Våga tro på John!

Förut bodde jag i andra hand i en lägenhet på Hägerstensåsen, som ägdes av en kändis. Lägenheten hade jag fått tag i via en kompis som jobbade på en stor teater här i Stockholm, och hon hade fått reda på att den här kändisen ville hyra ut sin lägenhet i andra hand för en tid. Adressen var kanske inte direkt glassig men den här mannen var en känd och firad skådespelare. Jag flyttade in. Det damp ner en hel del post i brevlådan, som var adresserad till den här skådisen. (Han hade nämligen inte brytt sig om att adressändra). Det var ganska mycket vanliga räkningar, men även pensionsbesked och olika typer av officiella kallelser. Framför allt var det dock en massa postförsändelser med inbjudningar till olika galor och premiärer.

Som främling i kändisvärlden tilldrog sig dessa inbjudningar en viss uppmärksamhet från mig. Jag kunde då och då sitta och känna på kuverten och fantisera om att de var till mig. En känsla av makt steg upp inom mig. Tänk om det var jag som blev fotad på röda mattan. Tänk om det var jag som var någon!

Man kan säga att det hela skedde stegvis - efter en tid började jag öppna de här inbjudningarna och ta en närmre titt på dem. Och så, en dag gick jag på en premiär på en av Stockholms finaste biografer. Jag var jättenervös. Vad händer om någon upptäcker att jag egentligen är en bluff??!!

Det hela gick såklart jättebra och efter ett tag blev jag varm i kläderna och började frekventera dessa gratisfester utan att känna mig ett dugg obekväm. Om någon ifrågasatte min rätt att vara där blev jag inte alls nervös. Nej, jag svarade på ett självsäkert sätt som fick dessa människor att bli osäkra på sig själva istället. Ibland var jag på galapremiär flera gånger i veckan. Det var jättekul och jag njöt verkligen av detta!

På en av de här premiärerna träffade jag en kille. Han var inte heller en kändis (faktum är att det inte brukar vara så många kändisar på dessa fester). Den här killen, John, hade en syster som jobbade på ett distributionsbolag och hade därför fått följa med henne på premiär. Han var jätteschysst! Vi blev snart tillsammans och hittade på de mest tokiga saker tillsammans.

John upptäckte efter ett tag att jag hade en dold osäkerhet, något som jag aldrig själv märkt av. Han sade Jag blir frustrerad över att jag inte når fram till dig! Till en början förstod jag inte vad han menade, men efter ett tag gick det upp för mig att han hade helt rätt - jag upprätthöll en distans till omvärlden. Jag var som en mussla som inte vågade öppna sig eftersom jag var rädd att bli sårad. Det här fick mig verkligen att tänka till kring vad som är värt något här i livet. Det var ju inte klokt hur jag hade betett mig innan jag hade träffat John, och även hur jag var mot honom nu trots att jag visste att han älskade mig. Så himla onödigt! Jag sade till mig själv: Lina, lova dig själv nu någonting på allvar:

Våga tro på John - Våga tro på hans kärlek till dig!