Magnetenbloggens julkalender: Salam, Martin!

Dvärg Martin Lambertz comeback som designer hade verkligen varit storartad. Han hade fått stående ovationer från ett överfyllt Brunogallerian – Martin Kläder var fortfarande att räkna med. Han hade visat upp en rad helt nya klädesplagg men också nya variationer på gamla klassiker – bland annat en frotté i lite kraftigare material och med ett nytt snitt som föll perfekt över mannekängernas mjukt rundade kroppar.

Martin hade alltid varit emot size zero-idealet, som fortfarande var det rådande på catwalken. Ett sjukt ideal, tyckte Martin, och han var en av få i branschen som ratade mannekänger med till synes osunda kroppar. Detta gällde för såväl manliga som kvinnliga modeller. Men Martins mannekänger var för den sakens skull inte alldagliga – tvärtom hade han med ett stort mått precision och känsla valt ut personer i bekantskapskretsen som kunde bära upp hans plagg med elegans, och låtit dem bli mannekänger för en dag.

Fredagens förmiddag och ett par timmar in på eftermiddagen hade Martin tillbringat på akuten på SöS efter missödet med det heta kaffet. Gellert hade gjort honom sällskap och trots att Martin hade haft mycket ont och varit lite stressad inför kvällens visning hade han och Gellert på det hela taget haft ett par trevliga timmar på akuten. De hade köpt lussekatter, te, julmust och serietidningar på Pressbyrån och efter att Martin hade fått ett förband och ett recept på en antiseptisk salva kunde de lämna sjukhuset.

Trots att Martin hade mycket att göra var han inte panikslagen, vilket många andra skulle ha varit i han situation. Skållande hett kaffe på benet samma dag som visningen! Men Martin litade verkligen på sin egen kapacitet och han hade också förmågan att knyta duktiga medarbetare till sin organisation Tack vare dem visste han att kvällens visning skulle bli lyckad, trots att han inte hade haft möjlighet att delta i förberedelserna i lika stor utsträckning som han hade velat.

När klockan väl slog åtta och visningen satte igång hade hög musik strömmat ut från Brunogallerians högtalarsystem, en blandning mellan nytt och gammalt – Prince, The Roches och så klart Martins favoriter, det gamla proggbandet Villa Capri.
- Men, det här är ju min gamla kompis band! hade Gellerts mamma Nanne då utbrustit.

I princip alla Martin kände eller var det minsta bekant med hade varit på visningen; designers, PR-folk, journalister, fotografer, inköpare, klubbfolk och andra inflytelserika i Stockholms innekretsar – och Gellert och Nanne. Men Gellerts pappa Thomas hade inte varit där trots att han hade sagt att han skulle komma dit. Varken Gellert eller Nanne viste var han höll hus, han hade inte hört av sig och när Nanne försökte ringa honom på mobilen kom hon direkt till telefonsvararen. Konstigt, tänkte Nanne. Men hon visste att Thomas hade mycket att göra nu inför jul, kanske var det därför han inte var där?

5 december: The Roches - Hammond Song