Prästgårdens efterlängtade almfrösallad!

För några år sedan blev jag bjuden på en annorlunda men härlig maträtt. Den huvudsakliga ingrediensen i den här maträtten var almfrön, alltså de där små enkronestora ljusgröna fladdriga grejerna som växer i klasar på almträden. Konstigt, tänkte jag först. Äta almfrön - det kan väl knappast vara gott? Men sedan tog jag en tugga...






















Just nu är det säsong för almfrön så om du vill testa denna almfrösallad (vilket du givetvis vill) bör du passa på inom ett par dagar - snart blir almfröna nämligen bruna och tråkiga.

För 4 personer behövs:
6-8 tomater
1 burk fetaost
oliv- eller rapsolja
salt
peppar
rikligt med almfrön

1. Skölj och skiva tomaterna.

2. Skär osten i bitar.

3. Varva tomater och ost i en salladsskål.

4. Krydda med lite salt och peppar.

5. Strö över rikligt med almfrön.

6. Ringla över oljan.

Serveras tillsammans med ett gott bröd, men passar utmärkt även till mat.

Varför inte överraska någon du tycker om med en härlig almfrösallad redan i morgon?

Medan vi håller på och bloggar här rå, så undrar vi om våra intervjuidéer, vilka ska vi fullfölja?

Intervjua googlegänget ("googlekillarna")
Intervjua haschmannen på bergianska
Intervjua Cajsa von Zeippel och Anna Uddenberg om ditten och datten

Vad tycker du?

Statistik - fett eller kefft?

Statistik, är det fett eller kefft tycker du?

Statistik är ungefär som konst tycker vi på Magneten. Man hävdar att det är viktigt, men för det mesta är det djupt ointressant. Ibland är dock statistiken, i likhet med konsten, riktigt fet!!!

Dock ska man komma ihåg att statistik har ett oförtjänt gott rykte, vilket ökar på dess stora keffhet, och man ska, enligt oss, vara ultra-skeptisk mot statistik. Konsten däremot har ett ganska dåligt rykte just nu och behöver allt stöd den kan få! Dock skiljer sig meningarna på Magnetenredaktionen. Jag tycker inte att konsten är i blåsväder. Jag tycker att konsten är starkare än någonsin!

Dricka moussa

Vill du dansa med mig?
Vi kan dricka moussa!
Kramas med varandra.
Ge varann stöd!

Gissningslek igen!

1. Med min smidiga cylinderformade kropp tar jag mig lätt fram i vattnet.
3. Jag har morrhår och nos som är kopplat till ett otroligt luktsinne.
3. Jag är upptagen på "Röda listan" där jag är klassad som VU (sårbar).

Vem är jag?

(Svaret läses från höger till vänster): nrettu!

Gissningslek VII

1. Man kan steka mig, t.ex. med vitlök, blir jättegott!
2. Jag kan växa i de flesta jordar, men trivs bäst i en välgödslad, mullrik, något lerhaltig jord med pH-värde 7,0.
3. Jag växer lika bra som ogräs!

Vem är jag?

Svar: Jag är mangold, fast jag kallas också bladbeta, romersk spenat och beta vulgaris!

Vi har städat hjärnkontoren

Många frågar: "Har ni lagt ner bloggen eller? Det händer ju aldrig något där längre! Skärpning!"

Vi svarar: Det är riktigt att vi inte har varit så aktiva här de senaste veckorna men nej vi har inte lagt ner Magnetenbloggen. Vi har bara haft fullt upp med att vårstäda våra hjärnkontor och liknande. Håll tillgodo med den här sommarbilden så länge - så ses vi snart igen. :-)

Manssandaler

Sandaler på killar - supercute eller bara ugly? Vad tycker ni?

Det här såg jag i Malmö: Judolekis

Jag träffade en skandalomsusad person

En gång träffade jag och mina kompisar den skandalomsusade konstfackseleven Anna Odell. Detta var en majmorgon i SoFo, året var 2002. Jag tänker inte säga B, utan bara säga A men det hon och hennes kompisar gjorde var väldigt märkligt, kanske en av de märkligaste saker jag har sett i festsammanhang. En av hennes polare var en lustig man, vi slog följe med våra nya ”kamrater” hem till honom. I hans lägenhet drack vi rom, han försökte få oss att ta av oss kläderna, men vi ville inte. Istället lyssnade vi på hans skivor och kunde dra slutsatsen att Ultima Thule och Broder Daniel är till förväxling lika!

Detta var en mycket märklig kväll/morgon, och hela sommaren fortsatte mer eller mindre på samma linje. Vi hade jätteroligt!

Clay tog med mig på möte (del II)

Efter att Clay hade hälsat på ett äldre par ville hon också introducera mig för dem.
- Det här är Kaj, min bästis, sa hon och puttade fram mig från mitt skyddade läge bakom hennes rygg.
Attans, nu är det klippt, tänkte jag. Men till min stora förvåning sträckte mannen och kvinnan fram sina högerhänder och yttrade unisont en välkomstfras. Genast kände jag mig mindre brydd över min inte alltför vårdade klädsel.

Snart slog klockan sju och mötet skulle sätta igång. I gemensam trupp gick vi in och satte oss i lokalen. Det var mycket folk. Längst fram fanns en scen och bakom den hängde ett draperi i cerise. Uppe på scenen fanns ett podium och ett litet bord varpå det stod en kruka med en orkidé, också den i cerise. Där stod också ett litet mikrofonstativ. På varsin sida av bordet fanns två fåtöljer Aha, här brukar det alltså hållas förtroliga samtal, tänkte jag.

Fortfarande hade Clay inte berättat vad det var för ett möte men precis när jag skulle fråga klev en man klädd i mörkgrå kostym upp på scenen och ställde sig bakom podiet. Mannen harklade sig och började prata. Clay plockade upp en liten bok ur väskan. Nya Världens översättning av den Heliga Skrift stod det på omslaget. Jag vände mig om och upptäckte att alla mötesdeltagare hade likadana böcker i sina händer. Det var då jag förstod. Clay hade tagit med mig på ett möte i Jehovas vittnens "kyrka" - Rikets sal. Min första reaktion var förvirring. Sedan blev jag arg och besviken på Clay.

Var Clay helt knäpp eller? Trodde hon att jag skulle låta mig luras in i en sekt?

Fortsättning följer...

Tv-tips: The caviar connection (22.00-23.00 på 1:an i kväll)

Serbisk dokumentär från 2009. Varje dag ger sig de färgstarka bröderna Råtta ut på Donau för att fånga chansen till ett bättre liv i en stör full med rom. Men kaviarens moder håller sig undan och drömmen om Las Vegas blir alltmer avlägsen.

Kategori: Dokumentär

Att älska en hundras

Många människor har en favorithundras och då löper de gärna linan ut och skaffar flera stycken av just den sorten. Här är en tjej som jag såg från mitt fönster i dag. Hon är helt tokig i Dvärgcollies (eller vad rasen nu kan tänkas heta) och är alltså en stolt ägarinna av tre sådana. Ni får ursäkta den usla bildkvalitén. :-(

Har du någon favorit bland alla hundraser?

Clay tog med mig på möte

Min kompis Clay hade varit på mig ett tag:
- Du borde komma ut och träffa lite nytt folk. Försöka skaffa lite nya vänner och få lite nya intryck. Följ med mig på möte på tisdag! Där kommer det att finnas jättemycket trevliga och bra människor.

Jag tänkte att Clay hade rätt. Jag behövde verkligen "vädra" ut det gamla unkna och få in lite ny frisk luft i mitt liv. Tända nya gnistor. Hitta nya drivkrafter.

På tisdagen följde jag därför med Clay på det här mötet. Utan att i förväg ha förvissat mig om vad det var för typ av möte träffades jag och Clay vid T-centralen för att sedan ta oss till möteslokalen. Det var en ljummen kväll och jag minns fortfarande den friska vårregnsluften och fåglarnas kvitter. Jag kände mighoppfull. Det här är kanske början på något nytt, tänkte jag när jag mötte Clays blick.

Väl framme vid byggnaden strömmade människor in genom entrén. De var allesammans finklädda och välfriserade, utan att för den sakens skull vara uppsnofsade. Kvinnorna hade kjol eller klänning och männen var klädda i kostym.
- Clay, varför sa du inte att jag skulle klä mig lite snyggt? väste jag irriterat.
Clay, som själv var oklanderligt klädd i blommig klänning, bruna mockastövlar och håret fäst i en lös knut i nacken, ignorerade helt min fråga och hälsade istället glatt på de andra mötesdeltagarna.

Själv ställde jag mig lite bakom Clay och hoppades att ingen skulle lägga märke till mig. Aldrig förr hade jag skämts så mycket över mina mina slitna jympaskor, mina illasittande chinos (som hade tappat översta knappen) och min skogsgröna jacka från ÖB. Hur skulle jag kunna hitta nya kompisar när jag såg ut som en trashank? Jag förbannade mig själv - mer fel än såhär kunde det knappast börja. Nu kunde jag bara hoppas att de andra mötesdeltagarna inte skulle döma ut mig helt på grund av min dagdrivarstil.

Fortsättning följer...

Gissningslek VI

1. Jag är dotter till den kände författaren Vilhelm Moberg.
2. Jag gav ut essän Kvinnans villkorliga frigivning 1961.
3. Jag står för en positiv syn på människan, och är en sporrande och ofta träffsäker civilisationskritiker.

Vem är jag?

Svar: Eva Moberg

Gissningslek V

1. Jag äger mig själv, det går aldrig att förutspå mig.
2. Jag är mer än summan av delarna.
3. När jag är riktigt kul kan jag fortsätta hur länge som helst!

Vem är jag?

Svar: Jag är Festen

Snorbollen

Såhär är det: jag är en liten snorboll. Igår, när jag skulle köpa räkor på Melanders fisk (Söderhallarna) stod jag och hostade och snorade och så sa jag som det var:
- Sen jag kom hem från Mexiko så har jag varit hostig, febrig och jävlig.
Då vände sig personen framför oss i kön om. Jag såg SKRÄCK i hennes ögon. Så jag kände mig tvungen att säga att jag bara skojade.

Men vad ska man göra om man på riktigt känner sig risig och kom hem från Mexiko för elva dagar sedan? Man vill ju inte sprida panik!