Jag saknar er!

Ett brev ligger på hallmattan. Det är adresserat till mig. Jag känner direkt igen min mammas handstil. Jag öppnar kuvertet och finner där ett foto på mamma, Corina och Diny (mina syskon), iklädda sina skoluniformer. På baksidan av fotot läser jag att det är taget av pappa den 15 juni och det är Corinas och Dinys terminsavslutning inför det stundande sommarlovet.

Min kära familj, jag saknar er så! Nu är det bara några veckor kvar och sen får vi vara tillsammans igen! Vi ses i Zimbabwe!

Av: Krift Kuyper

Låt killar få vara killar och tjejer få vara tjejer!

I och med att jag har en liten kille på 9 månader där hemma, blir det att man funderar en hel del på hur man ska ge honom en grundtrygghet. De första åren i ett barns liv är otroligt viktiga för dess utveckling av självkänsla. Det pratas just nu mycket om feminism och jämlikhet, vilket i sig är begrepp som jag inte har något emot, men jag kan tycka att det går till överdrift när föräldrar börjar gå in och försöka detaljstyra sina barn genom att t. ex. lägga sig i deras val av leksaker etc. Detta enbart för att det i andras ögon ska se "rätt" (läs politiskt korrekt) ut. Jag har sett många mammor som förgäves har försökt få sina små killar att intressera sig för tjejleksaker, och vice versa, men det är alltid samma givna utgång: barnet kastar iväg den påtvingade leksaken för att i stället välja något mer intressant (läs grävskopa/dockvagn). Det faller sig faktiskt mer naturligt för min lilla kille att leka med en bil än med en docka, killar har ofta ett medfött behov av att få vara utagerande, och om man som vuxen försöker gå in och justera detta kan det bli "fel" för killarna senare i livet. På samma vis är det mer lockande för små tjejer att leka med lite "mjukare" leksaker som dockor och mjukisdjur, i och med att tjejer är lite lugnare och har en har stark drift att få ta hand om andra. Jag ser samma mönster när barnen själva får välja kläder - visst är det väl då vanligare att killar väljer "coola" Spindelmannenkläder i blått och grönt medan tjejer helst vill vara söta prinsessor i rosa klänningar? Mycket av detta har sin grund i barnens identitetsskapande och identifikation av sig själv som kille/tjej och är en viktig utvecklingsfas.

Låt barnen själva få bestämma vad och hur de ska leka och låt killar få vara killar och tjejer få vara tjejer!

Av Emma Myller, stolt mamma till Liam 9 månader.

Uppbrottet

Jag var i det läget då jag hade en mängd val att välja. Livet eller döden? är den eviga frågan och den fråga som ligger som grund till alla andra frågor och som grund till alla andra val. (Ja, jag vet detta är en bild av flera, stoppa ut och byt ut det mot röresle-stillastående eller vad du vill. Glöm dock inte att mönstret är sant).

Gemenskap kommer när avfärdandet försvinner
När jag hörde och såg mina "konkurrenter" ville jag avfärda. Jag visste precis vad jag skulle säga, hur jag skulle förminska dem och jag visste varför jag var bättre. Detta hade jag ju räknat ut under ett decennium minst. Men gud, var det inte bra patetiskt detta? Vad hade detta att göra med mänskligt liv, med samvaro? Var jag särskilt bra (bättre) då jag var denna avfärdare. Nä, det var jag ju inte. Det var då jag blev en pinsam typ som skulle skydda territorium som han inte behövde skydda. Hellre bryta ny mark, you moron, sade jag till mig själv medan jag lät mig fångas av uppbrottets glädje. På så sätt kom också gemenskapen så småningom in i mitt liv och detta var verkligen en oväntad belöning - gemenskap, oh det som smakar så gott!

Är inte uppbrottet fantastiskt? Hur skulle jag klara mig utan uppbrottets magiska kraft - speciellt när den nya vardagen hägrar rätt åtkomlig på något sätt?

Mannens enhjuling

Att vara man är som att cykla på en enhjuling. Det är dömt att misslyckas om man inte tränar något helt ofantligt. Att vara man handlar om att våga försöka, att inte "ramla". Mannen förtjänar dåligt rykte, men man kan ändå tycka att han har fått lite väl oförtjänt dåligt rykte genom historien. Visst, mannen är ofta fruktansvärd men det är också mannen som har gett oss sådana uppfinningar som internet, och sen får man inte glömma bort alla fantastiska fäder, bröder och söner där ute. Att vara man och att samtidigt vara människovänlig är något som ofta kan kännas i princip omöjligt, och man kanske t.o.m. hamnar i tvivel på sitt existensberättigande. Idag bestämde jag mig dock för en sak som blåste bort allt tvivel, och jag känner mig så stark och glad nu. Jag har bestämt mig för att lära mig att cykla på "mannens enhjuling". Jag tänker lyckas och just för att jag är så trosviss så kommer jag också göra det.

Är det inte helt underbart att det går att göra så? Ni andra män därute, hur gör ni egentligen? Kom gärna med tips och idéer. Hur lär man sig cykla på den här enhjulingen? Är hög fart eftersträvansvärt till exempel?

Jag önskade en låt i P3

I och med att jag hade tre misslyckade självmordsförsök i bagaget blev jag jätteglad när jag fick önska en låt i "Önska" i P3. När jag ringde in sa jag som det var: "Jag ringer från Hed och har tre misslyckade självmordsförsök i bagaget (Midsommar -07), så nu skulle jag vilja höra Jump 4 Joy's version av Y.M.C.A." Det kändes nästan overkligt att få höra den här låten, som jag hade önskat, i radion sedan!

Missförstånd

Alla människor stöter på missförstånd, och ibland kan detta med missförstånd vara en del av klustret som utgör ensamhetskänslor. Så var det för mig. Det här är min berättelse:

Jag har i mitt liv stött på en mängd missförstånd gällande mig och vem jag är som människa. Ibland har jag trott på dessa missförstånd. Det är en oerhört svag och uppoffrande martyrgrej att låta andra personer definiera dig som mindre än du är, när du har på känn att du inte är det, och detta kan bli problematiskt för då skapas en mängd falska förväntningar på din person bara för att du inte var tydlig med vem du var. Dina vänner och nära och kära blir tvungna att hantera din frigörelseprocess ur förväntningarna och detta är lagom kul oftast. Problemet med missförstånd är att det är så osmakligt att reda ut dem, man vill väldigt ofta att folk bara ska fatta, att de ska fatta att man liksom har tagit sig förbi de självklara hindren som vi alla ser, och så vill man att de ska se att man har tagit sig till en nivå man anser vara högre (man kan också kalla det djupare). Oftast ser folk inte det och jag kan inte klandra dem för det. Det hela börjar bli riktigt problematiskt (och har väl egentligen varit det ganska länge nu), men jag börjar få rätsida på situationen även om mitt liv kanske kommer börja se lite annorlunda ut framöver. Känslan är sorglig men ganska skön, man skulle kunna se den som en förlösning av bitterhet i syfte att kasta skit bakom sig och stega framåt mot den nya världen. Bitterljuvt är väl det vedertagna ordet för detta, eller?

Jag tänker nog inte låtsas att jag är dummare än vad jag är igen, det är en vana som inte alls passar bra ihop med mitt starka hävdelsebehov.

Pain is over

Vi hinner inte skriva någonting mer just nu, midsommar har just börjat och pain is over. Låtsas inte om som att ni inte känner det, eller som att det bara är vanlig försommarglädje. Det är det där "barats" vara eller icke vara den här bloggen egentligen handlar om. Kan vi inte åtminstone testa att mota undan det där "barat" ett tag, jag vill så gärna upptäcka rikedomen bortom rutinmässig reduktionistisk relativism. T.ex. ge mig kraft, mod och kunskap att undersöka den essentiella glädjen i svensk midsommar. Hur ska jag annars kantra över det hela åt rätt håll? Reduktionismen tror ju med sin lilla fula självbelåtenhet att den är så fantastiskt sann och genomskådande.

Kära läsare: Varma och somriga hälsningar från Magnetenbloggen. We´ll be back very soon!

Hur säkert är det att flyga?

FYRA jetplan kapade. Fyra krascher. Välkända byggnader förvandlade till ruiner. Bilderna av en Boeing 767 som flyger rakt in i ett av tvillingtornen visas om och om igen på TV.

Terroristattackerna den 11 september 2001 förde oss in i en ny, skrämmande era av terrordåd. Flyget utnyttjades för att döda, och flygplan användes som brandbomber.

Det här har lett till att en ny kategori av flygrädda har uppstått: De som tidigare kände sig säkra men som nu fruktar eventuella terroristattacker. Dessutom har flygrädslan hos många ökat på grund av de allvarliga flygolyckor som har inträffat sedan den 11 september men som inte har haft med terrorism att göra.

Att flyga är visserligen en lyx som är utom räckhåll för miljontals människor världen över. Men för andra är det något de måste göra regelbundet. För dem som har arbeten som kräver ständiga affärsresor går det kanske inte att undvika. Volontärarbetare måste göra långa flygresor till och från det land där de är verksamma. Även för fattiga kan flyget ibland vara det enda transportmedel som är aktuellt, om de snabbt behöver få läkarvård. Och sedan har vi alla de tusentals piloter och all den kabinpersonal som försörjer sig på att flyga.

Många av de här flygresenärerna, som kanske själva känner sig nervösa, har en orolig äktenskapspartner och uppskrämda barn som de måste försöka lugna innan de åker hemifrån. Och när det nu har blivit en riktig pärs att ta sig igenom alla kontroller på flygplatsen, undrar många resenärer om det här fortfarande är ett bra sätt att färdas på.

När man talar med säkerhetsexperter, anställda vid flygplatser och flygbolag och flygtekniker tycks de vara överens om en sak: Att flyga är fortfarande ett av de säkraste sätten att färdas på, men nya hot kräver nya åtgärder för att öka säkerheten för dem som flyger.

Fy för klassamhället 2

Nu lät det som att jag inte tror att de fältmässiga stratifieringsmödorna var värda något. Så är det inte, tvärtom. Detta är själva livsluften och blodomloppet i kulturen, det kallas för förändring och är någonting mycket fint. Något som inte är fint är exploateringen av förändringsbegreppet. Det är modernt, javisst, men låt oss nu fånga in detta med våra tungor, fösa upp det på ett obduktionsbord med näsorna och diskutera detta. Med maktkritiska resonemang. Fy farao för dumheten (stillaståendet etc.), det är uppenbart att det är dags för oss att börja göra lite världsunika grejer. Var bor vi någonstans?

Vi bor ju i Sverige.

Fy för klassamhället

Ibland kan jag bli så oerhört trött på att tillhöra smakfokuserad medelklass. Varför? Jo, för den bästa smaken är redan paxad. Att påstå något annat är att ljuga. Barns smak följer inga regler kring samhällsklass utan söker sig tillrätta framför allt kring sådana teman som kraft, energi, grällhet, skärpa och tilltal. Vi vuxna medelklassmän och -kvinnor konstlar till allt så det enda som är bra som vi gör är det som har lärt sig dessa regler, de konstlade, och sen lyckas nå fram till det barnmumsiga trots alla dessa regler. Fy för klassamhället, det är så otroligt orättvist + ointressant. Jag är trots detta stolt över min klasstillhörighet, medelklassen, för vi har sinne för det rörliga och föränderliga och de ihärdigaste av oss kan uppnå en "total" frihet i våra livsval som faktiskt är svår att nå från "lägre" positioner, men den här komplexiteten vi erbjuder är ju helt klart överskattad och är en överkantring i "smak-farkosten" åt fältmässiga stratifieringsmödor på bekostnad av kärleksfull direkthet. En person som undersöker detta i sin konst är Håkan Hellström. En eloge till Håkan Hellström för detta, du är modig, du, och du verkar ha på känn vid vilka punkter tvivel tappar sin rätt.

Kan vi inte hitta på ett nytt sätt att organisera grupper och smak på nu, jag är så otroligt less på det här?

Coca-Cola Light-människorna

Vad är det med er? Varför är ni kopplade till den där otäcka produkten och vad är det i er som tycker att det är en god dryck och varför är ni så lika varandra på det där obehagliga viset?

Andrea! När är det dax för Bellmanruset?! Vore jättekul att delta i år!

Författare är underbara människor!

Har ni tänkt på en sak? Författare är verkligen underbara människor. Ja, det är sant, och nästan utan undantag. Författare har valt sitt författarliv för att de har känt det som en nödvändighet och de drivs därmed av en alldeles speciell vilja, som säkert ofta kan vara förenat med stora våndor. Vidare så är författaren ofta brydd om mänsklighetens öden - att bry sig om mänskligheten är en del av hela grejen med att vara författare även om de flesta författare bara "kör på" och inte tänker på detta faktum. En bra författare kan vara en ganska "dålig människa" på olika sätt, men det hindrar inte författarens hjärta att slå i författarens böcker. Författarens böcker är ofta långt bättre än författaren själv och det är detta som gör författaren i sig så underbar.

Oh, jag vet inte hur jag skulle klara mig utan alla dessa fantastiska författare!

Välkommen, Krift, till "mysiga Mullis" !

Välkommen, Krift, till oss på förskolan Mullvången! Vi tycker att det är otroligt kul att du nu är en del av arbetslaget (avdelning 4) på "mysiga Mullis" och hoppas att du kommer att trivas. Vi ser fram emot många bus och upptåg, gitarr och musikstunder samt lek i det fria. Kul, tycker vi kollegor!

Jag träffade en tjej

Jag var på en fest i Gamla stan i helgen och träffade där en jättemysig tjej. Hon var jättetrevlig och stod ganska mycket vid skivspelaren och hon spelade verkligen jättebra musik (mycket Oasis)! Hela festen var jättefint anordnad och själva lokalen, som var något slags medeltida källarvalv, var supertoppen! Den här tjejen som jag blev intresserad av var en av värdinnorna och det var såklart jättekul när hon ville dansa tryckare till sista låten (Wonderwall) med mig innan "stängning"!