AIDS-jam: Fischte & Concretes

Innan Fischte Ek skulle flytta till hospice så bjöd vi hem Concretes på ett surpriseparty för Fischte i Skärmarbrink. Detta skulle bli Fischtes absolut sista hemmafest och när vi genomförde planeringen undgick vi inte en känsla av ödesmättadhet. Fischtes sista party. Vi ville ge det absolut bästa och koncentrera oss på sådant som han tyckte var fint.

När jag först fick höra att några av våra vänner planerade att bjuda in The Concretes till Fischte blev jag väldigt skeptisk, men tydligen gillade han verkligen dem. Kännetecknande för Fischte var en stor öppenhet för olikheter och Fischte hade ett genuint intresse för Concretes musik och begreppsvärld, varför detta intresse fanns där vet jag inte. Fischte var en sån där person som aldrig är riktigt förutsägbar, och man vet inte riktigt vad som pågick där i hans grumliga inre.

Det kändes verkligen som att andevärlden var med oss den dagen. The Concretes och vi i kompisgänget ringde på och stormade in med popcorn, chips, vin och öl. Fischte blev jätteglad och det dröjde inte länge förrän musikfesten var i full gång. Fischte älskade verkligen musik och hans förmåga att dela med sig av sin kärlek till musiken var helt fantastisk. Förutom oss dödliga som vandrade i lägenheten den kvällen så kom många "andra" på besök. De drogs dit av den ljusa stämningen på Fischtes sista party och jag kunde se hur de njöt av den fina kvällen vi hade skapat tillsammans.

Festen blev jättelyckad och jag tänker gärna tillbaka på den kvällen då en av AIDS försvagad Fischte visade av sin hela själ hur mycket han brydde sig om musiken, människorna och livets goda.

Så vill jag minnas Fischte Ek.

Thomas Larsen

Inför döden: Fischte Ek

När det stod klart att Fischte Ek skulle gå bort bad han oss att inte sopa detta tunga men oundvikliga faktum under mattan. Han ville vara öppen med sin annalkande död och han ville att vi skulle vara öppna tillbaka. Vi pratade mycket om döden och det var verkligen befriande att höra om Fischtes ljusa syn på livet efter detta. När vi så skulle prata om hur han ville ha sin begravning sa han: "Jag vill inte ha en massa blommor och krusiduller, det hela ska vara en enkel och "ren" cermoni. Jag vill helst inte att folk ska gråta utan jag vill att det ska vara en förenande positiv stämning! Efteråt får ni gärna servera öl, vin och flytande honung. Folk får dessutom gärna skänka en slant till Caritas och deras viktiga arbete!"

Att Fischte var så bestämd, vad gällde de praktiska detaljerna kring hans död, var nog den viktigaste förutsättningen för att det hela skulle bli så lyckat som det faktiskt blev. Detta gjorde även att vi närstående kunde slappna av och fokusera mer på minnet av honom som person. Att vi serverade öl, vin och flytande honung efter själva cermonin blev otroligt uppskattat och det kändes som den ultimata hyllningen av Fischte Ek. Jag vet att han fanns mitt ibland oss just då.

Fischte Ek och änglarna

Han spelade på gitarren som om vore den en förlängning av honom själv. Från fingertopparna och ut i det sköra träet. En fullbordad kropp. Fischte Fischte, vem spelar du för nu? Vem hör dina vackra toner? Fischte Fischte, finns det änglar där du är nu? Om där änglar finns, så må de vara lyckliga änglar! Jag önskar att jag också fick vara en ängel vid din sida.

Fischte Ek - gitarrspelandets poet

Fischte Ek kom in i mitt liv relativt sent. Barnen var utflugna och jag hade levt på mental sparlåga sedan länge. Jag kände mig "avstängd" och trodde att det här med passion och hela den biten var ett avslutat kapitel i mitt liv. När Fischte kom till "Skurup" blev han min elev. Han var väldigt tekniskt begåvad, men många menade även att Fischtes gitarrspel var ren poesi! Vi kunde kommunicera på ett sätt som jag aldrig förut upplevt med en annan människa och Fischte och jag brukade därför ofta ha djupa diskussioner om livet, döden och allt där mittemellan. Ibland kunde vi komma på oss själva med att ha suttit och bara pratat en hel lektionstimme igenom. Jag upplevde att Fischte hade ett mentalt lugn och en mognad, som få av de killar som jag träffat i hans ålder, hade haft. Det var verkligen befriande att träffa någon så chosefri och fri från pretentioner men ändå med detta enorma djup under ytan. Jag minns när jag insåg att mina känslor för Fischte var mer än bara vänskapliga: musikerlinjens andraklassare hade anordnat en klassisk Mårten Gås-afton med svartsoppa, helgrillad gås och skånsk äppelkaka till dessert. En otrolig kväll! Efter middagen hamnade jag bredvid Fischte, vi började prata och fick i oss en hel del vin. Efter ett tag sa Fichte att han ville spela en egenkomponerad låt för mig så vi gick iväg till hans rum på elevhemmet som låg i ett anslutande gårdshus. Han tog fram sin gitarr och började spela och det var ren magi! Hans toner letade sig rakt in i mitt hjärta och jag visste att det inte var rätt (jag var ju hans lärare!) men jag kunde inte heller stå emot. Det ena ledde till det andra och vi hamnade snart i säng. Jag visste redan då att Fischte hade HIV, för det hade han varit öppen med hela tiden, men detta var ingenting som kunde hindra oss.

Det är idag exakt ett år sedan Fischte Ek gick bort. Det är med sorg och saknad jag minns tillbaka på honom. Trots att han hade varit öppen med sin sjukdom kom det som en chock när jag fick veta att han hade vandrat vidare. Jag vet dock att Fischte har det bra där han är nu, där har han ingen smärta, och det är detta som får mig att leva vidare.

Begravning: Fischte Ek

Inför Fischte Eks begravning samlades hela kompisgänget hemma hos Fischtes föräldrar för att prata om hur vi bäst skulle hedra Fischtes minne. Olof kom med en jättebra idé, vi skulle spela Fischtes egenkomponerade gitarrmusik! Fischte var en otrolig talang och Alban och Erik (kompisar från "Skurup") fick uppdraget att framföra hans stycken på ceremonin i katolska kyrkan vid Medborgarplatsen. Fischte hade lämnat oss med en stor saknad men han kändes ändå otroligt närvarande i våra hjärtan när hans musik ekade i kyrkorummet. Fischte var aldrig så lycklig som när han fick spela gitarr och det visste alla vi som hade samlats för att ta farväl. Gamla klasskamrater, släkt och vänner. Många grät men själv var jag mest glad: Äntligen har Fischte fått ro! Eftersom Fischte aldrig hade varit mycket för det "konventionella" hade han själv förbjudit blommor och krusiduller på sin begravning. Han ville hålla det enkelt. Vi ordnade dock med en insamling till Caritas och deras gedigna arbete i den livsviktiga kampen mot AIDS. Vi fick in över 30.000 kronor!

HIV-jam med The Concretes

När det var klart att Fischte skulle flytta till hospice ordnade vi med en överraskning till honom i hans hem i Skärmarbrink. En av oss var bekant med The Concretes och vi sa som det var:
"Fischte är döende. Han har diagnosen AIDS och vi tror att han skulle bli glad om ni kom hem till honom och jammade!"
"Självklart!" svarade The Concretes. "Klart att vi kommer och jammar med Fischte!" Det blev en otroligt lyckad kväll och Fischte fick verkligen någonting att glädja sig åt under sin sista tid i livet.

Min kompis Fischte fick HIV

Jag och Fischte Ek hade känt varandra jättelänge och jag blev jätteledsen när jag fick veta att han hade fått HIV. Det värsta av allt var inte själva sjukdomen i sig, utan att jag fick veta det via en "tredje part", det vill säga en gemensam kompis. Fischte Ek hade alltså undanhållit sanningen för mig och det gjorde mig förbannad!