I princip hela Martins bekantskapskrets var där. Martin dansade till indieklassiker (exempelvis Fool´s Gold) tills han blev alldeles svettig. Det var förjävla varmt. Sen Martin kommit tillbaka till Stockholm hade han undvikit att gå ut särskilt mycket. Många personer, personer Martin inte kände, visste vem han var och vad han brukat syssla med förr om åren på fest. Martin Lambertz ogillade när folk hade förväntningar på honom, åtminstone sådana förväntningar som han upplevde låste honom i en form där han blev en symbol istället för att vara en människa. När han såg att någon som såg honom tänkte "Dvärg Martin", eller "Tillfredsställaren" (som han kallades ibland) så hanterade han det snabbt. Martin var genom ett liv av småvuxenhet enormt tränad i att hantera människor som objektifierade honom, ofta spelade han med för att senare skapa kontakt på jämn fot, men ibland brukade han driva elakt med de som försökte sätta honom i en objektposition. Det tyckte han bara var rätt och riktigt och ibland var det vad situationen krävde. En som var en riktigt bra kamrat i att driva med jobbiga personer var Per, som också kommit till festen. MEN: Under fredagkvällen vände det! Martin som inte alls planerat något sådant upptäckte hur han började tillfredsställa folk på löpande band. Det var inte ett dugg jobbigt med folks förväntningar. Trots att Martin på något sätt ibland skydde sina egna kläder, Martin Kläder, så var det efter att ha testat ett antal könsorgan och klädslar just Martin Kläder som var de enklaste kläderna att tillfredställa folk med. Det var ju såklart hela idén med kläderna, men ändå! Man kunde stå varsomhelst! Man kunde skapa ett skymmande tält för aktiviteten! Man slapp uppsöka privata rum! Och man slapp jobbiga knappar, blixtlås och hyskor på olämpliga ställen. Martin levde verkligen finessen med Martin Kläder den kvällen! Han blev också full och nästan odräglig och insisterade på att folk skulle skaffa rätt kläder för att kunna njuta av festen. Han och Per öppnade den låsförsedda dörren till Martins ateljé och började, med fri prissättning, sälja ut kläder från de gamla kollektionerna.
På väg hem hade han haft sällskap med Per. De hade fått med sig en bibba rödvin och när de sedan tog tunnelbanan mot Slussen hade det hunnit bli tidig morgon. Martin och Per hade känt sig lite smutsiga och dekadenta i kontrast till alla nyduschade morgonresenärer. Bibban gömde Martin under sin cape. Per tittade ner på sina före detta vita tygskor som nu inte längre var vita utan alldeles rödfläckiga. Det såg ut som blod men var i själva verket färg från golvet.
Klockan närmade sig sju på morgonen men än var festen inte slut. Vid Slussen gick Per in på OK-macken och skaffade två pappersmuggar. Solen gick upp över Djurgården där på andra sidan vattnet och Martin kunde inte låta bli att njuta av att beundra skönheten i solstrålarna när de träffade Pers cendréfärgade lockar. De var på väg hem till Per som bodde på Nytorgsgatan men på vägen upp för backen vid Scandic sjöfartshotellet stannade de. På något vis, kanske var det den vitgula solen, kändes det som att det var försommar. De satte sig på en blå låda för vägsand och hällde upp ett varsitt glas vin.
- Skål Martin! sa Per,
De tittade på varandra och log. Inga stora insmickrande leenden utan mer försiktiga och trevande leenden.
Livet var skönt.
12 december: The Stone Roses - Fools Gold
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar