Vad händer efter döden? Blir det bara mörkt och tyst? Frågorna hopar sig... Dödens väntrumMånga som har varit med om "nära-döden-upplevelser" talar om att man svävar ifrån sin kropp och sen får vandra genom en otrolig "ljustunnel" där man möter sina nära och kära. Men vad händer egentligen efter detta? Jo, efter "ljustunneln" kommer man till
dödens väntrum, en plats för eftertanke.
Dödens väntrum kan beskrivas som ett vägskäl: Om själen är redo får man vandra vidare mot "andra sidan", men om man inte är "klar" får man rannsaka sig själv och sitt
känslobo och gå igenom vad man har gjort bra respektive dåligt under sina levnadsdagar. Ibland blir man härifrån tillbakaskjutsad till livet för att reda ut och reda upp dessa "felsteg". Det är alltså dessa personer som är s.k. "nära-döden-upplevare". Att "komma tillbaka" förutsätter förutom en rent ödesmässig vilja att återvända också att kroppen fortfarande lever! En död kropp kan inte härbärgera
den mentala komponenten.Vad är egentligen en vålnad?
I samband med sin död kan många människor få en chock - det kanske låter konstigt, men chock är inte bara något som vi levande människor kan få! Denna
dödschock är den vanligaste anledningen till att människor blir vålnader istället för att gå vidare till "andra sidan". En människa som exempelvis dör i en bilolycka uppfattar kanske inte ens att de dör, och vill kanske inte ens fatta det. De går runt bland oss levande i en känsla av förvirring och frustration, men detta tillstånd brukar i regel ganska snart avhjälpas av "skyddsandar" som hjälper människan ifråga tillrätta till hennes kommande uppgifter. Man brukar säga att det finns lika många anledningar till att folk blir vålnader som det finns vålnader, men en generell sanning om detta stadium är att det är ett otillfredsställande övergångsstadium som ingen, och då säger jag
ingen, stannar i för evigt. Om du en dag skulle bli en vålnad så ber jag dig minnas att inte vara rädd att fråga om hjälp samt att undvika halsstarrighet i den mån det är görligt. "Skyddsandarna" vill bara att du ska vara lycklig och att du ska ta dig vidare till "andra sidan".
MedialitetI jordelivet finns det människor som kan skruva upp sin empatiska och kommunikativa energi till nivåer som gör det möjligt för dem att samtala med andar, vålnader och andra väsen. Dessa människor blir ofta förhånade, men dessa människor vet var de har sig själva och "skiter" i folks omdömen om dem. Egentligen är denna förmåga inte något särskilt speciellt utan bara en utvecklad förmåga av någonting som alla människor och djur besitter.
Du kanske har varit med om att du känner dig iakttagen för att sedan vända dig om för att upptäcka att känslan stämmer? Någon står verkligen och tittar på dig! Vad är denna typ av upplevelser om inte ett utslag av en medial förmåga? Vissa människor växer upp i miljöer eller med öden där denna förmåga stimuleras och blir utvecklad, de allra flesta gör det inte. Ett duktigt medium kan utnyttja jordklotets mentala nät för att tala med vålnader samt också komma i kontakt med människor på "andra sidan". (Oftast för att hjälpa jordmänniskor som behöver komma i kontakt med sina nära och kära som har avlidit). Det verkar som att medial förmåga på många sätt handlar om att smälta ihop med världen. Därför är det också nödvändigt att vara ren i sinn när du ska ägna dig åt din mediala förmåga. Den mediala förmågan "strejkar" om du inte är osjälvisk och centrerad i ditt eget
känslobo.
Vad vet man om "andra sidan"?Om "andra sidan" vet vi människor inte så mycket. Det verkar finnas en speciell förtegenhet kring detta i andevärlden, men ett upprepat svar från andevärlden i samtal mellan människor i jordelivet och människor på "andra sidan" brukar vara
Jag har det bra här - jag är lycklig! Möjligtvis är detta bara båg, men det kan också vara så att "andra sidan" är en slags viloplats för oss människor efter våra tunga och besvärande jordeliv. Om livet efter döden kan man inte veta något säkert förrän man själv är där...
Det låg ett vykort på hallmattan när jag kom hem. På framsidan av kortet var det ett vackert porträtt av en kvinna med yppiga behag och på kortets baksida fanns följande meddelande:
Jag låg med upplysningsprofilen Marat. Denna händelse inträffade under franska revolutionen - en tid då Marat verkligen var i hetluften och han var inte den mest populära i alla läger om man säger så. Jag och Marat sågs i hans hem. På spisen i hans kök kokade vatten. Några vitlökar hängde från spiselkransen. Jag tog tag i dessa lökar och smekte dem med handen - allt detta var en invit för att få Marat att förstå att jag var intresserad. Därefter skedde allt naturligt och av sig själv - utan att "veta" det visste vi vad vi skulle göra. Marat kom nära och jag bad honom klä av sig. Jag knäppte av mig mina byxor. Marat, släpp till! Fylld av en aggressiv åtrå drog jag av honom resten av kläderna och trängde in i honom. Marat, du lögnaktiga vilddjur! Befrielsen var nära. Jag märkte att Marat njöt av dessa tuffa tag. Landsförrädare, uppviglare, narcissist, dumhuvud! Njutningen stegrades och vi förenades i en gemensam extas. Marat var min vän och fiende och den ende som kunde göra det skönt för mig. En känsla av sorg förenade oss båda i pariskvällen. Revolutionens slagord hördes utanför fönstret och blandades med min och Marats efterglädje. Då, i den stunden förstod jag att det var det här som var förälskelse - det var det här som verkligen var broderskap!
Madonna Ciccone 
Intellektualitet, det är tankens hantverk. Att behärska tankehantverket, det är samma sak som att behärska vilket hantverk som helst: Smide, konstruktion eller kanske skomakeri. Intellektualitet handlar, liksom dessa hantverk, om att känna en hemtamhet inför sitt område, ha varit i gamet en tid, samt att kunna en hel del tricks. Svårare än så är det inte. 
Hej! 
På Capris sydsluttningar hör man ibland en sällsam sång sjungas av herden Thomas. Sången har sjungits i generationer och Thomas är mycket stolt över denna "släktsång". Sången går ungefär såhär:
Vi var på en fest och de flesta hade gått därifrån. Jag hade inte kvar någon alkohol. Jag ville fortsätta kvällen och frågade därför värdparet om jag fick öppna en av deras vinflaskor. Värdparet svarade "ja" och jag hällde genast upp ett stort glas av den läskande drycken. När jag förde glaset till munnen så kom där, från motsatt håll en nysning. Glaset flög ur min hand och landade i tusen bitar på värdparets vita matta. "Gud förlåt!" sade jag. "Ingen fara" sade värden, "Du nös ju bara för starkt."
Född: 1/11 1978
Nu har han kommit! Efter år av längtan har vår lilla hundvalp, Yorkshireterriern Thomas di Leva, från Noffegårdens kennel, kommit till oss! Thomas är en klok, hjärtlig hund som många tycker om. Han är lugn till sinnet. Thomas har bra föräldrar och goda förutsättningar för att bli en vinnare. Vi önskar vi vår lille Thomas hjärtligt välkommen!
Uppe på en klippavsats står Jehova. Håret vajar i vinden, det är ett axellångt hår. Händerna är valkiga. Jehova spanar ut över vidderna. Han ser så mycket ondska och grymhet. Han ser krig, våld och hot. Jehova vill inte att det ska vara så här. Varför är det så här? Jehova har lagt verktygen, "nyckeln", i våra händer och det är upp till oss att använda den på rätt vis. Livets nyckel.
För några år sedan tog jag en välbehövlig semesterresa till den karibiska övärlden. Jag längtade bort från snöslasket och den kyliga stämningen i Sverige. Först flög jag till Martinique och därifrån båtluffade jag runt i det paradisliknande öriket. På en av öarna gick jag en dykarkurs. Dykinstruktören hette Christophe och jag tyckte att han var jätteattraktiv! Jag och och Christophe var snart ett par och han visade mig alla sina smultronställen. Vi hade en jättemysig vecka med restaurantbesök, romantiska nattbad och härliga dykturer. Christophe var en känslig kille och han blev jätteledsen när jag var tvungen att åka tillbaka till Martinique för att ta flyget hem. Jag blev jätteglad när Christophe gav mig en ring och ännu gladare när han sa att han ville komma till mitt land - Sverige. Jag gjorde fint hemma. Välkommen Christophe!
Även mina kompisar hade höga föväntningar fast på honom, för de hade hört så mycket gott om honom. Han nådde tyvärr inte upp till deras höga förväntningar, trots ett mycket välvårdat yttre och en fascinerande personlighet. 
Vad händer efter döden? Blir det bara mörkt och tyst? Frågorna hopar sig... 
Vi är valloner och vi kom till Sverige för att arbeta, främst med hantverk och smide. Vi är stolta över våra förehavanden och håller vår kultur levande. Vi är kända för våra speciella karaktärsdrag, t.ex. stora händer, en smygsam mörkbuskighet, "prydnadsfläckar" samt breda pannor. Tyvärr hamnade vi i arbetarklass - lurade av den lömske överklassbaronen Louis de Geer och hans snillrika kompanjoner... Dock hade vi fler privilegier än svenskarna, vilket så småningom ledde till ett ökat välstånd. Vi bodde på bruk i bl.a. Roslagen (Uppland) och åt vad naturen hade att erbjuda, exempelvis nötter, bär och rötter. Idag är vi kända främst för våra smidesverk men vi har även fått berömmelse för annat i och med att vi har integrerats i det svenska samhället. Det finns en rad svenska kändisar som stammar från den vallonska rasen: Albert Svanberg (ansvarig utgivare: tv-sporten), Dan Sporrong (kulturjournalist) och Johan Elmander (fotbollsforward). Vi valloner är mycket stolta över vår kultur och vårat ursprung. Många svenskar vet med sig att de har valloner i släkten!
Min vän Laurell hade fiskar. Stora randiga stjärtslöjor och små afghanska glasmalar i regnbågens alla färger. Laurell kunde prata med fiskar. Det var inget vanligt prat utan s k tankeprat. Han överförde en idé eller en fråga till fiskarna och så fick han ett svar tillbaka rakt in i huvet. Det kunde vara vardagligt skitsnack men även existentiella frågor. Min vän Laurell tyckte inte själv att det var något märkvärdigt att han hade begåvats med denna speciella egenskap men jag var imponerad. Jag ställde honom brev med förfrågan: Kan du ställa upp för mig? Han svarade "ALDRIG I LIVET!"
Rasputin är en man som både ger oss ångest och lyckokänslor. I denna "bloggpostning" avhandlas hans kvaliteter som förebild i skapandet av en ny mansroll.
Vi inleder med en text om känslan osäkerhet som är en helt klart underskattad känsla. Att vara osäker, det är detsamma som att aldrig bli en ny Hitler, Salman Rushdie eller Madonna Ciccone (o.s.v.). Det känns otroligt skönt att veta att jag aldrig kommer att bli som dem! Vissa, invänder du, hävdar ju att osäkerhet är något som skapar mer osäkerhet, att det tvärtom är mer trygghet vi behöver här i världen, men min mening är att allt detta endast är "skitsnack"! Hur ska en säker person någonsin bli osäker frågar jag mig? Du svarar att jag måste lära mig att se skillnad på "säker" och "säker", men jag menar att detta endast är en plattityd som folk tar till för att komma undan sin egen ångest. Det finns ingen skillnad på "säker" och "säker". Personer som är fyllda av säkerhet gör nästan alltid fel (se bara på miljöförstöringen). Som säker riskerar man alltid att tappa ansiktet!
