Ett lyckopiller på två ben

Påskafton firar jag, i de bästa av världar, instängd på kammarn. Vid min sida finns min kille, han är en av Englands mest firade skådespelare. Jag plöjer ivrigt igenom mina filmfavoriter med honom (Mickey Blue Eyes, Notting Hill, Bridget Jones dagbok, Fyra bröllop och en begravning, Love Actually, Music and Lyrics m. fl.) och jag låter mig njuta av varje sekund som detta lyckopiller på två ben visar sig på "vita duken" (i det här fallet min teve). Jag sörplar i mig hans generade fniss och suger belåtet på hans nervöst stammande tal. Vi skrattar båda två åt hans lustiga språngmarch i Mickey Blue Eyes. Den är bådas vår favorit, och ett oförglömligt ögonblick av filmhistorien. När mitt filmmaraton är över slickar jag mig förnöjt om munnen, likt ett rovdjur som fått sitt lystmäte och sin hunger tillfredsställd. På så vis väcks han, likt Jesus, till liv en gång om året, min kille. Så här har det alltid varit och kommer alltid att förbli.

Hugh, vi ses igen påskafton -09!