En forskare i sociologi berättar:

Jag och min man hade flyttat till Kalifornien, USA, för att forska (vi är båda sociologer). Av en ren slump kom jag, via en granne, i kontakt med ett par narkotikalangare. Jag bestämde mig för att genomföra en studie baserad på dem och andra narkotikalangare som jag, via dem, kom i kontakt med. Givetvis nyttjade jag själv aldrig några narkotiska preparat under denna tid, men däremot deltog jag (som observatör) på olika fester och sammankomster där droger förekom.

I min studie ville jag undersöka vad var det som drev dessa människor att utföra den här sortens (kriminella) handlingar. Var det jakten på "snabba cash"? Eller den spänning som den här livsstilen innebar? Vad hade de för tankar om sig själva? Vad hade de för tankar om samhället i stort? Vilka uppväxtförhållanden kom de ifrån? Detta kom att bli en resa på sex år. Såhär berättar en av de "kranar" som jag träffade, om sin livsstil:

"När det var som bäst tjänade jag hundra laxar i månaden, och det efter alla omkostnader. Har man för mycket pengar, måste man alltid ha något att spendera dem på. Jag brukade dagligen springa i affärer och för att köpa flera skjortor för tusen kronor styck. Jag visste inte vad jag skulle göra med alla pengar jag hade, det var helt enkelt för mycket pengar."

Min nya "hatperson"

Idag var jag, under ett par timmar (mellan ca kl 16.30 och 21.00), på dåligt humör. Mycket dåligt humör. Jag vet inte exakt vad det var som utlöste det hela, kanske en kombination av plugg-frustration och telefonsamtal av mindre trevlig karaktär. Hur som helst var det en hel del kraftiga aggressioner och känslor som sattes i rullning "där inne". Min ilska var så stark att jag till och med började må fysiskt illa och jag fick även en stark drift att ta sönder någonting, vad som helst. Jag lade dock band på mina lustar och slog på teven för att få lite ny "input". Och det fick jag. Jag fastnade för ett "studioprogram" som hette Frånvarande och sändes på tv 8. I och med detta hade jag skaffat mig en en "hatperson" (han till höger på bilden). Han, min "hatperson", är en av två programledare för det här omåttligt dåliga programet och jag vet inte om det var hans urinfärgade glasögon, hans korkade utsrålning eller hans sätt att gång på gång avbryta sina gäster, som fick mig att känna ett geniunt hat (mot honom). Antagligen en kombination av dessa faktorer. Hur som helst kunde jag via min nya "hatperson" kanalisera min ilska och mina aggressioner, och när programet var slut så kände jag mig näst intill befriad från dessa "källarkänslor".

Att skaffa en "hatperson" var jättebra för mig!

Bow of time - Carl Jonas Love Almqvist

Swing into Carl Jonas Love Almqvist and heave grat lust for spread happiness, the meking of paradise on earth and oh so many days are like paradise in this corpus! I am principal of school and heave grat lust for teaching and spread happiness and knowledge (the same!). I write books, plays, songes, poetry. I will reed everything in Lappis (in own corpus, own time). I meke my special own secret and joke bow of time and let Tintomaras sång perfectly alike the Bad cash quartet. This is fun and I will bow time again! Creativity leave me in positive stete. I skip tragic of Carl Jonas, I don´t heave to be in tragedy! Spring is here and I feel cheerful.

Skaffa orm

För ungefär sex år sedan flyttade jag till den lägenhet jag bor i nu (1,5 rum). Tiden innan flytten hade präglats av stort mörker, jag hade sprungit i källare m.m. Jag funderar på att skaffa mig en vän som kan vara väldigt mycket hemma hos mig.

Jag har insett att detta inte nödvändigtvis måste vara en människovän.

Idén om människovännen är ofta en "snuttefilt" för svaga människor som inte vågar vara självständiga. Alla korrumperas nämligen av människovänskap. Du kommer knappast att kunna ha en opartisk relation med någon du har hemma och på så sätt kan inte heller din hjärna vara opartisk. Man kan knappast kalla sig ren i tanken, då.

Jag vill ha en orm
Det jag vill ha hemma nu är en orm. Jag fantiserar om en stor, "kramorm", typ Boa constrictor eller en anakonda. Jag vill att ormen ska dela säng med mig.

Även om ormar inte är varmblodiga djur så tänker jag alltid känna mig säkrare och mer klar i hjärnan med en orm hemma än med en mänsklig vän

Ett lyckopiller på två ben

Påskafton firar jag, i de bästa av världar, instängd på kammarn. Vid min sida finns min kille, han är en av Englands mest firade skådespelare. Jag plöjer ivrigt igenom mina filmfavoriter med honom (Mickey Blue Eyes, Notting Hill, Bridget Jones dagbok, Fyra bröllop och en begravning, Love Actually, Music and Lyrics m. fl.) och jag låter mig njuta av varje sekund som detta lyckopiller på två ben visar sig på "vita duken" (i det här fallet min teve). Jag sörplar i mig hans generade fniss och suger belåtet på hans nervöst stammande tal. Vi skrattar båda två åt hans lustiga språngmarch i Mickey Blue Eyes. Den är bådas vår favorit, och ett oförglömligt ögonblick av filmhistorien. När mitt filmmaraton är över slickar jag mig förnöjt om munnen, likt ett rovdjur som fått sitt lystmäte och sin hunger tillfredsställd. På så vis väcks han, likt Jesus, till liv en gång om året, min kille. Så här har det alltid varit och kommer alltid att förbli.

Hugh, vi ses igen påskafton -09!

Ett till litet runktroll

Vem är han egentligen, detta excentriska lilla runktroll som dyker upp i mobiloperatören "Tre":s nya reklamfilm, och uppmanar oss att ladda ned hans nya "singel" via deras hemsida? Han som jag tänker på har i reklamfilmen en röd-och-vit-prickig scarf knuten runt halsen, vidare har han ett stort lockigt clownhår och samt ett klassiskt "pizza face". Om ni inte har sett reklamen så rekomenderar jag er att hålla ögonen öppna. Magnetenbloggen har tidigare skrivit om små runktroll, och och då liksom nu ställer vi oss frågan: När blev det egentligen OK att vara ett litet runktroll?

Jag blev betagen av en äldre man

I kväll såg jag ett sådant där "bjäbbigt” men underhållande studioprogram på teve. Det var tre personer som ”gästade” studion och de höll alla tre på med scenkonst av någon form. En av dessa tre var en hyllad författare, poet skådis och regissör. En manlig sådan. Vad gäller hans ålder så skulle jag gissa på ett par år över sextio. Den här mannen hade verkligen, vad man på fackspråk skulle beskriva som en "tät aura", d.v.s. inga läckage i energiflödet, och sina vitgrå tinningar till trots hade han något intensivt pojkaktigt, lekfullt och nyfiket i blicken. Detta bröts sedan, på ett föredömligt vis, av med en krispig allvarsamhet. Ett stort mått integritet var även inblandad i hans person. Jag fattade tycke för den här mannen och jag kommer i framtiden att söka upp honom, främst genom hans konst. Min betagenhet för honom blev inte heller mindre då det vid programmets slut hoppade upp en liten fjärilshund bredvid honom i soffan där han satt, varpå han började gosa med den av hela sitt hjärta.

Pressinformation från ILB Container AB: den "informerande containern" är här!

ILB i Frinnaryd kan som den första svenska containertillverkaren erbjuda sina kunder ”informerande containrar” vilket ger entreprenören full kontroll över tömningsbehovet.
Loa Ahlin, VD för ILB Container AB:
- Det är hög tid att använda den nya tekniken också i återvinningsbranschen. Det finns tvåhundratusen containrar i Sverige som skall fyllas och tömmas, fyllas och tömmas om och om igen. Varje tömning kostar pengar och här finns en stor potential till effektivisering. Nu när vi kan läsa av containrarna innebär det helt nya möjligheter till planläggning av tömningsrutterna och möjlighet att bedöma när det är som mest effektivt att tömma en enskild container” säger Loa Silander.

Skövdebaserade Noterum AB har utvecklat det unika informationssystemet Noterum Recycling som ILB Container AB erbjuder till alla sina containrar. Noterum Recycling är ett komplett informationssystem med en nivåmätare och en webbsida där all information från containern finns tillgänglig via en Internetansluten dator. Nivåmätaren använder ultraljudsteknik för att mäta fyllnadsgraden i containern. Den mäter på alla avfallsfraktioner, såsom papper, metall, glas, plast, trä etc. Nivåmätaren har en inbyggd kommunikationsenhet, som sänder data via GPRS-modem till en databas.

Entreprenören ser all information om vad som sker och har skett i sina containrar på en egen webbsida. Här kan de när som helst se aktuell fyllnadsgrad i samtliga ”informerande containrar”. Entreprenören kan också få historiska data om containrarna, t.ex. antal tömningar, fyllnadsgrad vid tömning etc. Möjligheten finns även att via mobiltelefonen ringa upp containern och kontrollera fyllnadsgraden.

Loa Ahlin tror att den ”informerande containern” kommer att innebära ett lyft såväl för ILB som för branschen:
- Dels kommer den nya tekniken att effektivisera tömningslogistiken men också en betydligt minskad miljöpåverkan genom minskad onödig körning och därmed minskande koldioxidutsläpp. Samtidigt höjs tekniknivån och statusen för branschen vilket är en positiv effekt som underlättar nyrekryteringen av ungdomar, säger han.

Jag och en kamrat skrev ett bidrag till en tävling

Det kom ett mail för ett par dagar sedan:

Hej!

Mitt namn är Eva Nyman och jag jobbar för European Youth Press i Bryssel. Vi är en av de som organiserar tävlingen Euopean Young Journalist Awards, där unga journalister ska skriva om EU:s utvidgning. En vinnare kommer att utses i varje land. Om du vinner i Sverige kommer du att få åka till Balkan, på en tur från Belgrad till Zagreb och slutligen till Ljubljana, där du får delta i en konferens tillsammans med journalister och beslutsfattare från hela Europa.

Vad krävs?
- Du ska vara 17-35 år gammal.
- Du kan skriva en artikel om EU:s utvidgning på svenska ur valfritt perspektiv - personligt, lokalt, nationellt eller internationellt.
- Artikeln ska vara max 2000 ord lång.
- Artikeln ska ha publicerats online eller i tryckt media mellan 1.1.2007 och 15.3.2008. Det går alltså bra med artiklar från ifjol. Den kan också publiceras när som helst senare under 2008, men då behövs en bekräftelse från tidningen i fråga.

Om du har svårt att hitta en plats för publicering så kontakta European Youth Press och Eva Nyman på e.nyman@youthpress.org, vi hjälper dig att få artikeln publicerad på nätet. Vi svarar också på alla dina frågor.

Tyvärr har vi inte fått ett enda tävlingsbidrag från Sverige och eftersom deadlinen är 15 mars så börjar vi bli smått oroliga. Kan ni informera om tävlingen ännu en gång, med hjälp av den här texten?

Öppna ett tomt dokument och ta chansen att upptäcka Balkan! Tusen tack på förhand! Hör gärna av er om ni känner till någon som kunde vara intresserad.

Mvh, Eva Nyman


Jag såg min chans och tillsammans med en kamrat författade jag detta bidrag:

"I Love Europe

'In Paris or in Rome, the same good vibrations
It’s just like coming home, in all of our nations
I feel it all around, this groovy sensation
I love Europe
We’re a part of one big family
Yes, this is the place for you and me
We’re a part of one big family'

Detta sjunger Christer Sjögren i sitt bidrag med titeln 'I love Europe' till den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest 2008. Det är en kärleksförklaring, kanske med ett något övertydligt budskap, till den europeiska gemenskapen.

EU är stort, och blir bara större. För drygt ett år sedan välkomnade vi två nya lagkamrater in på den europeiska arenan. Välkomna Rumänien och Bulgarien! Projektet med den europeiska gemenskapen började redan 1951, då delar av ett av andra världskriget hårt sargat Europa, reste sig upp under parollen ”inte mera krig”. Då var det kol och stål som gällde. Idag är det kanske mer av en närhet mellan människor vi ser.

Handeln, som kan sägas utgöra kärnan i den europeiska gemenskapen, har i sin tur fört med sig andra värden och starkare band över nationsgränserna. Den europeiska gemenskapens invånare är inte längre bundna. Järnridån har fallit. Att ta färjan över till Tallinn för en helg med shopping och spa är nu inte konstigare för en svensk än att ta tåget till Köpenhamn för en åktur på anrika Tivoli, eller att ta flyget till Paris för en romantisk weekend.

Det är svårt att säga exakt vad som hänt i människors sinnen i och med den utveckling som har skett. Från Stockholm i norr till Bukarest i söder, vad är egentligen den minsta gemensamma nämnaren? Kanske är det att vi tillsammans insett att ensam inte är stark. Trots att konkreta språkförbistringar fortfarande existerar, talar vi ändå med varandra. Språket vi pratar är fredens och frihetens språk. Vi låter oss inte längre hindras av nationella barriärer.

Det märks inte minst på utbudet av livsmedel i Sverige. På 50-talet var pizza och pasta nyheter; idag syns de på var mans middagstallrik. Nu kan du även köpa krämig kaffe latte och biscotti i gathörnet eller köpa langos med rom och gräslök när suget sätter in. Sedan ett par år tillbaka finns också kebab- och falafelrestauranger i snart sagt varje småstad värd namnet. Och senaste trenden i Stockholm är couscous och nordafrikanska kryddor. Kanske är det mot de nya mattrenderna vi ska blicka för att sia om EU:s vidare utvidgning?"

Vi ses på Balkan!

Dag 1 med glasögon

Idag har jag upplevt min första dag i glasögonormarnas rike. Jag kan konstatera att det har gått över förväntan. Att ha på sig glajerna utanför hemmets väggar kändes dock lite "weird" och ovant, som om jag hade varit på maskeradfest och glömt att ta av mig det viktigaste. Folk tittade konstigt. En annan grej är att ingen har berättat för mig att det bildas imma på glajerna i princip så fort man andas. Inte för att tala om hur det blir när man lagar mat. Det blir ju som ett dubbelt handikapp, först synfelet i sig (som dock blir bättre med glajerna på) men sen när man alltså har dem på så kan man liksom inte genomleva sin vardag på samma vis som förut utan att behöva ta fram putstrasan för en rejäl rengöring ett par gånger om dagen. Man kanske lär sig hantera sådana situationer bättre med tiden?

En annan grej som jag kan konstatera så här efter min första dag (som jag utgår från att man vänjer sig vid vad tiden lider) är att det, när man har på sig glajerna, känns som om man befann sig inuti en TV-ruta, där själva bågarna alltså utgör TV:ns "kanter" och glasen är själva rutan som man tittar ut genom. Som att betrakta världen inifrån en TV. Det kanske låter lite konstigt. Det känns lite konstigt också.

De är här nu - glasögonen!

Nu är de alltså i hamn - glasägonen. Jag ser som ett barn, allt är rent och skarpt. Jag är mycket tacksam. En tråkig grej har dock hänt. En avlägsen kompis till mig dog på hospice i natt. Jag fick veta det via en kompis som jag inte träffat på länge (som jag träffade på Marie Laveau, baren) i kväll. Det är så jävla sorgligt. I bland är livet jätteorättvist.

Jag blev arg på optikern

Nu är mina glasögon äntligen på väg. Med dem till hands kommer vardagslivet förhoppningsvis att bli mycket skönare för mina nu så ansträngda ögon. Vägen till att finna rätt "bågar" har dock varit allt annat än enkel: den har kantats av vånda, osäkerhet och uppgivenhet. Jag har träffat skurkar till optiker (Specsavers) som har behandlat mig (plus många andra kunder) som boskap. Jag har även träffat mycket hjälpsamma fackmän, men detta har främst varit hos "fin-optiker" vars tjänster och produkter ligger på en, för mig, oacceptabel prisklass. Vad gäller valet av bågar är jag egentligen inte framme vid mål ännu, men jag har valt att beställa ett par mycket billiga glas + bågar + antireflexbehandling (500 kr) via ett internetbaserat lågprisföretag och detta ser jag som en tillfällig lösning - eller kanske snarare en början.

Vad gäller klåparföretaget Specsavers så är det tråkigt att behöva konstatera att det här med att budgetklass faktiskt ofta är synonymt med undermålig service, och vice versa. Jag blev mycket arg och ledsen efter mitt senaste besök där och ska undvika att ha med dem att göra i framtiden.

Att leva med "oreda i huvudet"

Ibland, eller egentligen ganska ofta, blir jag påmind om att jag lever med en stor "oreda i huvudet". Det är som om mitt hjärnkontor vore barrikaderat av bråte och skräp, eller som om det dolde sig ett enda stort trasselnystan av oformliga tanketrådar där inne. Detta kan yttra sig i en tröghet (eller "eftertänksamhet") som både jag själv, och människor i min omgivning, kan störa sig på. När jag umgås med människor som är extra rediga i huvudet blir det förstås extra tydligt att jag inte är särskilt redig i huvudet.

Vad menas då med en person som är "redig i huvudet"? Jo, med det menas en som snabbt kan avläsa samband och strukturer, en som snabbt kan analysera och bryta ner i mindre beståndsdelar, kort och gott: en som kan se logik. För mig tar sådant tid. Min hjärna följer inte logikens eller rationalitetens lagar. Det är som om det där trasslet bara trasslar ihop sig ännu mer ju mer jag anstränger mig. Det kan ta flera timmar, eller till och med dagar, för mig att "ta in" eller bearbeta sådan information som "normala" personer kan "ta in" på ett kick. Utöver detta så tappar jag dessutom ofta intresse och fokus när jag ställs inför kluriga situationer eller uppgifter, sådana som jag inte kan förstå eller "avkoda" på direkten.

Vad fattas då mig och min hjärna? Kan det vara så att min hjärna har för mycket sparat på "hårddisken" och att det därför går så trögt?

Vad det än är för bråte eller trassel som döljer sig där inne i mitt hjärnkontor, så skulle jag vilja blir lite mer redig i huvudet och kvickare i tanken. Jag är beredd att lägga ut upp till 5000 SEK på en grundlig städning av hjärnkontoret/utredning av de trassliga trådarna/omformatering av "hårddisken", med förutsättning att metoden som erbjuds är tillförlitlig och kan garantera lyckat resultat.

Att vara en abessinierkatt
fångad i en människas kropp
är inte alltid så lätt.

Middag

Fnas och gammalt bråte från tinningarna, faller ner i soppan och bildar små öar. Plums, plums, plums. Som en blandning mellan smulor och små små vita fjädrar. Hur blev det såhär?

Grattis "Baggar"!

Grattis Anders och Laila Bagge till platserna i Idoljuryn! Vi är hemskt stolta och glada över vad ni åstadkommer. Kom gärna och hälsa på nå´n gång! Ni kanske skulle kunna ta med en artist? Det skulle vara kul med celebert besök i Baggebo, någonting att berätta om för barnbarnen ;-). Välkomna!

Hälsningar familjen Bagge genom Pär.

En önskan

Jag skulle vilja att "Lättlagat" på Tv4 plus började NU i stället för 05.10.

05.10 är för sent!

Mitt tv-program

Låt mig, vid sidan av min karriär som dj samt radioprogramledare i "P3 rytm", göra ett tv-program. Detta tv-program ska vara en skön korsning mellan genrerna "traditionellt resereportage" och "musik-tv". Låt mig resa runt i världen, med öppet sinne och med nyfiken blick. Dra ihop ett chillat bakom-kameran-gäng och låt dem dokumentera min resa. Det behöver inte vara så många personer, det räcker i princip med en eller två fotografer samt någon "ljudsnubbe". Låt mig kolla in de sjudande musikscenerna i städer som Phnom Penh, Calcutta och New York. Låt mig jamma med mina musikantbröder och musikantsystrar i Mali, London och på Jamaica. Låt mig leta obskyra vinylsinglar i små skivbutiker och låt mig sedan spela upp dem på min portabla vinylspelare. (Den reser jag inte utan!) Låt mig svettas till legendarers toner och främmande rytmer. Låt mig avnjuta en café cortado på någon av de pittoreska uteserveringarna, någonstans inne i hjärtat av Barcelonas latinska kvarter. Packa ner några par strumpor samt ett par riktigt välstrukna rutiga skjortor i min väska. Och glöm för Guds skull inte min hatt! Själv bidrar jag med gott mod samt ett par mjölkvita tandrader.

Min agilityträning

Jag är nyss hemkommen från min agilityträning (nivå II) i Rålambshovsparken, Stockholm. Detta är något som jag och min matte Annika Bruun gör varje onsdagkväll. Jag är otroligt målmedveten och ääälskar att tävla både mot mig själv och mot mina hundkompisar. Under dagens träningspass hoppade vi genom brinnande taggrådsringar - en övning som kräver både styrka och precision. Ringarna var inte mycket större än det mest omfångsrika partiet på min kropp (bröstet), så det fanns inte mycket utrymme att spela på. Trots detta klarade jag övningen galant. Matte blev förstås jättestollt! Ett stort tack också till vår flerfaldigt prisbelönade agilityinstruktör/dressör, Monica L Pekay, som står ut i ur och skur, och har tålamod för mig och mina kamrater trots att vi ofta hittar på bus.

"Voff" hälsar "Havre" - en mysig golden retriever i sina bästa år.

Fear doesn't exist

"Fear doesn't exist, it's only in your mind!" Detta sa Rex, på Pooh's Diving Center, till mig, när jag var spyfärdig av nervositet och rädsla inför mitt första open water-dyk i tropikerna. Detta är en otroligt befriande tanke som jag, varje gång jag känner mig just lite rädd eller nervös, försöker plocka fram. Rex hade verkligen rätt.

Rädsla - det finns inte!

Fredag på Aubergine med Carsten, Jens, Andrea (och Clousette i tankarna)

I fredags hade jag bestämt träff med Carsten på mitt favoritställe, Aubergine. Aubergine är en jättemysig restaurang och bar, det är så där anspråkslöst och avslappnat som man vill att ett "ställe" ska vara, helt perfekt när man har tröttnat på "Söders" bohemställen men ändå inte vill gå till något stekigt "Stureplanshak". Jag hade tänkt prata med Carsten om att jag har börjat hysa starka känslor för honom, jag vill att han ska veta det och jag vill veta om de är besvarade. Grejen var bara att när han väl kom till Aubergine så hade han med sig Jens och Andrea (som han av en slump hade stött på, på Valhallavägen) och min plan om att avslöja mina känslor för honom fick således skjutas upp...

Hur som helst slog sig Carsten, Jens och Andrea ner vid mitt bord. Vi beställde in fyra glas öl och tog genast vid där vi avslutade sist vi sågs. Jens berättade att han var lite bekymrad över att hans barn, Clousette, på sista tiden har börjat umgås i "tveksamma" kretsar. En kväll när Jens (som just nu bor i Paris) var på väg hem och gick över en av alla de otaliga broar som går över Seine, såg han att det var några personer som hade gjort upp en eld vid brofästet. Han gick närmre för att försöka se vad det var för ena typer och då upptäckte han, till sin stora fasa, att en av dessa ljusskygga individer var Clousette! Han började ropa på sin son: "Clousette, Clousette, what the fuck are you doing here?!" varpå Clousette (som antagligen skämdes över sin pappas agerande, inför sina kamrater) svarade med att "peka finger" mot Jens. Hur det hela slutade förtäljde inte historien, men Jens var i alla fall märkbart skärrad över Clousettes respektlösa uppträdande. Jens har ställt upp till hundratio procent för Clousette och dessutom så är ju Clousette bara ett barn och borde inte ens känna till "fula-fingret"-gesten.

Senare på kvällen började vi planera nästkommande fredags aktiviteter, vi var först lite oense om i vilken ordning vi skulle ta det hela, men kom sedan överens om detta:
1. P-bio (antingen den vid halvfranska skolan eller den vid Gustav Vasa kyrka. Jens ska fixa ett program i veckan). Vi bestämde även hur vi ska sitta i salongen: Andrea och jag sitter i mitten och sen sitter killarna på varsin sida om oss, som en "mur".
2. Middag på indisk restaurang, kanske på Indian Garden? Där kan vi diskutera våra upplevelser från p-bion.
3. Vi går hem till Jens och Andrea (på Kungsholmen) och kollar på Andreas nya filmer (bl.a. en dansk sådan med Bengt Katastrofsen i huvudrollen) på widescreen-tv. Sedan när Carsten och jag ska gå hem så ska vi få vi med oss varsin dvd-skiva där Andrea kommer att ha bränt dessa filmer, så att vi kan se dem flera gånger + visa andra.
4. Eventuellt ett glas öl/vin på Aubergine lite beroende på vad klockan är.