Todd Folkes ursäkt del II

Det här är en följetong som handlar om Monique Hedberg och Todd Folke. Läs första delen här!

De hade träffats på en födelsedagsfest hemma hos Henrietta Weigl. Monique Hedberg och Henrietta Weigl hade lärt känna varandra på socionomlinjen för tio år sedan och Monique Hedberg hade verkligen sett fram emot den här festen. Men när hon skulle gå hemifrån hade hon plötsligt blivit nervös och ångestfylld. Hon hade varit tvungen att sätta sig på hallgolvet, med skor, jacka, halsduk och vantar på, och bara andats. Vad är det som händer? Det här är inte likt mig, hade hon tänkt. Skärp dig nu, Monique! Efter att ha pustat i ett par minuter hade hon samlat sig så pass mycket att hon var redo att gå. Med dunkande hjärta, klapprande skor och konstlat självsäkra steg gick hon ut på gatan och promenerade den korta sträckan från bostaden på Rutger Fuchsgatan till Skanstulls tunnelbanestation för att ta tunnelbanan till Skärmarbrink, där Henrietta Weigl bodde.

Väl framme scannade Monique Hedberg snabbt av läget. Hela gänget från socionomlinjen var samlat men det var också några personer som Monique Hedberg inte hade träffat tidigare. Som vanligt när Henrietta Weigl ställde till med fest var det generöst tilltaget. De läckra maträtterna på buffébordet trängdes med varandra och vinet från bag-in-boxarna flödade. Monique Hedberg gick in och hälsade på sina gamla kursare. Till en början lite nervöst och trevande men efter ett par glas vin gick det något bättre, fortfarande stod dock samtalet och stampade på artighetsnivå: Vad gör du nu för tiden? Var bor du? Har du några barn?

Monique Hedberg kände sig, som vanligt i sammanhang av det här slaget, lite misslyckad. Hon gick ut i köket för att kolla vad Henrietta Weigl hade för sig och hittade henne sittandes vid köksbordet med ett för Monique Hedberg okänt gäng.
- Kom och sätt dig här med oss!
Henrietta Weigl makade sig åt sidan för att skapa plats. Monique Hedberg hämtade en klaffstol och knökte in sig mellan Henrietta och en man som vid en första anblick förde tankarna till Clark Kent. Han var propert klädd, utan att för den sakens skull se tråkig ut, hade hornbågade glasögon och kastanjefärgat hår.

Fortsättning följer