Förträngningar

Jag har - liksom alla andra - en massa förhoppningar och besvikelser inom mig. Dessa ligger lagrade i våra känslobon och om de inte får tillräckligt med fri luft så ligger de där och gnager och blir till förträngningar, och detta hände mig. Förträngningar styr oss inifrån på en massa sätt som man kanske inte märker i det vardagliga livet. Förträngningar kan se ut nästan hur som helst och är helt individuella beroende på vad man har varit med om. Kanske skäms man för att man ville något en gång i tiden, eller så är man besviken för att saker inte blev som man tänkte sig. Själva förträngningens natur gör att man ofta inte är medveten om den - trots att den påverkar mer än man tror. Förträngningen skapar en blind fläck och den blinda fläcken förstör för dig! Förträngning handlar om att ha en skräck för att låta känslor segla upp till ytan. Dessa känslor börjar då verka jättefarliga, vilket de inte alls är. Jag var länge rädd för sådant jag ville göra, känna och uppleva. Allt detta tänkte jag var onormalt och obehagligt och det jag är mest arg på idag är att jag också var så rädd för att framstå som fåfäng. (Detta att verka fåfäng, det var en av mina största rädslor.) För mig är förträngning och hur det uppfattas av den som förtränger ett av universums stora mysterier. Det är hemskt orättvist att man den dagen man är fri från förträngningen tycker att de viljor man hade - de som man var så rädd för att konfronteras med - inte alls är något att skämmas för. Rädsla skapar rädsla. Trygghet skapar trygghet. Och kom ihåg: Det finns inget fel i att vilja!