tisdag 27 februari 2007

HIV-jam med The Concretes

När det var klart att Fischte skulle flytta till hospice ordnade vi med en överraskning till honom i hans hem i Skärmarbrink. En av oss var bekant med The Concretes och vi sa som det var:
"Fischte är döende. Han har diagnosen AIDS och vi tror att han skulle bli glad om ni kom hem till honom och jammade!"
"Självklart!" svarade The Concretes. "Klart att vi kommer och jammar med Fischte!" Det blev en otroligt lyckad kväll och Fischte fick verkligen någonting att glädja sig åt under sin sista tid i livet.

Noppe i skrindan

Jag satt i en skrinda, den var som en stor gul labrador. Vi åkte ner i diket och jag höll på att spräcka mjälten. Jag var fem år. Det glömmer jag aldrig.

Martin Lagås:

Saltstänk och måstjut
Orust!
Ta mig i din famn
Visa mig din sol
Sänd mig dina dofter

Låt havet viska de kala klippornas namn.

måndag 26 februari 2007

Vattnet gick

Först en lättnadens suck och sen - FLOPP. Det var vattnet som gick. Michael höll upp Helenas huvud och samlade samtidigt ihop allt vatten i en balja. Inte en droppe skulle få lämnas åt slumpen!

lördag 24 februari 2007

Kåporna

Förra helgen när jag var på Debaser här i Stockholm, träffade jag en kille, Nicko och jag följde med honom hem. Han bodde i en pytteliten "tvåa" i Aspudden. Nicko hade en inneboende och man förstod att han var vaken för han gick upp och gick på toaletten efter det att vi hade kommit dit. När jag och Nicko sedan låg med varandra ansträngde jag mig verkligen för att inte låta så mycket, men Nicko däremot verkade inte alls skämmas över sina läten. Efteråt frågade jag honom om vi inte borde ha varit lite tystare, med tanke på Tintin, hans inneboende, och det faktum att det verkade vara så lyhört, men han svarade: Tänk inte på det! Vi har ordnat med kåpor. Detta uttalande gjorde mig något förbryllad men jag tänkte inte mer på det.

Nästa dag när jag skulle gå därifrån insåg jag vad han hade menat med "kåpor". I hallen hängde nämligen ett par öronkåpor på en spik och då gick det upp för mig att Tintin hade satt på sig dessa kåpor när han förstod att Nicko hade damsällskap, det vill säga mig. Först blev jag förnärmad och sårad - som om jag bara var en tjej i mängden! Detta kändes inte alls romantiskt. Nicko märkte att jag blev lite ledsen och började förklara sig: Jag och Tintin har kommit på att det här är det bästa sättet att ge varandra privatliv - när jag har med mig en tjej hem sätter han på sig kåporna och vice versa. Sen frågade Nicko om han kunde få mitt nummer och jag gav det, om än lite motvilligt. På väg till tunnelbanan därifrån tänkte jag igenom hela grejen och ändrade min inställning till kåporna. Det var ju egentligen jättesmart och faktiskt hänsynsfullt! Klart killarna skulle ha kåpor!

fredag 23 februari 2007

Spelmannens framtid

Spelmannen befinner sig i en helt ny situation. Sen internetrevolutionen har spelmannens ekonomiska förutsättningar totalt förändrats. 1900-talet var en tid då spelmannen stod extremt högt i kurs och han blev ofta idoliserad. Upphovsrättsliga påfund och mekaniseringsprincipen gjorde att spelmannen fick stora ekonomiska resurser om det gick bra för hans musik. Massmediernas sekel, 1900-talet, gjorde också att ett litet, utvalt, antal spelmän kunde få bada i en otrolig strålglans som tidigare sekler endast vikt åt kejsare.

Jag ber om en omfattande förändring för att få spelmannen på fötter igen. Enligt min åsikt är spelmannen i ett kärvt läge. Fler och fler spelmän får svårt att försörja sig. Samtidigt pågår en otroligt spännande process: Internet, en av föregångarna till människans kommande respektfulla upplevelse av sig själv, har blivit spelmannens nya arena. Spelmannen börjar nu knyta an till vanor och beteenden från tiden innan 1900-talet och ännu längre tillbaka - och som ett första tecken på denna upplösning av normer, har albumlogiken spelat ut sin roll. Detta stärker också en pågående tendens att uppvärdera sångpoesin till dess rätta plats som hjärtats poesi - ordens och bröstets motsvarighet till dans! Spelmännen blir inte längre formade av den massmediala topografin i samma utsträckning.

Då de flesta spelmän numera är tvungna att skaffa andra jobb för sin försörjning blir popstjärnebegreppet naggat i kanten och vi får en uppvärdering av ordet spelman. Spelmännens tendens till distinktion från beundrarna mattas därmed av och spelmännen skapar därmed lite bättre musik kan tänkas. En annan, större bieffekt, går hand i hand med nästa steg. Medelklassens kris.

Medelklassens kris




Medelklassens kris inträffar just nu, men kommer fullbordas om ett tag, började för länge sedan, kommer vara chockerande under dess intensivfas, men kommer likt depressionen och ångesten förädla den som genomgår krisen och förmå den att rikta energi åt mer livsfrämjande håll.

Vad är medelklass?
Medelklassen är ett löst begrepp med någon slags bäring som refererar till de människor som inte har det särskilt dåligt ställt men inte heller är särskilt superrika.
Medelklassen är historiskt sett ett resultat av en mängd processer och är både en kulturell och en ekonomisk tillhörighet (som i sin tur består av löst sammanfogade understrukturer). Ett av medelklassens upphov är den borgerliga revolutionen som innebar att de föråldrade medeltida samhällsstrukturerna upphävdes till förmån för nya, mer relevanta strukturer för den tiden. Detta innebar ett demokratiskt uppsving för manssamhället och det var möjligt bl.a. genom en intensiv allmän politisk debatt, ungefär som den man kommer se på internet om ett tag (och som självfallet redan förekommer om än i en brist på udd genom frånvaron av kunskapsackumulerande sammanhang). På samma sätt kommer den närmsta tiden vara en omförhandling av det borgerliga samhället. Medelklassen, utbildad, välbärgad och med anspråk på mening och trygghet kommer att bli mer marginaliserad, och denna kraft kommer att omvandla samhället, speciellt som denna kris kommer att skyndas på av materiella faktorer. Spelmannen, en del av medelklassen, har redan blivit marginaliserad och spelmannen vill inte bli marginaliserad. Spelmannen brinner för det han gör.


En röst från framtiden
Jag kan ibland höra röster från framtiden. Ett förfluget ord når mig som en brevduva. Ett resonemang kan fastna i mitt huvud. En av rösterna säger mig att medelklassen kommer råka ut för en kris. Att vi redan är i den här krisen. Jag vet inte exakt hur den här krisen kommer se ut, men tecknen tornar upp sig i horisonten i form av folkvandring, orättvis handel, oljekrig, miljöförstöring, konfliktinkompetens samt den evigt pågående kommersialismens kolonialisering av livsvärlden.

Men ur denna kris kommer spelmannen resa sig stor och stark. Spelmannen kommer fortfarande att ägna sig åt statusjakt, men spelmannen kommer att hjälpa sin nästa. Hugga in där det behövs. Hjälpa till. Stå kvar. Vara vänfast. Spelmannen ska medla i diskussioner mellan trätande. Spelmannen kommer vara en del av den nya världen.

Åh, ta mig dit! Denna värld kommer bli så härlig!!!

Min kompis Fischte fick HIV

Jag och Fischte Ek hade känt varandra jättelänge och jag blev jätteledsen när jag fick veta att han hade fått HIV. Det värsta av allt var inte själva sjukdomen i sig, utan att jag fick veta det via en "tredje part", det vill säga en gemensam kompis. Fischte Ek hade alltså undanhållit sanningen för mig och det gjorde mig förbannad!

Sexköpare:














Jag är en av dessa många sexköpare, som varken förnedrar min sexsäljerska eller tycker mig vara eljest.
Tvärtom, så har jag en långvarig förbindelse med en "glädjetant", som ger mig tillfredsställelse, både till kropp och själ. Att sen trafficking, barnporr och allt annat påtvingat, är förkastligt, det är jag den första att skriva under på!

/Sexköpare

torsdag 22 februari 2007

Vilken stl på kläder har ni som väger mellan 60-65?

Undrar vilken stl på kläder ni som väger 60-65kg har?? och hur långa ni är?? Hur vet man vad som är en normal stl?? alla säger att jag INTE är tjock men hur kan man inte vara tjock när man har så feta lår??

Vill bara jämföra mig lite, det är därför jag undrar...
Tacksam för svar!

Rättfärdighetens topografi: Del 1



Den revolutionära rösten är extremt stark och kommer fram i orättvisans veckningar i rättfärdighetens topografi. Den är svaret på förnedringen. Den är svaret på det ondas kraft på jorden. Den bärs som av ett åskmuller fram och har en förmåga att ta hela folkmassor i besittning. Dess namn är den revolutionära rösten och den förekommer överallt: Offentligt och privat. På individnivå och i grupper. Som reaktion och som progress.

Den revolutionära rösten är oberoende, godtycklig i förhållande till "åsikter" och politiska partier samt har en förmåga att uppröra allting i ditt känslobo. Dess syfte är dock inte godtyckligt. Rösten vill att du ska resa dig ur totalförnedringen! Den revolutionära rösten kan få dig att röra på dig! Låt dig fyllas av denna märkliga röst och handla gott under dess inflytande - för den kan vara bedräglig!

Med denna röst tas ett skutt till nya områden. Jag ber dig: Utforska nu rättfärdighetens topografi med lugn och säker hand! Återvänd till startpunkten och berätta vad du varit med om. Lyssna på de andras åsikter. Ordna med mötesunderlättare så att ni kan ta emot kritik och lära er extra mycket av varandras erfarenheter. Kom varandra nära.

onsdag 21 februari 2007

Vilan














Kom till mig!

Lyssna, hör! Jag älskar dig!

Låt mig nu få vila i dina armar!

Våga tro på John!

Förut bodde jag i andra hand i en lägenhet på Hägerstensåsen, som ägdes av en kändis. Lägenheten hade jag fått tag i via en kompis som jobbade på en stor teater här i Stockholm, och hon hade fått reda på att den här kändisen ville hyra ut sin lägenhet i andra hand för en tid. Adressen var kanske inte direkt glassig men den här mannen var en känd och firad skådespelare. Jag flyttade in. Det damp ner en hel del post i brevlådan, som var adresserad till den här skådisen. (Han hade nämligen inte brytt sig om att adressändra). Det var ganska mycket vanliga räkningar, men även pensionsbesked och olika typer av officiella kallelser. Framför allt var det dock en massa postförsändelser med inbjudningar till olika galor och premiärer.

Som främling i kändisvärlden tilldrog sig dessa inbjudningar en viss uppmärksamhet från mig. Jag kunde då och då sitta och känna på kuverten och fantisera om att de var till mig. En känsla av makt steg upp inom mig. Tänk om det var jag som blev fotad på röda mattan. Tänk om det var jag som var någon!

Man kan säga att det hela skedde stegvis - efter en tid började jag öppna de här inbjudningarna och ta en närmre titt på dem. Och så, en dag gick jag på en premiär på en av Stockholms finaste biografer. Jag var jättenervös. Vad händer om någon upptäcker att jag egentligen är en bluff??!!

Det hela gick såklart jättebra och efter ett tag blev jag varm i kläderna och började frekventera dessa gratisfester utan att känna mig ett dugg obekväm. Om någon ifrågasatte min rätt att vara där blev jag inte alls nervös. Nej, jag svarade på ett självsäkert sätt som fick dessa människor att bli osäkra på sig själva istället. Ibland var jag på galapremiär flera gånger i veckan. Det var jättekul och jag njöt verkligen av detta!

På en av de här premiärerna träffade jag en kille. Han var inte heller en kändis (faktum är att det inte brukar vara så många kändisar på dessa fester). Den här killen, John, hade en syster som jobbade på ett distributionsbolag och hade därför fått följa med henne på premiär. Han var jätteschysst! Vi blev snart tillsammans och hittade på de mest tokiga saker tillsammans.

John upptäckte efter ett tag att jag hade en dold osäkerhet, något som jag aldrig själv märkt av. Han sade Jag blir frustrerad över att jag inte når fram till dig! Till en början förstod jag inte vad han menade, men efter ett tag gick det upp för mig att han hade helt rätt - jag upprätthöll en distans till omvärlden. Jag var som en mussla som inte vågade öppna sig eftersom jag var rädd att bli sårad. Det här fick mig verkligen att tänka till kring vad som är värt något här i livet. Det var ju inte klokt hur jag hade betett mig innan jag hade träffat John, och även hur jag var mot honom nu trots att jag visste att han älskade mig. Så himla onödigt! Jag sade till mig själv: Lina, lova dig själv nu någonting på allvar:

Våga tro på John - Våga tro på hans kärlek till dig!

tisdag 20 februari 2007

Hans Bagge berättar:


















"Jag bor i villa. Under en period reparerade jag toaletten och kunde då inte använda den. Det här fick jag lösa genom att kissa i trädgården. Värre var det när jag skulle bajsa - då fick jag gå till butiker, pizzerior och badhus."

Hur jag blev marxist

Jag bor i en lägenhet med ganska hög hyra, och eftersom jag inte har så höga inkomster så är jag tvungen att ha inneboende som delar hyran med mig. Min bror hade därför länge bott inneboende, men han var tvungen att bege sig ut på en lång resa och därför började jag annonsera efter nya inneboende. Till slut hittade jag fram till något som kändes lite okonventionellt, men helt rätt - ett kollektiv flyttade in hos mig! Alla i kollektivet var verkligen ur-trevliga. Efter ett tag upptäckte jag dock att de här killarna och tjejerna hade vänster-sympatier. Detta störde mig litegrann, men när jag blev upprörd över detta tänkte jag att detta var en övergående fas i deras liv och kunde på så sätt acceptera dem som människor. Åren gick och kollektivet blev större och större och vi blev närmre vänner. Jag blev som en extrapappa till många av barnen och god vän med många av de vuxna. Efter ett tag började jag så smått intressera mig för deras politiska idéer. Jag lånade några marxistiska tidningar av en av mina nya vänner. Att läsa dessa tidningar kändes kusligt till en början, men efterhand blev det mer och mer spännande. Jag läste och funderade - nätterna igenom. Världen vecklades ut framför mig och inget såg längre ut som det gjorde förut nu när jag såg på världen med marxistiska glasögon. Min nya "inneboende" hade förändrat mitt liv! Därför har jag svurit att göra allt som står i min makt för att krossa det revisionistiska, kapitulationistiska högeropportunistiska världsstyret som vi kallar "demokrati". Även om dessa eländiga råttor inte fått något för sitt förräderi, och alla struntar i vad de säger, så används dessa råttor, deras "släktingar" och även s.k. Advokater till att upprätthålla Totalförnedringen. Varför är det såhär? Måste det vara såhär? Är en annan värld möjlig och är marxismen verkligen lösningen?

måndag 19 februari 2007

Min kille är cirkusartist

Min kille, Alban Friberg, är cirkusartist, och detta är något som jag uppskattar väldigt mycket. Alban är verkligen en ljusglimt i mitt liv och han har fått mig att inse att man inte behöver ta allting gravallvarligt - tvärt om går det mesta mycket bättre och lättare om man har ett skratt nära till hands. Skrattet har en förlösande och komunikationsfrämjande effekt, vilket kan vara bra att påminna sig själv om i svåra stunder. Själv kommer jag från en familj där vi är relativt "traditionella" och tillknäppta men sedan jag träffade Alban har såväl jag som familj och vänner börjat släppa loss och ta dagen som den kommer.

Evert Taubes val

Vår nationalpoet Evert Taube ställdes i sitt liv inför en mängd val. Kan man förstå sitt liv bättre av att titta på andra människors val? Ja. De andra människornas egenskaper behöver inte vara särskilt eftersträvansvärda men i princip kan man säga att alla människor gör val som andra människor kan dra nytta av. I denna "bloggpostning" avhandlas vår nationalpoet Evert Taubes val.

Evert Taube var en man som inte levde sitt liv strömlinjeformat. Evert Taube växte upp i en gemytlig familj på ön Vinga i Bohuslän. Evert blev dock snart en bohem, och levde ut en mängd drömmar: cowboydrömmen, charmördrömmen, sjömansdrömmen, drömmen om det exotiska, drömmen om att vara det exotiska samt trubadur- och diktardrömmen.

Älskade bouillabaisse
Per-Evert Taube, Everts och Astris bildsköne, äldste son (ej att förväxla med den yngre brodern Sven-Bertil!) berättade en gång i en tv-intervju om sin fars inställning till livet. Per-Evert hade vid ett tillfälle, som barn, frågat sin far Far, vad är en bouillabaisse? Evert hade svarat Bouillabaisse - Det du! Om man mår riktigt, riktigt dåligt och bara vill dö, så kan en bouillabaisse ta en tillbaka till livet! Detta säger en hel del om Evert - han visste njutningens värde! Bara den som har sett de riktigt svarta sidorna av livet kan förstå detta med njutning riktigt väl. Evert Taube var varken en perfekt människa eller en perfekt konstnär men ibland glimrade han till. Och det ordentligt. Tack, Evert.

söndag 18 februari 2007

Anti-våld

lördag 17 februari 2007

Det började som en kul grej...

... Men snart var det allvar. Jag var fast, torsk, körd, kalla det vad du vill. Det fanns ingen återvändo. Hur fan hade det blivit så här? Eller, när jag tänker efter så är det inte alls något mysterium, ingen gåta, inget heller som jag valde utan det valde mig. Där och då. Mig.

Vi var på fest i ”Myrstacken”, en villa inne i centrala Kungsbacka, där det bodde ett tiotal ungdomar mer eller mindre på glid. Jag var egentligen inte kompis med någon av dem men Tom kände dem alla. När vi kom dit var jag så där lagom berusad av öl och vin. Jag var avslappnad, men samtidigt lite pirrig längst ut i fingertopparna. Ulrica, en tjej som jag var lite intresserad av då, kom fram till mig och vi började prata. Efter en stund blev vi dock avbrutna av Ruben som kom fram och gav mig en lätt knuff i ryggen: ”Tjena mannen! Har du eld?” Jag tog upp min tändare och gav den till Ruben. ”Vad är det du har där i den där? Vanligt gräs eller?” frågade jag och nickade menande mot pipan som han hade i handen. ”Yes! Prima vara!” svarade Ruben och gick och satte sig i soffan. Jag kom efter och Marcus kom sedan och satte sig brevid mig. Tom bytte skiva i stereon och kom sedan och satte sig han med. Musiken började flyta ut ur högtalarna, Villa Capri, med låten ”Let love come”. Panflöjt, finstämd gitarr och tamburin. Vackert.

Ruben tände pipan och sög in röken i sina lungor. Ett djupt andetag. Och ett till. Sedan skickade han vidare pipan till mig och jag tog också ett djupt andetag. Och ett till. Shit asså! Det här var inte vanligt gräs, det kände jag direkt. De andra skrattade åt mig, eller kanske snarare med mig. De skrattade med mig och vi gjorde det här tillsammans. ”Ride the dragon! Känner du?” frågade Ruben. Och visst fan kände jag. Det här gick inte att beskriva med ord. Jag höll käften och lät draken leka med mig. Pipan vandrade runt ett andra varv och jag lät draken ta mig med nya grepp. Den kramade min själ, vände ut och in på mitt medvetande och skärpte mina sinnen. Nu förstod jag. Bitarna föll på plats. Det var det här som var meningen! Det var så här det skulle vara! Jag ville stanna här för evigt. Ta mig inte här ifrån!

Några timmar senare när ruset avtagit och jag förstod att Ruben hade ljugit om vad det var i pipan, att det inte alls hade varit vanligt gräs, blev jag först mycket arg och ledsen. Hur kunde Ruben göra såhär mot mig? Känslan av svek övergick dock snart i tacksamhet. Ruben hade visat mig kärlek. Han hade tagit mig till platser som jag annars aldrig hade fått se! Han hade visat vägen till jordens inre, till universums absoluta nollpunkt - ja, kalla det va fan du vill! Ruben hade skänkt mig en mening med livet - crack. Tack Ruben!

fredag 16 februari 2007

OBH Nordica - designing good life (Chilliserien)

Jag undrar vad jag skulle ta om jag fick välja en produkt ur OBH Nordicas ”Chilliserie”? Man vill ju bara ha allt!

Karaoke!

torsdag 15 februari 2007

Snoppen

Snoppen är killens ”känselspröt” och när han sticker in den i mynningen på en tjej svider det till lite grann och sen utsöndras en vit smet som består av små, små frön som kan vara farlig.

Min hebreiska tjej

Jag hade länge varit kamrat med Thomas. En dag fick jag följa med honom till Synagogan här i Stockholm. (Eller fick är egentligen fel ord, jag har alltid haft en stående inbjudan dit, men faktiskt aldrig riktigt vågat.) För att göra en lång historia kort: Jag träffade en tjej där! Hon är min favorittjej och hon heter Andrea! Vi är tillsammans nu och religionen har aldrig varit ett hinder! Andrea och jag har blivit ett jättebra par. Jag sa till mig själv: Våga tro på Andrea!

måndag 12 februari 2007

tisdag 6 februari 2007

Pilotgille

Grå, kall februarimorgon. Göta älv ringlar fram som en orm där nere och långt borta skymtar Papyrusfabriken i Mölndals kuliss. Jag, Marcus Andrée (styrman) sitter bredvid min lärare, flygkapten Göran Bruun, grundare av SAA (Scandinavian Aviation Academy). Mina sinnen är på helspänn, jag gör en snabb kalkyl för att beräkna tidpunkt för landning och meddelar detta till flygtornet vid Landvetter.

Det är inte första gången jag sitter i ett flygplan. Tvärtom, snart är jag klar med grundflygutbildningen PPL. Jag älskar att sitta i cockpit och min dröm är att få flyga med det australiensiska flygbolaget Qantas Air. Konkurrensen är dock hård och för att få den typen av tjänst krävs många meriter. Först måste jag vidareutbilda mig till trafikflygare och sedan krävs massvis med erfarenhet samt turbintid i loggboken. Jag är beredd att försaka allt för att få bli pilot. Jag betalar stora summor pengar och tänker vänta med att skaffa familj tills jag nått mina mål.

Flygtornet ger klartecken för landning och jag gör mig redo för att assistera Göran Bruun i detta, det mest kritiska ögonblicket vid varje flygning. Då händer det - min flygkapten gör ett tecken. Han klappar sig själv på låren, tre gånger. Pang, pang, pang. Detta har jag hört de äldre klasskamraterna tala om. I mina öron lät det komiskt och osannolikt - som ett studentbus de skrämde oss yngre med. Tydligen misstog jag mig. Det Göran Bruun gjorde var nämligen tecknet för Pilotgille.

Det är meningen att jag ska sätta mig i Göran Bruuns knä. Jag grips av panik och stelnar till. Göran Bruun tittar uppfodrande på mig men säger ingenting. Autopiloten står på "off". Han släpper styrspakarna och planet skakar till och hamnar i obalans. Göran Bruun håller händerna nonchalant i luften med en gest som säger: nu är det upp till dig Marcus. Det finns inget val. Jag makar mig över till Göran Bruuns knä och fattar ett stadigt tag om styrspakarna. Stressen gör att hela kroppen skakar. De negativa tankarna slår nästan knut på min kapacitet. Tänk om jag inte klarar det? Jag har ju aldrig landat ett flygplan helt på egen hand förut! Vad händer om vi störtar? I den stunden känner jag Göran Bruuns varma händer på mina. Min osäkerhet är som bortblåst och planet stabiliseras omedelbart.

Five, four, three, two, one. Datorrösten räknar ner och planet landar mjukt på bana 3 på Landvetter. Jag klarade det! Min första landning!


Detta visste du inte om Pilotgille:

... Överallt i världen förekommer Pilotgille och liknande informella initiationsriter. Det har inte bara med landning att göra.

… Pilotgillets positiva effekter sägs ha att göra med att hormonnivåerna, framför allt adrenalinet, stabiliseras. Därmed gör piloterna inga förhastade val.

… Den som är av högre rang kan när som helst under en flygning ge tecknet för Pilotgille och då måste den underordnade lyda och utföra Pilotgille.

… Vid vissa typer av kriser, som nödlandning, har det förekommit att piloterna har använt sig av Pilotgille för att lugna nerverna.

… Experter tror att många stora flygkatastrofer (t. ex. kraschen i Gottröra) skulle kunnat ha undvikits om piloterna hade använt sig av Pilotgille.

… Pilotgille har funnits så länge människan kunnat flyga.

Stress

Samhället förändras, ny teknik utvecklas och nationella gränser suddas ut. Begreppet flexibilitet har blivit ett centralt begrepp både för arbetsgivare och arbetstagare och nya anställningsformer växer fram. Detta skapar en oerhörd stress.

Gränsen mellan arbete och fritid luckras upp. Vi är ständigt uppkopplade och tillgängliga. Omvälvningarna i samhället finns kartlagda men många frågor återstår:

Vem är jag? Varför lever jag? Måste det va såhär? Varför är saker såhär?

söndag 4 februari 2007

Jag gick på Sultans of Ping

Jag gick på rockgruppen Sultans of Pings spelning på Debaser. Sultans of Ping hade en gång i tiden varit mitt favoritband. Jag har haft väldigt få favoritband i livet och jag kände det lite som att det var en plikt mot mig själv att gå och se deras konsert. Det var lite lustigt för en god väns band kände trummisen i detta band och min väns band skulle därför spela förband åt Sultans of Ping. Jag stod på gästlistan.

Jag hade för kvällen klätt mig som ett manligt objekt och detta kändes jättebra! Det är inte helt lätt att klä sig som manligt objekt. Det är en balansgång för man ska ge åskådaren en känsla av dominant och manlig sexualitet, men samtidigt ska man utgöra ett objekt. Jag kände att jag hade lyckats bra med allt det här denna kväll!

Konserten var jättebra och sångaren Niall O´ Flaherty tillägnade sista låten till mig! Jag träffade också bandet senare och de verkade vara oerhört intressanta.

Jag åkte sedan hem. När jag vaknade saknade jag min mobil. Jag hade även hemskt ont i axeln och en massa blod på skjortan. Jag hade ramlat på vägen hem!

Allt som allt var detta en lyckad kväll. Det var synd att jag tappade mobilen och gjorde illa mig, men å andra sidan fick jag träffa mina gamla idoler - Sultans of Ping!

torsdag 1 februari 2007

Förträngningar

Jag har - liksom alla andra - en massa förhoppningar och besvikelser inom mig. Dessa ligger lagrade i våra känslobon och om de inte får tillräckligt med fri luft så ligger de där och gnager och blir till förträngningar, och detta hände mig. Förträngningar styr oss inifrån på en massa sätt som man kanske inte märker i det vardagliga livet. Förträngningar kan se ut nästan hur som helst och är helt individuella beroende på vad man har varit med om. Kanske skäms man för att man ville något en gång i tiden, eller så är man besviken för att saker inte blev som man tänkte sig. Själva förträngningens natur gör att man ofta inte är medveten om den - trots att den påverkar mer än man tror. Förträngningen skapar en blind fläck och den blinda fläcken förstör för dig! Förträngning handlar om att ha en skräck för att låta känslor segla upp till ytan. Dessa känslor börjar då verka jättefarliga, vilket de inte alls är. Jag var länge rädd för sådant jag ville göra, känna och uppleva. Allt detta tänkte jag var onormalt och obehagligt och det jag är mest arg på idag är att jag också var så rädd för att framstå som fåfäng. (Detta att verka fåfäng, det var en av mina största rädslor.) För mig är förträngning och hur det uppfattas av den som förtränger ett av universums stora mysterier. Det är hemskt orättvist att man den dagen man är fri från förträngningen tycker att de viljor man hade - de som man var så rädd för att konfronteras med - inte alls är något att skämmas för. Rädsla skapar rädsla. Trygghet skapar trygghet. Och kom ihåg: Det finns inget fel i att vilja!

Fest på plantagen - del 1


Gryningssolen färgade himlen rosa. Daggen fuktade markens växtlighet och mot horisonten tecknade sig de höga klipporna. Plantagen låg öde. I vanliga fall hade skördearbetet varit i full gång vid detta klockslag, men det här var ingen vanlig dag - idag var det nämligen fest på plantagen - något som negerslavarna verkligen gjort sig förtjänta av!

Bild på själva huset.














Här är huset!

/Pär Bagge

I Baggebo

Baggebo, hos dig kan jag koppla av
Vara mig själv
Stänga av
Låta livet leka
Höra fåglarna sjunga ditt namn
Låta myrorna kittla mina fötter
Låt mig vara här
Låt mig få vila hos Dig

Älskade, älskade Baggebo

/Pär Bagge