Det började som en kul grej...

... Men snart var det allvar. Jag var fast, torsk, körd, kalla det vad du vill. Det fanns ingen återvändo. Hur fan hade det blivit så här? Eller, när jag tänker efter så är det inte alls något mysterium, ingen gåta, inget heller som jag valde utan det valde mig. Där och då. Mig.

Vi var på fest i ”Myrstacken”, en villa inne i centrala Kungsbacka, där det bodde ett tiotal ungdomar mer eller mindre på glid. Jag var egentligen inte kompis med någon av dem men Tom kände dem alla. När vi kom dit var jag så där lagom berusad av öl och vin. Jag var avslappnad, men samtidigt lite pirrig längst ut i fingertopparna. Ulrica, en tjej som jag var lite intresserad av då, kom fram till mig och vi började prata. Efter en stund blev vi dock avbrutna av Ruben som kom fram och gav mig en lätt knuff i ryggen: ”Tjena mannen! Har du eld?” Jag tog upp min tändare och gav den till Ruben. ”Vad är det du har där i den där? Vanligt gräs eller?” frågade jag och nickade menande mot pipan som han hade i handen. ”Yes! Prima vara!” svarade Ruben och gick och satte sig i soffan. Jag kom efter och Marcus kom sedan och satte sig brevid mig. Tom bytte skiva i stereon och kom sedan och satte sig han med. Musiken började flyta ut ur högtalarna, Villa Capri, med låten ”Let love come”. Panflöjt, finstämd gitarr och tamburin. Vackert.

Ruben tände pipan och sög in röken i sina lungor. Ett djupt andetag. Och ett till. Sedan skickade han vidare pipan till mig och jag tog också ett djupt andetag. Och ett till. Shit asså! Det här var inte vanligt gräs, det kände jag direkt. De andra skrattade åt mig, eller kanske snarare med mig. De skrattade med mig och vi gjorde det här tillsammans. ”Ride the dragon! Känner du?” frågade Ruben. Och visst fan kände jag. Det här gick inte att beskriva med ord. Jag höll käften och lät draken leka med mig. Pipan vandrade runt ett andra varv och jag lät draken ta mig med nya grepp. Den kramade min själ, vände ut och in på mitt medvetande och skärpte mina sinnen. Nu förstod jag. Bitarna föll på plats. Det var det här som var meningen! Det var så här det skulle vara! Jag ville stanna här för evigt. Ta mig inte här ifrån!

Några timmar senare när ruset avtagit och jag förstod att Ruben hade ljugit om vad det var i pipan, att det inte alls hade varit vanligt gräs, blev jag först mycket arg och ledsen. Hur kunde Ruben göra såhär mot mig? Känslan av svek övergick dock snart i tacksamhet. Ruben hade visat mig kärlek. Han hade tagit mig till platser som jag annars aldrig hade fått se! Han hade visat vägen till jordens inre, till universums absoluta nollpunkt - ja, kalla det va fan du vill! Ruben hade skänkt mig en mening med livet - crack. Tack Ruben!