Missförstånd

Alla människor stöter på missförstånd, och ibland kan detta med missförstånd vara en del av klustret som utgör ensamhetskänslor. Så var det för mig. Det här är min berättelse:

Jag har i mitt liv stött på en mängd missförstånd gällande mig och vem jag är som människa. Ibland har jag trott på dessa missförstånd. Det är en oerhört svag och uppoffrande martyrgrej att låta andra personer definiera dig som mindre än du är, när du har på känn att du inte är det, och detta kan bli problematiskt för då skapas en mängd falska förväntningar på din person bara för att du inte var tydlig med vem du var. Dina vänner och nära och kära blir tvungna att hantera din frigörelseprocess ur förväntningarna och detta är lagom kul oftast. Problemet med missförstånd är att det är så osmakligt att reda ut dem, man vill väldigt ofta att folk bara ska fatta, att de ska fatta att man liksom har tagit sig förbi de självklara hindren som vi alla ser, och så vill man att de ska se att man har tagit sig till en nivå man anser vara högre (man kan också kalla det djupare). Oftast ser folk inte det och jag kan inte klandra dem för det. Det hela börjar bli riktigt problematiskt (och har väl egentligen varit det ganska länge nu), men jag börjar få rätsida på situationen även om mitt liv kanske kommer börja se lite annorlunda ut framöver. Känslan är sorglig men ganska skön, man skulle kunna se den som en förlösning av bitterhet i syfte att kasta skit bakom sig och stega framåt mot den nya världen. Bitterljuvt är väl det vedertagna ordet för detta, eller?

Jag tänker nog inte låtsas att jag är dummare än vad jag är igen, det är en vana som inte alls passar bra ihop med mitt starka hävdelsebehov.