Uppbrottet

Jag var i det läget då jag hade en mängd val att välja. Livet eller döden? är den eviga frågan och den fråga som ligger som grund till alla andra frågor och som grund till alla andra val. (Ja, jag vet detta är en bild av flera, stoppa ut och byt ut det mot röresle-stillastående eller vad du vill. Glöm dock inte att mönstret är sant).

Gemenskap kommer när avfärdandet försvinner
När jag hörde och såg mina "konkurrenter" ville jag avfärda. Jag visste precis vad jag skulle säga, hur jag skulle förminska dem och jag visste varför jag var bättre. Detta hade jag ju räknat ut under ett decennium minst. Men gud, var det inte bra patetiskt detta? Vad hade detta att göra med mänskligt liv, med samvaro? Var jag särskilt bra (bättre) då jag var denna avfärdare. Nä, det var jag ju inte. Det var då jag blev en pinsam typ som skulle skydda territorium som han inte behövde skydda. Hellre bryta ny mark, you moron, sade jag till mig själv medan jag lät mig fångas av uppbrottets glädje. På så sätt kom också gemenskapen så småningom in i mitt liv och detta var verkligen en oväntad belöning - gemenskap, oh det som smakar så gott!

Är inte uppbrottet fantastiskt? Hur skulle jag klara mig utan uppbrottets magiska kraft - speciellt när den nya vardagen hägrar rätt åtkomlig på något sätt?