Magnetenbloggens julkalender: När kommer snön?

Gellert tittade ut genom fönstret. Det var grått och slaskigt, inte alls som vintern i Astrid Lindgrens berättelser. Gellert längtade efter den där första riktiga snön då man kunde göra snögubbar och åka pulka. Han längtade efter känslan av att krama en perfekt snöboll och sedan kasta iväg den långt långt bort.
- Pappa, när kommer snön egentligen? frågade Gellert.
- Men Gellert, hur ska jag kunna veta det? svarade hans pappa Thomas irriterat.
- Ska vi gå och köpa lördagsgodis? föreslog Gellert.
- Sen, svarade Thomas.
Gellert var uttråkad. Varken Martin eller Gellerts mamma Nanne var hemma. Thomas var på dåligt humör och gick runt och muttrade och sparkade på skorna i hallen. Det fanns inget som Thomas retade sig på så mycket som när skorna låg huller om buller i hallen och särskilt om de var i vägen när man skulle gå förbi.

Gellert ville att Martin skulle komma hem. Han tyckte om Martin och han tyckte att det var mysigt att Martin hade flyttat hem till just dem. Men till en början, när Martin var nyinflyttad, hade Gellert varit lite förskräckt av hans fysiska uppenbarelse: hans kropp och dess "annorlunda" proportioner, den höga framskjutande pannan, de korta benen och armarna - att han var så liten. Gellert hade aldrig tidigare träffat en vuxen som inte var större än honom själv. Men efter ett par dagar insåg han att Martin inte var det minsta läskig – tvärtom. Gellert brukade ofta knacka på Martins dörr och allt som oftast lät Martin honom komma in.

Gellert var glad att han hade fått gå på Dvärg Martins modevisning. I vanliga fall brukade han inte få vara uppe så där sent på kvällarna. Men eftersom Nanne och Martin kom så bra överens och Nanne därför verkligen hade velat gå på visningen hade hon låtit honom följa med. Gellert hade tyckt att det var spännande att vara ute så sent på kvällen och han hade också tyckt att det var kul att titta på alla fina människor som var där, alla var så glada och hade fina kläder - inte alls sådär slitna och alldagliga som Gellert var van vid. Det fanns något slags skimmer över de här människorna, en glans, en lyx…

- Snälla pappa, kan vi inte gå till videoaffären och köpa lite godis, det är ju lördag idag! sa Gellert.
- Du ska bara ha och ha, Gellert. Jag är trött på ditt ständiga tjatande, svarade Thomas.
Och trots att Gellert visste att han inte var någon tjatig unge sa han inget tillbaka, det sista han ville var att göra sin pappa ännu mer irriterad. Thomas gav ifrån sig en demonstrativ suck och plockade upp två femkronor och tre enkronor som han med en brutal gest slängde på hallbyrån.
- Här då, men du får gå själv!
Gellert kände sig dum. I magen hade han nu en stor klump och han var egentligen inte ens särskilt sugen på godis längre. Varför hade han varit så jobbig mot sin pappa?

Men nu var det för sent att ta tillbaka. Gellert drog på sig tröjan han hade fått av Martin, tryckte ner sina små fötter i stövlarna och traskade ensam ut i vintermörkret på Katarina Bangata...

6 december: Stephen Simmonds - Tears Never Dry