Todd Folkes ursäkt del IV

Det här är en följetong. Har du missat tidigare delar? Läs dem här: del ett, två och tre.

Det var i samband med det här som sömnproblemen hade uppstått. Det här ledde i förlängningen till att det blev allt svårare att sköta jobbet, men Monique Hedberg var en riktig kämpe. Jobbet ska ingen jävel ta ifrån mig! brukade hon tänka men hon kunde inte undgå blickarna, de brännande blickarna och tisslet och tasslet från kollegorna. Vad är det med Monique Hedberg egentligen?

Monique Hedberg tittade på mobiltelefonens klocka. Den visade 04.22. Hon gick upp ur sängen. Efter alla dessa sömnlösa nätter hade hon nu ont i kroppen och kände sig stel i nacken. Lägenheten var stökig, hon hade inte brytt sig om att städa på längre än vad hon kunde minnas och på väg till toan trampade hon på alla gamla papper och tidningar som låg utspridda över golvet. Det såg ju faktiskt för jävligt ut. Vad är jag för en sorglig människa? Det måste bli ändring på det här! Monique Hedberg bestämde sig för att ta itu med hallen och det var lika bra att börja på en gång.

Hallen i Monique Hedbergs lägenhet på Rutger Fuchsgatan var stor och spatiös, minst åtta meter lång och tre meter bred, på sina ställen fyra. Större än sovrummet eller, i alla fall längre. I snart ett och ett halvt år hade hon bott i den lägenhet som hon som enda arvinge hade ärvt av sin numera döda farbror. Hon vankade av och an. Hade svårt att sätta igång. Tapeterna och golvet, alla dessa jävla medaljonger! Kanske man skulle måla om hela skiten i kaffelattefärg och ordna med en fondvägg? Kanske en fototapet på ett landskap eller en strand eller en skog eller vad som helst? Eller bara en stormönstrad tapet med stiliserade blommor, lite modernt.

Men det där var ingenting hon kunde sätta igång med nu. Nu skulle hon röja och slänga. Hon hämtade ett par papperskassar från köket och började samla ihop alla gamla Dagens Nyheter, Södermalmsnytt, reklamblad från ”Pizza express” och diverse reklamtidningar med rubriker som ”tema livsstil”. Snart hade hon fullt fyra kassar.

Då plötsligt, under ena foten, fick hon syn på ett kuvert. Vad i hela friden? Det var nära att hon ramlade baklänges när hon omfördelade sin tyngdpunkt från tårna till hälarna och hon var tvungen att ta stöd mot väggen. Till slut stod hon i alla fall där flåsig och svettig med kuvertet i sin darrande hand. ”Monique Hedberg” stod det med skrivstil. Ingen adress - alltså hade brevet blivit postat direkt brevinkastet. Med darrande pekfinger sprättade hon upp kuvertet och vecklade upp brevet som låg däri...