Ska man tacka?

Två av Magnetens favoritämnen (liberalism samt världsdelen Afrika) blev skamlöst förenade av folkpartiledaren Jan Björklund häromsistens. Ska man säga tack?

A F R I K A

Jag är den röda sanden mellan dina tår. Jag är en högrest antilop. Jag är den heta solen som lyser över Serengeti. Jag är väntan. Jag är spänning. Jag är en vilopaus. Jag är en blixtsnabb ödla. Jag är de svarta ränderna som fallit av en zebra. Jag är en sval bris som smeker din kind. Jag är en en ståtlig krigare. Jag är en lejoninna som skyddar mina ungar. Jag är skinnet på trumman och som ger ifrån sig livets dova rytmik. Jag är den du älskar.

Jag är Afrika.

Farfars sista önskan

"Jag vill inte ha någon begravning och inte heller någon dyster grav. I stället vill jag att ni sprider min aska i Rhodesia, denna plats på jorden där jag en gång hade mitt liv och där jag sedan dess alltid haft min själ. Sprid min aska för den ljumma vinden, vid den östra landsgränsen - där Runde och Save flyter ihop och blir till ett, och låt mig på så vis bli en del av detta livets eviga förutsättning. Låt kretsloppet slutas. Anordna en enkel minnescermoni, utan inslag av sentimentalitet, under Ameliamangoträden. Låt inga svarta delta vid ceremonin!"

Farfar avled för ett par år sedan. Detta var hans sista önskan.

Jag reste till Afrikas kontinent för att gräva efter guld

Det hade ryktas om att Afrikas mörka kontinent var en, i många avseenden, "rik" del av världen och därför beslutade jag mig för att bege mig dit. Jag skulle gräva efter guld. Skeppet som skulle ta mig till Afrika hette Marieholm och var en präktig tvåmastad skuta. Färden dit kom dock att bli mycket krävande, ute på de stora haven var det var ofta hård sjögång och maten som serverades ombord var näringsfattig och smakade illa. Många av besättningsmännen magrade. Själv hade jag dock naturligtvis fritt tillträde till byssan och kunde, närhelst under dygnets timmar, få mig något extra till livs av den glade men fåraktige skeppskocken Bogotá. Efter många veckor ute på sjön närmade vi oss till sist Pepparkusten och dess myller av handelsstationer. Här kunde min jakt på effektiv och duglig arbetskraft ta sin början. Jag sökte efter perfektion - svarta glänsande kroppar, stora svällande muskler, vita friska tänder. Jag ville ha de bästa och starkaste slavar som marknaden hade att erbjuda, men detta hade också sitt pris...

Fortsättning följer.

Krift Kraft - Afrikansk Service!

Kraft Kraft - Afrikansk Service
Kraft Kraft - Afrikansk Service
Krift Kraft - Afrikansk Service
Krift Krift - Afrikansk Service

Mer tankar om Afrika

"Vår relation till Afrika är så pass ytlig att det antingen är en förälskelse eller ett hot. Det är helt sjukt!"

Hur ska vi ändra detta? Är handel eller bistånd det mest respektfulla sättet att vara varandras jämlikar? Kan handeln göras mer respektfull och jämlik än den är idag? Det vore ju verkligen drömmen!

Tankar om färgadhet

Konstutställningen Africa Remix på Moderna Muséet väckte många tankar om vad färgadhet är för något:

"Fan vad jag tyckte att den var dålig alltså! Pinsam!"

"Vårt intresse för Afrika är pinsamt! Jag gillar att tänka på mig själv som en lång neger. Jag gillar att föreställa mig själv som en lång neger. Därför gillar jag att framställa mig själv som en goofy kille. Man är en blandning av dominant och goofy. Man kan framstå som ett barn men ändå vara livsfarlig."

Jag saknar er!

Ett brev ligger på hallmattan. Det är adresserat till mig. Jag känner direkt igen min mammas handstil. Jag öppnar kuvertet och finner där ett foto på mamma, Corina och Diny (mina syskon), iklädda sina skoluniformer. På baksidan av fotot läser jag att det är taget av pappa den 15 juni och det är Corinas och Dinys terminsavslutning inför det stundande sommarlovet.

Min kära familj, jag saknar er så! Nu är det bara några veckor kvar och sen får vi vara tillsammans igen! Vi ses i Zimbabwe!

Av: Krift Kuyper

Välkommen, Krift, till "mysiga Mullis" !

Välkommen, Krift, till oss på förskolan Mullvången! Vi tycker att det är otroligt kul att du nu är en del av arbetslaget (avdelning 4) på "mysiga Mullis" och hoppas att du kommer att trivas. Vi ser fram emot många bus och upptåg, gitarr och musikstunder samt lek i det fria. Kul, tycker vi kollegor!

Jag tänker på Afrika

Jag tänker på Afrika. Jag tänker på det ofta, jag smakar på det, jag känner det och lever med det. För mig är Afrika varm sand under mina trampdynor. Saftig mango och papaya. Barnens glada sång. För mig är Afrika värme, gemenskap och frihet. För mig är Afrika "hemma". Mitt Afrika.

av Krift Kuyper

Fest på plantagen - del 1

Gryningssolen färgade himlen rosa. Daggen fuktade markens växtlighet och mot horisonten tecknade sig de höga klipporna. Plantagen låg öde. I vanliga fall hade skördearbetet varit i full gång vid detta klockslag, men det här var ingen vanlig dag - idag var det nämligen fest på plantagen - något som negerslavarna verkligen gjort sig förtjänta av!

Jag träffade en kille

Jag träffade en kille med afrofrisyr. Han var jättesnäll och förstående och han var min granne här på Hägerstensåsen. Den här killen jobbade med infrastruktur och hade varit i flera storstäder i Asien och Afrika, bl a i Addis Abeba, och hjälpt dem att bygga upp infrastrukturen där. Jag blev jätteimponerad över detta och berättade om det för några kompisar. Även de blev imponerade och de sa att jag skulle ta med min kille på nästa kompisträff. Min kille tyckte att det verkade jättekul och han kom dit med jättehöga förväntningar. Även mina kompisar hade höga föväntningar fast på honom, för de hade hört så mycket gott om honom. Han nådde tyvärr inte upp till deras höga förväntningar, trots ett mycket välvårdat yttre och en fascinerande personlighet.
De sa att de skulle ge honom en andra chans.
"Håller du på med musik?" frågade min kompis vid den andra kompisträffen.
"Ja visst!" svarade min kille.
"Löper du?" frågade min andra kompis.
"Ja, fortare än vinden!"
"Han är okej!" sa mina kompisar efteråt.
Av detta kan man lära att för höga förväntningar på något eller någon ofta stjälper mer än det hjälper.