcka, att det var nog. Thomas hade då blivit vansinnig.
- Är det så du vill ha det? Sabba allt bara, gör det! Skit i Gellert - men du bryr dig ju ändå inte om honom! Det har du aldrig gjort.

Nanne hade blivit ledsen av Thomas hårda ord men på något vis tog hon det ändå med ro. Hon visste att Thomas inte menade vad han sa. Men just nu klarade hon bara inte av honom och han klarade inte av henne. Det var lika bra att han gav sig av. Vid tiotiden hade Thomas därför tagit sig till centralen och köpt en sista minuten-biljett till Gävle för att fira jul hemma hos sina föräldrar. Innan han åkte kramade han Gellert. Det kändes konstigt för båda två. Gellert var jättearg på sin pappa men samtidigt tyckte han synd om honom. Hur skulle det vara att fira jul utan pappa?

På onsdag eftermiddag kom Martin hem till Nanne och Gellert för första gången sedan han hade blivit utslängd. Nanne hade bjudit in honom för att delta i det årliga julestöket. Först skulle de gå och köpa en gran tillsammans på Nytorget. Nanne hade sagt att Gellert skulle få välja vilken de skulle ta, men det var svårt - alla var så fina. När Gellert hade gjort en noggrann besiktning av hela sortimentet bestämde han sig slutligen för en ganska kort men knubbig sak.
- Den tar vi!
Martin, Gellert och Nanne bar sedan tillsammans hem granen och lät den först stå en stund i trapphuset, för att låta den vänja sig vid temperaturomställningen.

När det så var det dags att rulla köttbullar inför morgondagen hördes plötsligt en nyckel vridas om i låset. Dörren öppnades och in kom Rebecka Jablonski. Utan att ta av sig varken kappa eller stövlar gick hon raka vägen in i köket för att ställa ifrån sig sina kassar. Med sig förde hon en air av kall vinterluft och på golvet blev små pölar från de blöta skorna. Rebecka Jablonski! Martin kunde inte låta bli att slås av hennes starka utstrålning. Det mörka håret, de rosiga kinderna, glöden. När Rebecka hade ställt ifrån sig sina kassar sträckte hon fram sin handen mot Martin.
- Hej! Det måste vara du som är Martin? Jag heter Rebecka.
- Ja, jag vet, svarade Martin men ångrade sig i nästa sekund. Varför hade han sagt så?

Trots att han visste att hans gamla idol, Rebecka Jablonski, hade flyttat in hos Nanne och Gellert kände han sig lite tagen på sängen. Han var spänd och nervös men gjorde sitt bästa för att dölja det. Allt han gjorde kändes lite tafatt i kontrast till Rebeckas avslappnade och självklara sätt. Gellert la märkte till att Martin hade blivit lite konstig och stirrig sedan Rebecka hade kommit in genom dörren. Till exempel hade Martin, som annars hade så fin känsla i fingrarna och händerna, börjat rulla köttbullarna i allt mer oregelbundna och konstiga former. Varför beter han sig såhär? undrade Gellert.

Eftermiddagen led mot kväll och granen var nu klädd. Den hade verkligen blivit fin, speciellt sedan Gellert hade hängt upp sina två smällkarameller som han hade gjort på fritids. Sedan hade de gjort knäck, stekt köttbullarna och satt en deg på jäsning. Vid niotiden hade Martin sprungit ner till Ellys pizzeria och köpt tre pizzor som de fyra delade på. Rebecka hade langat upp en bibba rött på bordet och hon fyllde frikostigt på i Nannes och Martins glas - men också i sitt eget. Ju mer vin det flödade ur tappkranen desto bättre stämning blev det de tre vuxna emellan. Men Gellert kände sig lite utanför. Han hade verkligen sett fram emot att få träffa Martin men nu var det som att bara hade ögon för Rebecka. Jävla Rebecka, tänkte Gellert.

När Gellert sedan hade gått och lagt sig satt de vuxna kvar i köket och pratade och lyssnade på musik. Både Martin och Rebecka var vana vindrickare - Nanne däremot hade inte druckit på det här sättet på flera år. Det kändes skönt i kroppen. Martin passade på att ställa en massa frågor till Rebecka om hennes tid med Villa Capri och Rebecka riktigt njöt av uppmärksamheten från den kortväxte designerkillen.

- Kom, sa Rebecka plötsligt och tog Martins hand. Jag ska visa dig en sak.
Med bestämda steg förde hon med honom till sitt nya rum där hon sedan började rota bland sina saker. Martin visste inte riktigt vad han skulle göra - visst kände han sig smickrad av Rebeckas uppmärksamhet men...
- Här!
Martin tittade upp men ryggade instinktivt tillbaka. I handen höll hon en dödskalle.
- Känn på den! uppmanade Rebecka. Den är från Costa Rica.
Rebecka fattade åter tag om Martins hand och försökte föra den mot dödskallen, men Martin ryckte bort den. Lade hon an på honom?
- Jag måste gå på toa, sa han och försökte på ett elegant sätt smita ut ur Rebeckas rum. Men utan att han hade hunnit uppfatta vad som var på väg att hända hade Rebecka böjt sig ner och tryckt sina röda läppar mot hans.

Från köket hördes Nannes slammer med disken.

23 december: Pugh Rogefeldt - Kärlekens träd