Magnetenbloggens julkalender: Grand Finale - Julafton

Dvärg Martin kom redan på morgonen. Det var Gellert som öppnade när det plingade på dörren, och där stod han. Hans vuxna vän. Rebecka låg fortfarande och sov och Nanne lät de två få lite tid för sig själva eftersom hon hade märkt att Gellert under gårdagen hade hamnat lite i skymundan.

Martin och Gellert gick in i vardagsrummet. Granen var verkligen vacker med alla sina ljus och färgglada kulor och smällkarameller och allt glitter.
- Va fin den är! sa Martin.
- Mmm... svarade Gellert, som fortfarande var lite ledsen och besviken på sin vän. Varför hade Martin varit så konstig dagen innan? Tyckte han inte om Gellert längre?
Martin märkte att Gellert inte var på sitt bästa humör och han visste varför.

Martin packade upp sina paket och la dem under granen. Det blev en stor hög. När han var klar satte han sig på golvet bredvid Gellert.
- Gellert, du kanske tyckte att jag var lite konstig igår?
- Ja, kanske... svarade Gellert lite dröjande.
- Det är jag verkligen ledsen över Gellert, sa Martin och rynkade sin panna. Men för mig var det jättespeciellt att träffa Rebecka. Hon har länge varit en stor idol för mig. Det var så underligt att äntligen få träffa henne på riktigt och det var därför jag betedde mig så märkligt. Jag blev lite nervös och visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv. Men jag vill verkligen inte att du ska komma i skymundan!
Martin strök Gellert över ryggen.
- Jag har tänkt på det här hela natten och hela morgonen, Gellert. Förlåt för att det blev såhär. Det var fel av mig. Jag var ingen bra kompis igår men jag hoppas att jag ska kunna vara en bättre kompis idag och alla andra dagar.
- Okej, svarade Gellert. Det är lugnt.
De två satt kvar vid granen en stund och pratade om allt möjligt - om skolan, om kompisar och om Gellerts föräldrar som för första gången i Gellerts liv skulle fira jul på varsitt håll.

På eftermiddagen, efter Kalle Anka, ringde Thomas. Nanne svarade, men Thomas ville bara prata med Gellert. Det var ett bra samtal, Thomas var inte så där skällig som han brukade vara. Han berättade att han saknade Gellert, och så berättade han om farmor och farfar och om deras hundar Loke och Jack.
- De tycker att det är jättehärligt med all snö, Gellert! De busar och rullar sig och har sig. Och så äter de till och med snö - riktiga tokstollar alltså.
Gellert skrattade när hans pappa berättade om Loke och Jack.

När Gellert hade lagt på utbrast Rebecka Jablonski plötsligt:
- Just det! Jag måste ju ringa till mina barn också! Tur att jag kom på det.
Hade Rebecka barn? Rebecka såg att Gellert tittade undrande på henne.
- De bor inte i Sverige utan i Rom, med sin pappa. De heter Mauricio och Laura och går i internationell skola. De börjar verkligen bli stora nu!
Rebecka gick iväg för att hämta sin telefonbok och när hon kom tillbaka slog hon sedan ett långt nummer på telefonen.
- Hey Laura darling! It's mummy. Merry Christmas!

Under julafton var det enklare för Martin att komma på jämn fot med Rebecka. Han hade blivit helt tagen av hennes uppenbarelse under gårdagen, och det var han fortfarande, men på något vis hade det lagt sig lite efter den där kyssen. Rebecka Jablonski var bara människa. Det hela hade känts väldigt obekvämt och konstigt för Martin, han var inte alls med på det där. Visst var Rebecka fortfarande en attraktiv och spännande person men Martin hade nu plockat ner henne från den mentala piedistal där han förut hade placerat henne.

När de hade satt i sig det dignande julbordet (där det fanns allt från köttbullar, till skinka, till Rebeckas bidrag latkes, till mandelmusslor med sylt och grädde) var det dags för julklappsutdelning. Som Gellert hade väntat!

Gellerts allra största och absolut bästa julklapp hade han fått innan julafton. Det var kursen i dykning. Bland paketen på julafton fanns bland annat ett cyklop och ett par grodfötter. På kortet stod det Lycka till med dykningen! Från mamma och pappa. Gellert tyckte det var konstigt med det här paketet som måste ha köpts innan pappa åkte till Gävle. Sedan räckte Nanne fram ytterligare två paket.
- De här hjälpte Martin mig med. Han sade att det var viktigt att du hade sådant här. De är från både mig och honom.
Gellert tog emot paketen. Mjuka paket. Inuti låg termobyxor som var vattentäta! Och en SNYGG jacka! Det var första gången han blev glad för några kläder han fått av sin mamma. Av Martin fick han en röd pulka och Martin hade också köpt en åt sig själv.
- Så att vi ska kunna åka tillsammans. Jag är enormt pulkasugen, Gellert! Jag tänkte att vi kunde åka redan ikväll kanske?

Rebecka och Nanne fick varsina frottéer och caper från Martin Kläder. Han hade sytt upp dem speciellt för de två kvinnorna. Rebecka provade glatt kläderna och började sedan överösa Martin med beröm för formen och den fina kvalitén på tyget. Nanne blev lite fnittrig och generad. Men under hela resten av kvällen satt hon och fingrade på sina nya plagg. Precis rätt present till Nanne tänkte Martin.

Rebecka gav Gellert och Martin varsitt musikinstrument. Gellert fick en fiol.
- Jag tycker att du passar att spela ett instrument! Det syns på dig! Jag kan lära dig det jag kan om du vill. Om du inte gillar fiolen kan du pröva något annat instrument. Trumpet kanske passar dig bättre, Gellert?

I Martins paket låg en vacker gammal Levin-gitarr i storlek 3/4.
- Den här hör du på Villa Capris inspelningar, sa Rebecka.
- Det här är för mycket! svarade Martin.
Han blev rörd och nästan generad - och det hade inte enbart att göra med att den hade anknytning till Villa Capri. Det var något i hur Rebecka tittade på honom när han öppnade paketet. Martin blev alldeles varm och hjärtat började bultade allt snabbare. Han hade svårt att dölja sin reaktion. Förälskad? Nu? Han blev lättad när Rebeckas och Gellerts uppmärksamhet vändes mot Nanne då hon öppnade sitt paket från Rebecka. Det var ett par kastanjetter.
- Dig ska jag banne mig lära att dansa flamenco!

Rebecka stannade inne när Nanne, Gellert och Martin gick till Vitabergsparken för att testa pulkorna i snön. Det var alldeles kolsvart ute och Gellert blev andfådd där han sprang upp för backen för att sedan åka nedför den igen, om och om igen. Martin var med länge, sen sällade han sig till Nanne medan Gellert åkte de sista åken.
- Åh Martin! Det var verkligen så himla bra att du flyttade in hos oss. Det var nödvändigt för mig tror jag. Och för Thomas, även om han inte begriper det själv än. Vet du, idag är jag verkligen lycklig!
Nannes fina ord värmde verkligen. Hon fortsatte:
- Jag vet inte hur det blir med Thomas. Det hela känns väldigt osäkert just nu. Men annars, om han inte flyttar tillbaka, kan inte du flytta in då? Du kan bo i mitt arbetsrum, kanske. Det skulle vara jätteroligt! För att inte tala om att Gellert skulle bli jätteglad ifall du ville det!

24 december: Anders Widmark - Den signade dag