Det är smärtsamt att vara en frukt av bourgeoisien: All denna bildning. All denna eftertanke. Alla dessa val. Alla dessa svek. Allt analyserande. Allt ifrågasättande. Medvetenheten men samtidigt denna totala förvirring.Vem är jag? 
Jag jobbar på konsthallen Magasin 3, här i Stockholm. Magasin 3 är en av Sveriges ledande institutioner för samtida konst och det vi gör är otroligt kul, intressant och utmanande - vi tillhandahåller ett forum för konst. Modern konst. Konst som är medryckande, provocerande och agiterande. Konst som berör. Konst som undersöker. Konst som leker. Vi tar konst på allvar och vi anser att konst är otroligt viktigt. Vår målsättning går ut på att aktivt medverka i det samtida kulturklimatet genom att introducera och presentera konstnärskap och stödja konstnärlig verksamhet. Hos oss i personalen finns det ett spännande spektra av olika personligheter och vi befinner oss i en stimulerande konkurrenssituation. Gemensamt för oss alla, som arbetar här på Magasin 3, är att vi alltid sätter konsten i främsta rummet, konst är allt!
Jag har tenta på onsdag och nu har jag kommit till det stadiet då jag tänker att det inte är något bra att plugga mer, tvärt om. Inte så att jag känner mig säker på det som jag borde känna mig säker på utan för att det enda som kan hjälpa mig nu är en lyckoamulett. Jag måste skaffa mig en riktig jävla lyckoamulett laddad med kraft. Allt står och faller nu med denna amulett som jag måste ägna morgondagen åt att finna.
En bekant till Magnetenbloggen var inne på "Rakels Candy Video" på Hornsgatan här i Stockholm. Framför henne i kön stod Karl-Jonas från First Floor Power. Karl-Jonas sa till expediten: "Jag söker den där filmen från förra året med den mest populära färgade killen!"
Konstutställningen Africa Remix på Moderna Muséet väckte många tankar om vad färgadhet är för något:
Jag har kollat lite på SVT:s nya dramasatsning "Upp till kamp" och reflekterat över det märkliga faktum att det endast är en person i hela serien som pratar göterborgska. Serien utspelar sig i Gbg och då vore det väl naturligt, kan man tycka, att det snackades göteborgska! Flertalet pratar någon slags slapp rikssvenska (förutom en som pratar skånska). Beror detta på slöhet från skådisar/regisör eller är det helt enkelt bara en miss? Serien känns ju påkostad i övrigt och då förstår jag inte varför de inte har lagt en del av budgeten på att hyra in en dialektcoach. Kanske är det ett stilistiskt och okonventionellt grepp? Jag tycker hur som helst inte om det.
10 km på årets tuffaste terrängbana. Antar du utmaningen?
25:e Tjejmilen söndag 31 augusti 2008
Bellmanstafetten är över. Det var mycket regn, men urkul och jag fick en långt mycket bättre tid än jag trodde. Mina lagkamrater sade mig att jag är en oupptäckt löparbegåvning! Jag fick helt klart mersmak!
Vi är många som undrar: Vad gör Johan Widerberg nu för tiden? Vart tog han vägen? Denna klart lysande stjärna på himlen som bara försvann. Håller han fortfarande på med skådespeleri? Och i så fall: är det teater eller film som "gäller"? Det var jättelänge sedan man såg honom och det tycker jag är otroligt tråkigt! Har han kanske tröttnat på att vara känd? Fått prestationsångest? En sak vet vi dock, och det är att han bor på Kungsholmen, Stockholm. Personligen tycker jag (och många med mig) att det vore jättekul att se Johan på vita duken eller en teaterscen innan detta år är slut, för han är enormt begåvad!
KUNGSTRÄDGÅRDEN. Septemberkylan bet i kinderna under manifestationen "Man till man" i Kungsträdgården i måndags kväll. Men budskapet från initiativtagaren, musikern Magnum Coltrane Price, värmde de hundratals åhörarna. 
Fischte Ek kom in i mitt liv relativt sent. Barnen var utflugna och jag hade levt på mental sparlåga sedan länge. Jag kände mig "avstängd" och trodde att det här med passion och hela den biten var ett avslutat kapitel i mitt liv. När Fischte kom till "Skurup" blev han min elev. Han var väldigt tekniskt begåvad, men många menade även att Fischtes gitarrspel var ren poesi! Vi kunde kommunicera på ett sätt som jag aldrig förut upplevt med en annan människa och Fischte och jag brukade därför ofta ha djupa diskussioner om livet, döden och allt där mittemellan. Ibland kunde vi komma på oss själva med att ha suttit och bara pratat en hel lektionstimme igenom. Jag upplevde att Fischte hade ett mentalt lugn och en mognad, som få av de killar som jag träffat i hans ålder, hade haft. Det var verkligen befriande att träffa någon så chosefri och fri från pretentioner men ändå med detta enorma djup under ytan. Jag minns när jag insåg att mina känslor för Fischte var mer än bara vänskapliga: musikerlinjens andraklassare hade anordnat en klassisk Mårten Gås-afton med svartsoppa, helgrillad gås och skånsk äppelkaka till dessert. En otrolig kväll! Efter middagen hamnade jag bredvid Fischte, vi började prata och fick i oss en hel del vin. Efter ett tag sa Fichte att han ville spela en egenkomponerad låt för mig så vi gick iväg till hans rum på elevhemmet som låg i ett anslutande gårdshus. Han tog fram sin gitarr och började spela och det var ren magi! Hans toner letade sig rakt in i mitt hjärta och jag visste att det inte var rätt (jag var ju hans lärare!) men jag kunde inte heller stå emot. Det ena ledde till det andra och vi hamnade snart i säng. Jag visste redan då att Fischte hade HIV, för det hade han varit öppen med hela tiden, men detta var ingenting som kunde hindra oss.
