Ibland kan jag bli så oerhört trött på att tillhöra smakfokuserad medelklass. Varför? Jo, för den bästa smaken är redan paxad. Att påstå något annat är att ljuga. Barns smak följer inga regler kring samhällsklass utan söker sig tillrätta framför allt kring sådana teman som kraft, energi, grällhet, skärpa och tilltal. Vi vuxna medelklassmän och -kvinnor konstlar till allt så det enda som är bra som vi gör är det som har lärt sig dessa regler, de konstlade, och sen lyckas nå fram till det barnmumsiga trots alla dessa regler. Fy för klassamhället, det är så otroligt orättvist + ointressant. Jag är trots detta stolt över min klasstillhörighet, medelklassen, för vi har sinne för det rörliga och föränderliga och de ihärdigaste av oss kan uppnå en "total" frihet i våra livsval som faktiskt är svår att nå från "lägre" positioner, men den här komplexiteten vi erbjuder är ju helt klart överskattad och är en överkantring i "smak-farkosten" åt fältmässiga stratifieringsmödor på bekostnad av kärleksfull direkthet. En person som undersöker detta i sin konst är Håkan Hellström. En eloge till Håkan Hellström för detta, du är modig, du, och du verkar ha på känn vid vilka punkter tvivel tappar sin rätt.
Kan vi inte hitta på ett nytt sätt att organisera grupper och smak på nu, jag är så otroligt less på det här?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ska vi dela upp medelklassen i de som kor stadsjeep och de som inte gor det? Eller nu kanske jag akte smakfarkost igen...
/ Fredrik
Hej Fredrik. Nog åker du i smak-farkosten allt, det det handlar om är om du åker och s a s "tar in vatten" och får en jobbig färd med smaken eller om det är smooth ´n´ nice och meningsfullt. Så, smidigt och med mycket mening är sättet jag vill jag köra farkosten. Så kommer jag köra min del av vår farkost. hur tänker du?
Hej tidningen Magneten,
jag vill också åka meningsfullt och smidigt, men jag börjar förstå att det är svårare än jag trodde. Kanske är det just här smaken kommer in som en avskiljare, att den på nogt sätt ska hjälpa mig att navigera. Dock tror jag oftast att min smak ofta gör mig en sk "björntjänst", eftersom den oftare gör mig frustrerad än nöjd. Samtidigt som jag med skräckblandad förtjusning ser dålig smak, får den av smakinriktade medelklassen bestämda "goda" smaken mig att känna mig tom (i sommar huserar jag vid götgatsbacken). Detta har lett till att jag börjat fundera kring ursprungliga begrepp som tex kärlek, godhet och autencitet, och om kanske det är något för mig. Kanske är det detta som Håkan Hellström så lidelsefullt sjunger om? Talar vi om varandra? Jag vet inte! Hej!
Hej Fredrik!
Nej, jag tror vi är ganska "right on target". Jag upplever att det finns en slags exploatering av förändringsbegreppet (det jag skriver om i "Fy för klassamhället 2") som på något sätt bygger på den formmässiga förändringen, och att vikt ska läggas vid den. För att exemplifiera så skulle jag säga att den dåliga sidan av "myntet"/tidningen Rodeo handlar om detta, en slags förändring utan substans. Att då ta avstånd från det är då samtidigt problematiskt och man kan ha problem att hitta kärlek, godhet och autencitet. Det handlar ganska mycket om inre processer som har att göra med nervositet etc (typ självkänsla). att göra (för mig och jag bedömer för andra). Dessa begrepp är ju dessutom lite svårfångade, de är undanglidande (och också lättfångade när man väl har dem (om man saknat dem, jag talar lite utifrån mig nu)).
Jag har vissa textrader av Håkan Helsström i huvudet ibland. Här är en på det här temat, jag vet inte hans intellektuella ingång, han är ju på ett sätt redan klar med den här processen (eller har aldrig varit i problemet, vad vet jag?) men han vidrör den här problematiken:
"Klubbland
Folk säger att allt är för konsten
Inget för berömmelsen
Men ni ser ut som dockor i kulisser
Åh, vad jag saknar Ernst-Hugo...
för patetik är konst
och konst är att förstå"
...
"Slutet har just börjat mellan dig och mig
x3"
Detta är ju en slags uppgörelse med det tomma i hur folk klär sig rätt men inte fyller det med något.
Peace out 2 u then!
Magneten,
exploatering av förändringsbegreppet, och framför allt den formmässiga, får mig att tänka på John Bergers bok Ways of Seeing, där han talar om modets dynamik. Han talar om att modet projicerar på konsumenten en avundsjuka, sätter strålkastaren på dennes utanförskap. Detta görs till exempel genom blickar i annonsering (och om du tittar på någon på ett visst sätt får du automatiskt denne att bli svagare, även fysiskt). Man måste väcka en exkluderande åtrå. Jag tycker att det är detta Rodeo gör, för en skendialog höljd i samma tomma språk som modet kräver. Detta är ju säkert ingen nyhet, men min oro ligger i att allt för mycket runt om oss reduceras till stilmässiga manér, som du skriver, formmässiga dimridåer där inget betyder något, ingen menar något, och framför allt; ingen vågar säga något (eller prata om en viss beständighet).
Det ironiska ligger ju också i att rock"poeten"/"stjärnan"/"hjälten" som Hellström, i grunden bottnar i begrepp som autencitet och ärlighet. Denna rockmyt känns ju idag om något poserande och konstlad och lite gubbig. Ärligheten ekar ihåligt och jag undrar om vi lämnat det bakom oss, samtidigt som jag inte accepterar det som erbjuds... Och här är jag som vanligt tillbaka där jag började!
Tack för din nya klargörande kommentar, Fredrik. It´s a pleasure to speak to you!
Jag har också problem med postmoderna förvirringen, alltså det man gör känslomässigt när man inte kan förhålla sig till rörligheten. Jag förstår typ inte autencitetskritiken. Eller, jo, det gör jag - bra exempel med H.H. Han är ju någonstans otroligt sann i sitt artistiska uttryck, det är min bild av det. Jag upplever hans texter som väldigt bra och kompatibla med honom, men lite mindre livliga och mer stela än hans artistiska uttryck är, han har kanske en slags autencitetstänkande som inte är "bra" med tänkande.
Autencitetstänkandet kan ju vara sant gentemot en slags dussinband, då kan man säga: Jag gör det här PÅ RIKTIGT så jag tycker att det ligger en slags sanning i det, men jag tror det krävs en slags framåtrörelse, en slags rörelse framåt, inte bara en dekonstruerande, energimässigt tvivlande intellektualitet. Där vet man inte var man kan hamna, men jag tänker mig att där nånstans kan man kanske hitta svaret på sånt här. Hur tänker du?
Jag tror också att man kan hitta mycket autencitet i att tänka att saker och ting ÄR i rörelse. Att det kanske är det den postmoderna vändningen handlade om, men att det förr eller senare (typ nu) blr dags att rikta detta, att inlemma detta i andra sätt att se. Då tänker jag mig kanske synsätt som inkluderar förändring och kanske GÅTA. Gåtan är svaret, typ. I stil med känslan av att universum är oändligt. ATt man uppvärderar en slags förundran. Fuck, jag vet inte, jag är rätt ny med det här tänkandet. Bye!
hmm, jag tror jag ska ta med mig uttrycket skendialog, det var bra för att beskriva känslan av saker och ting - är det inte det som på ett sätt pågår i den politiska sfären (partipolitiska + speglingen i mainstreammedia) fast på ett litet annorlunda sätt?
peace out 2 u!
Skicka en kommentar