Fischte Ek - gitarrspelandets poet

Fischte Ek kom in i mitt liv relativt sent. Barnen var utflugna och jag hade levt på mental sparlåga sedan länge. Jag kände mig "avstängd" och trodde att det här med passion och hela den biten var ett avslutat kapitel i mitt liv. När Fischte kom till "Skurup" blev han min elev. Han var väldigt tekniskt begåvad, men många menade även att Fischtes gitarrspel var ren poesi! Vi kunde kommunicera på ett sätt som jag aldrig förut upplevt med en annan människa och Fischte och jag brukade därför ofta ha djupa diskussioner om livet, döden och allt där mittemellan. Ibland kunde vi komma på oss själva med att ha suttit och bara pratat en hel lektionstimme igenom. Jag upplevde att Fischte hade ett mentalt lugn och en mognad, som få av de killar som jag träffat i hans ålder, hade haft. Det var verkligen befriande att träffa någon så chosefri och fri från pretentioner men ändå med detta enorma djup under ytan. Jag minns när jag insåg att mina känslor för Fischte var mer än bara vänskapliga: musikerlinjens andraklassare hade anordnat en klassisk Mårten Gås-afton med svartsoppa, helgrillad gås och skånsk äppelkaka till dessert. En otrolig kväll! Efter middagen hamnade jag bredvid Fischte, vi började prata och fick i oss en hel del vin. Efter ett tag sa Fichte att han ville spela en egenkomponerad låt för mig så vi gick iväg till hans rum på elevhemmet som låg i ett anslutande gårdshus. Han tog fram sin gitarr och började spela och det var ren magi! Hans toner letade sig rakt in i mitt hjärta och jag visste att det inte var rätt (jag var ju hans lärare!) men jag kunde inte heller stå emot. Det ena ledde till det andra och vi hamnade snart i säng. Jag visste redan då att Fischte hade HIV, för det hade han varit öppen med hela tiden, men detta var ingenting som kunde hindra oss.

Det är idag exakt ett år sedan Fischte Ek gick bort. Det är med sorg och saknad jag minns tillbaka på honom. Trots att han hade varit öppen med sin sjukdom kom det som en chock när jag fick veta att han hade vandrat vidare. Jag vet dock att Fischte har det bra där han är nu, där har han ingen smärta, och det är detta som får mig att leva vidare.