Jag var på fest hos Pelle Josephson

Igår var en rolig dag då jag var på flera olika fester. Först var det Jacobs mamma som fyllde 60 och jag, Andrea och Paulina och Jacob sjöng för na, det var mycket trevligt och intressant att få träffa Jacobs familj och deras vänner. Sen var det fest nedanför Hornstull för nätverket ”Ingen människa är illegal” ett nätverk som vill att man ska sluta äta kött och flyga bland annat. Innan jag kom till Hornstull undrade jag om Trifa skulle vara där. Fanny säger att jag och Trifa är ”a match made in heaven” och att med Trifa så skulle jag få vara Man och hon Kvinna och att detta är någonting som vi båda tycker om. Jag vet inte själv om jag verkligen skulle trivas med det, men ibland vet man inte bäst själv…

Trifa var inte på ”Ingen människa är illegal” och därför började jag ragga på Leila. Leila, du har en sexig utstrålning, Leila vill du åka på cykelutflykt med mig? Vi har tidigare bestämt att vi ska åka på ångbåtsluff ett gäng nu i sommar och då ska Leila med. Försöken med Leila föll dock ganska platt, och hon tyckte att vi kunde åka på cykelutflykt med Fanny och Trifa ihop. När festen började lida mot sitt slut åkte jag hem till min lya i Skärmarbrink och hämtade en vinare och så tog jag, Fanny och Leila bussen ut till Tyresö och Pelles 25-årsfest.
Ganska snart som jag kommit till festen öppnades mina ögon för Sara och jag fokuserade mycket på henne. Någonstans så kändes det som att hon tyckte att jag var lite jobbig, (man vet aldrig riktigt vad Sara tycker). Men asjobbig tyckte hon nog inte att jag var för sen hånglade vi och detta var mitt enda hångel under kvällen. Jag och Roger rappade en hel del och jag snackade lite med Daniel Eskils som pekade på positiva företeelser. Tack Daniel! Jag blev väldigt full och till slut somnade jag i en säng och vaknade och lade mig på en matta.

Självförakt
Trots att jag var på gott humör hade jag under hela kvällen en slags känsla av självförakt som jag inte kunde få bukt med. Denna känsla var inte alls överväldigande, utan den låg bara där som en potential och tvärtom hade jag roligt och var ganska mycket i farten. Självförakt kan, rätt använd, vara en intressant känsla, men man kan också tappa massa energi och riktning om man kritiserar sig själv för mycket, det är MV.

Dagen efter
Dagen efter låg jag på mattan när Pelles pappa Anders och hans hund Olle kom tillbaka till huset. Vi började allihopa städa, och det gick snabbt eftersom vi var så många. Sen bjöd Anders på frukost, bland annat en urgod marmelad gjord på havtorn. Mums! Jag frågade Anders om jag fick flytta in som inneboende hos honom, men det ville han inte, sade han eftersom han ville ha huset för sig själv, Olle, och hans yngsta son Lasse.

Jag blev Joel Alme

Jag blev Joel Alme. Det är inget större fel på "mig" men det kändes ändå som två steg bakåt, ett framåt. Jag hade egentligen helt andra mål med mitt konstnärsskap och är inte direkt "för" det som jag står för.
Vad ska jag göra?

Vilken färg har min aura?

Jag har under perioder funderat mycket på vilken färg min aura egentligen har. Nu har jag äntligen fått veta svaret men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det:

"Your aura is clear crystal. You are an 'aura chameleon'. Your aura will change colors to match those who you are connecting with. Therefore, at various times you may feel and think differently about life, love, and work, depending on who you are with."

Att få veta att min aura har "färgen" genomskinlig var till en början lite av en besvikelse. Genomskinlig är ju inte ens någon riktig färg! tänkte jag. Sedan började jag dock tänka på alla fördelar med att ha en genomskinlig aura. Genomskinligt är ju till exempel synonymt med ärlighet!

Huruvida det är positivt, negativt eller varken eller att ha en aura som är genomskinlig får jag fundera fundera vidare över. Faktum är dock att ovanstående beskrivning av min persona verkligen är korrekt. Jag är sannerligen ett anpassningsfreak - klart att min aura då är genomskinlig!

”Pappa är besatt av att samla”

Fråga: Min pappa är en samlare av nästan allting. På senare år har det blivit värre. Han köper massor av saker, mestadels begagnade tekniksaker. Han samlar även på sig allt som annat folk slängt. Han har redan tagit upp 60-70 procent av huset med sina saker. Jag har börjat slänga gammalt skräp i smyg, men ibland hittar han sakerna igen innan jag hinner slänga dem. Det känns nästan som om jag gömmer undan alkohol för en alkoholist.

Jag har försökt prata allvar med honom. Jag mår dåligt av det här och vet att min mamma också gör det. Vad ska jag göra för att han ska förstå att det han håller på med förstör för hela familjen?

/Orolig och förtvivlad


Svar: Det låter nästan som om din pappa har blivit besatt av att spara saker hemma. Då man är besatt biter ofta inte logiska hintar som ”fattar du inte att vi inte får plats hemma?”.

Av någon anledning går han in i en egen värld. Hans tankar och känslor fokuseras kring prylarna som på något sätt ger honom mersmak att fortsätta samla. Det kan vara för att få tröst, avkoppling, ett sätt att hantera inre oro, en hobby, och så vidare.
Det fungerar sällan när barn skall försöka uppfostra eller säga till sina föräldrar. Kan du i stället försöka coacha din mamma till att sätta tydligare gränser, och benhårt hålla fast vid dem?

Tänk dig metaforen att lära en kattunge att gå på lådan. Då katten visar en tendens till att vilja kissa lyfter man den till lådan. Om och om igen. Så skall ni stå på er. Det kan ju nästan bli en rolig grej av detta och kanske kan även din pappa inse det ”komiska” i sin besatthet. Eller så kan du och mamma tillsammans, direkt till din pappa, tala om hur ni mår kring detta.

Försök få honom att själv förstå hur ni upplever problemet. Ni kan be honom skaffa ett förråd eller bygga ett skjul. Eller stå på er och släng och ställ undan rejält med saker. Låt er inte påverkas av att han försöker ta sakerna tillbaka.

En sista utväg skulle vara att ni dramatiserar det hela en gång och lägger alla hans prylar i hans sänghalva eller på hans del av bordet/soffan så att han själv inte kan komma fram till sina delar av huset.

”Jag är störtförälskad”

Fråga: Jag är sexton år och bor i en liten håla utanför en större stad. Jag har blivit störtförälskad i en snart 15-årig tjej från Stockholm, hon är jättesnäll, kristen och otroligt härlig! Hon är bara så perfekt... Jag är förälskad.

Jag har aldrig vågat ta för mig här i livet förrän jag träffade henne. Nu är vi ihop och jag älskar henne och hon säger att hon älskar mig. Hon har sagt att bara jag tar för mig så kan jag få det jag vill ha. Och jag vill ha henne. Än så länge så är det ett distansförhållande och jag litar på henne, vet inte om hon litar på mig. Vi ska träffas en vecka i sommar, kanske längre.

Nu undrar jag: är detta verkligen värt att satsa på? Eller är det bara en sommarförälskelse? Jag har som sagt börjat ta för mig av livet och nu är jag för feg eller snäll för att dra mig ur andra påbörjade relationer. Men det är henne jag vill ha, hon är den enda tjej som fått mig att gråta av glädje. Hon vill inte att jag ljuger, så ska jag även berätta sanningar som skulle kunna göra saker sämre? En sak är säker: utan henne skulle jag stå vid undergångens brant.

Hannes


Svar: Det är bara att gratulera att du har funnit en sån fin tjej, och hon dig! När man är sexton år och träffar någon man verkligen trivs med är det klart att man skall fortsätta vara tillsammans.

Jag tror att din föreställning om vad du tror att du kan eller inte kan, inte stämmer längre! Ett sätt att pröva det är att, utan att berätta något för din tjej, göra slut på de andra relationerna. Säg att du träffat en annan eller att du inte vill ha en fast relation än.

Även om det känns obehagligt får du lov att göra detta eftersom dina känslor för din flickvän är så starka. Du får försöka se henne framför dig när du gör slut med de andra.

Det här är det enda sättet för dig att kunna testa din gamla föreställning om dig själv som ”feg”. Jag kan lova att du kommer märka att du växer när du säger ”nej” till de andra tjejerna. Man ska ALLTID tala sanning inom en relation, men man behöver inte berätta precis allt om tidigare relationer. Försök i stället att fokusera på nuet! Jag hoppas ni får en jättefin sommar tillsammans!

Nyårsafton 2008/2009: fest med "massagering" hemma hos Bubba

Idag var Pierre och Bubba och hälsade på mig i min ytterst tillfälliga bostad "mitt i smeten". Vi åt middag och sedan tittade vi på underhållningsprogrammet Sanningens ögonblick via femmans webutsändningar. Bubba berättade helt sonika om en fest som hon planerar att anordna hemma hos sig nyårsafton 2008/2009. Alla gäster (minst fyra stycken men helst fler) och även hon själv ska då på tolvslaget sätta sig i en "massagering" och massera varandras axlar. Detta dels för att det är jätteskönt med massage men även för att det är ett väldigt fint sätt att visa sina medmänniskor lite uppskattning, omtanke och solidarité.

Det fina med en "massagering" är att det är en aktivitet där alla kan vara med (även singlar!) och där alla får prova på att både ge och ta. Genom att anordna en fest med "massagering" på just nyårsafton (som är årets sista dag - man bör därför passa på att hiva ut det gamla och ta in sådant som är nytt) så sänder man ut ett budskap till sina vänner om att såhär mycket solidarité kan, och ska, vi visa våra medmänniskor varje dag under det nya året.

Forskare: Homosexualiteten genetisk

En människas sexuella läggning är genetiskt präglad och medfödd, hävdar två svenska forskare i en ny studie, publicerad i vetenskapstidskriften Pnas.

Läs artikeln i sin helhet på Svt:s hemsida: http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a=1175168&lid=puff_1175174&lpos=lasmer

Pappas vätskor

Min pappa avled för en tid sedan i en cancersjukdom och efter att han dött blev det självklart en massa jobb med bouppteckning, begravning och vem som skulle ha vad. Ingen av mina syskon är särskilt mycket för att slänga iväg saker, allra minst jag och det ledde till att vi alla fick enormt mycket grejor att ta hand om. Eftersom jag ska hyra ut min lägenhet så håller jag på och rensar uppe på vinden och med litet distans kan jag se att en hel del av sakerna jag har från pappa är rent skräp som inte har något affektionsvärde. Imorgon ska jag åka till tippen med mamma och jag har därför försökt gå igenom allt så att vi verkligen får med oss allt som ska slängas.

Min pappa var extremt intresserad av olika personers världsuppfattningar så han samlade på sig skräpböcker bara för att det berikade honom att folk tyckte och tänkte olika. Detta känns ok, jag vet vad jag vill i mitt liv, och jag behöver inte behålla allt från pappa bara för att vara som han, men en sak som är svårare är detta med att pappa har en massa vätskor som ligger uppe på vinden. Dessa vätskor använde pappa för en massa ändamål (en del är också pappas kroppsvätskor). Jag vet inte vad jag ska göra med dem och de är mycket skrymmande. Egentligen skulle han ha velat att jag hade tagit hand om dem mer omsorgsfullt och vidareutvecklande, men eftersom jag vet att jag inte har samma passion som han inför hans vätskor så känns det inte riktigt rätt. Eftersom min pappa räknas som en av de stora inom internationell konst kan det dessutom vara så att hans kvarlåtenskap (och hans sidoarbeten) kommer bli intressant för forskningen någon gång och även om det är ett sidospår i min fars verksamhet så är det en verksamhet som han själv satte stort värde vid och som därför kan vara intressant för hans konstnärsskap. Jag kan idag önska att jag inte hade givit honom hopp om att jag skulle "ärva" hans intresse för hans vätskor, för då kanske han hade testamenterat dem till någon annan. Jag är inte ens säker på att vätskorna tål den behandling som jag utsätter dem för (att bara låta stå), och jag känner mig lite ansvarslös i detta fall, men jag har liksom bara låtit dem stå sen begravningen och inte velat tänka på dem riktigt...

Jag har nu bestämt mig för att behålla pappas vätskor på vinden ett tag till, åtminstone tills jag flyttar tillbaka till min lägenhet. Jag ska under tiden prata med mina syskon och eventuellt också kontakta forskare som skulle kunna vara intresserade av pappas vätskor.

Framgångskoftan

Jag är just i färd med att flytta ur min lägenhet för ett halvår. Anledningen är att jag ska påbörja en prestigefylld utbildning i höst och att jag därmed vill bli av med den miljö där jag så länge har gått och förnekat mig framgång. Jag var uppe på vinden idag och hittade också vad man skulle kunna kalla för min framgångskofta. Jag har använt framgångskoftan förut men då blev det hela lite obehagligt och jag var alltså tvungen att lägga upp min framgångskofta på vinden. Förra gången jag satte på mig framgångskoftan kom framgången och jag var inte alls beredd på den. Den är lite avig att sätta på sig, men snart har jag den på!

(obs, egentligen hatar jag framgång men man måste ju leva också)

Connes party IV: Jag pratade med min morbror

Efter att vi ätit middag och efterrätt körde Martin igång projektorn i konferensrummet. Han visade en massa gamla filmklipp från åren 1942-1986. Bilderna visade allt från Connes och B-M:s bröllop till släktfesten vi hade på Snötomta gamla skola 1986. Det var kul att se Conne i rörelse! Efter filmen visade Martin foton från Connes liv, bland annat från hans arbete på vapenfabriken Bofors under kriget och från hans uppväxt och utbildningstid. Han berättade också en hel del om Connes starka tro. Connes liv kretsade i hög grad kring hans idealism och engagemang för den kristna organisationen Moral Re-Armament, även kallad MRA eller Oxfordgruppen.

Vad är MRA?
MRA är ingen kyrka utan en rörelse som i det närmaste kan kallas politisk. Deras grundare pratade ofta om att vara revolutionär något som för dem nära kommunismen. Samtidigt är MRA tydligt avståndstagande från kommunismen som under MRA:s storhetstid spelade en stor roll i världspolitiken och i den intellektuella debatten. Man kan säga att MRA är ett kristet alternativ till kommunism, och i någon mån också ett andligt alternativ till kommunism. I både Connes och i MRA:s attityd tycker jag mig kunna se den bemedlades rädsla för "kommunism" oavsett om den har demokratisk form eller inte. Conne kom från en miljö som gjorde att han som ung hatade Kooperativa Förbundet. Connes pappa och mamma drev en handelsbod (och var dessutom tongivande metodister i den ort de bodde i) och en rimlig gissning är att Conne närde en fientlighet mot KF av många anledningar som hade med detta att göra.


Efter visningen kom det igång ett samtal om MRA kring bordet. Min moster Ulla grimaserade illa. Lennart min morbror pratade om att Conne även varit medlem i Nationella förbundet och att han i någon mån varit tyskvän i början av 30-talet. Min moster Inger reagerade nästan instinktivt och sade Nej men då tog jag till orda och berättade att jag faktiskt hade googlat Connes namn och då fått fram uppgiften att han hade haft någon form av samröre med Nationella Förbundet så sent som 1935. Varpå Lennart berättade att Conne hade sagt att han hade vänt sig ifrån tyskvänligheten när han hade fått höra om koncentrationslägrena under 30-talet. I den stunden tänkte jag att Conne nog kunde ha lagt den uppgiften lite grann tillrätta, men sen kom jag att tänka på att Conne faktiskt inte ljög!!!

Morbror Martin tog också med ett av Connes anteckningshäften, häften där Conne skrev ned sina böner men också skrev ned sina tankar kring praktiska göromål och ekonomi. Jag bläddrade i detta häfte och såg bland annat en mängd böner om Ulla, om att Ulla skulle hitta tillbaka till Rätt väg. Detta gav ett totalitärt intryck och jag kan erkänna att mina förhoppningar om Conne sjönk när jag fick läsa om detta. Under ungdomstiden umgicks Ulla en hel del med raggare och hon är den av mammas syskon som hade den mest uppmärksammade tonårsrevolten. I häftet - som var från 1967 - stod också den något kryptiska formuleringen: "Låt Lennart få åka tåg". Till vad? Varför? Jag fattade ärligt talat ingenting. 1967 var Lennart 14-15 år och jag kände att jag skulle visa Lennart denna anteckning från Conne. Lennart tog ivrigt tag i anteckningsboken och sen påbörjades vårat samtal...

Jag bytte ringsignal

Igår bytte jag ringsignal till min mobiltelefon (en Nokia). Förut hade jag den uppsluppna melodin "Strike" men då jag har haft denna i snart ett år kände jag att det var dags att variera mig. (Plus att den var lite nördig). Jag bytte därför först till "Desk Phone" för att det är den mest "normala"/klassiska ringsignalen. När det sedan ringde upptäckte jag dock att den signalen inte hördes särskilt bra och jag kände därför att jag behövde byta igen till någon som hördes lite bättre. Jag fastnade då för en lite lågmäld, och på något vis vacker, ringsignal som hette "Brook". Grejen med "Brook" är att den går i moll och är ganska sorglig i sin framtoning. Den påminner om halvdassiga soundtrack till amerikanska independentfilmer och detta ger mig en "dålig vibb". Sedan jag bytte till "Brook" har jag därför fått ett sting av ångest varje gång det har ringt på mobilen trots att jag borde bli/förut ofta blev glad när detta skedde.

Ringsignalen "Brook" kanske inte är någon bra idé?

På Connes party (del III)

Från hela södra delen av Sverige åkte vi till Kolmården den 6 juni. Vi samlades vid Marmorbruket. Efter denna picknick/badstund åkte vi till Villa Solliden och checkade in på våra rum, sen åt vi middag. Under middagen var det ett fåtal tal, men efter middagen var det filmvisning och allmänt samtal om Connes liv och det var då jag började prata framför allt med min morbror Lennart som arbetar som sjukvårdare i Österrike. Senare på kvällen samlades vi ute i trädgården där vi sjöng och spelade musik och sen gick alla och lade sig. Dagen efter åt vi frukost och sen åkte jag tillbaka till Stockholm medan stora delar av sällskapet åkte in till Norrköping för att titta på olika familjerelaterade spots (Industrilandskapet bl.a. där morfar Conne arbetade på YFA).

Väldigt mycket av intresse kom fram under kvällen. De flesta var ganska negativa till Conne men samtidigt var de också kärleksfulla, försonande och respektfulla. Min morfar Conne var (p.g.a. hans starka tro) lite utav ett "freak" om man ska vara elak. Han hade i MRA:s anda svurit att följa dessa fyra absoluter:

Absolut Sanning
Absolut Osjälviskhet
Absolut Renhet
Absolut Kärlek

Ulla (ett av min mammas syskon) upprepade dessa dygder flera gånger under kvällen och visade genom att grimasera och säga "urk" hur illa hon tyckte om detta. Jag fick under kvällen höra flera exempel på hur min morfar hade stött på en del problem med sitt löfte att vara Absolut Sann...

Fortsättning följer i bloggposten "Jag pratade med min morbror"

Har jag mist min förmåga att "sända direkt"/"ta emot"?

Idag sattes min förmåga att "sända direkt" samt att "ta emot" på prov. (Obs! Det hade ingenting med Conne och sändningen från hans party att göra. Den direktsändningen/mottagandet gick problemfritt. Det sändes verkligen jättefina bilder och sekvenser från Connes liv. Tack Elis!) Resultatet av dagens prövningar gjorde mig dock lite besviken - dumt nog hade jag räknat kallt med att kunna att ta emot sändningar. Det gick dessvärre alltså under förväntan.

Varför blev det såhär?

Var det så att nervosité och stresshormoner tillfälligt slog ut de delar av hjärnan som krävs för den här typen av komplicerad kommunikation? Kanske är jag inte nog tacksam över min förmåga? Har jag börjat ta den för given? Kanske var det brus i kanalerna? Kanske är det helt enkelt så att det inte fungerar att "sända direkt"/"ta emot" på "beställning"?

Jag hoppas dock verkligen att min förmåga kommer tillbaka! Jag har ju genomgått en relativt lång och mödosam kurs för att lära mig detta.

Connes party II

Snart bär det av till Connes party på Villa Solliden i Kolmården. Fanny har berättat för mig att hon verkligen kan "sända direkt", och hon undrar om jag kan sända därifrån idag. Of course!

Bubbe undrade hur det fungerade att vara en del av en så månghövdad syskonskara som min mamma är. Jag svarade: 6-7 är socionomer, alla är någon form av medelklass, men en har en hel del "arbetarklass"-attribut och två, tre blev någon slags kulturmedelklass.

Jag blev av med mitt lejonhår

Sedan en tid tillbaka har jag påmint om ett lejon i håret - både till färg och form. Detta var inte något medvetet val utan mer något som bara "blev". Igår såg jag dock en film på Youtube. Det var någon som var på safari i Afrika (tror jag) och som hade filmat när en buffelkalv blev attackerad av några hungriga lejon. Buffelkalven kämpade för sitt liv men lejonen var fler och starkare och släpade ner den späda kalven mot ett vattendrag. I vattnet lurade dock krokodiler som också ville ha denna buffelkalv. En brutal kamp mellan lejonen och krokodilerna uppstod. Lejonen segrade till slut och släpade mödosamt upp kalven igen. Precis när lejonen skulle till att börja äta på kalven hände något häpnadsväckande - som på given signal kom en megastor buffelflock (dit buffelkalven troligen hörde) rusandes i full fart mot lejonen och stångade bort dem. Kalven, som vid det här laget rimligtvis borde ha varit död, reste sig då smått omtöcknad upp och kunde tas emot av sin flock. Detta var verkligen lojalitet!

Hur som helst så kom jag (i och med denna Youtubefilm) på att jag verkligen inte ville se ut som ett jävla lejon i håret längre. Idag slog jag därför slag i saken och besökte min frisörkompis som fixade till det hela. Nu är mitt hår ganska ljust i rötterna och lite blyertsfärgat ner mot rötterna. Jag är ganska nöjd faktiskt. Det var aldrig ett medvetet val att ha lejonfrisyr. Min frisörkompis har dessutom tipsat om en toning som jag kan använda hemma, om jag märker att jag börjar få lejonhår igen.

Det är verkligen skönt att slippa den där lejonfrisyren.

Pizza

Jag är ett stort pizzafreak, jag lägger ner både tid, pengar och energi på att få äta pizza ofta. Varför finns det inte god pizza i Aspudden? Visst är det lite ologiskt att jag måste gå till en annan närförort för att köpa god pizza?

Har jag missat någon bra pizzeria, eller?

Morfar Connes party!

På fredag bär det av till Villa Solliden i Kolmården, vi ska samlas hela släkten för att fira morfar Connes 100-årsjubileum. Morfar Conne är död sen många år, men man har bestämt att man ska försöka hålla tal om ens minnen av honom. Jag är mycket spänd att få veta mer om min morfar, som dog när jag var mycket liten. Anledningen till att vi firar jubiléet på Villa Solliden är att morfar åkte dit på hälsohem. Min morfar var dygdig i attityden och han var medlem i den kristna rörelsen Moral Re-Armament. Jag upplever att den bärande idén i MRA är en fredssträvan och jag blir glad av att veta att min morfar drömde om att det skulle bli fred på jorden! Jag har under senaste åren börjat acceptera och intressera mig mer för min morfar. Igår träffade jag min kusin Emilia på Trädgården, medelklassens egna dansställe, och vi började entusiastiskt tala om den stundande festen. Jag och Emilia har en mycket stor släkt (över hundra personer i de närmsta leden) och vi var överens om att det skulle bli väldigt kul att åka iväg på detta party. När vi skildes åt så sade vi:

Vi syns på Connes party!