Clay tog med mig på möte

Min kompis Clay hade varit på mig ett tag:
- Du borde komma ut och träffa lite nytt folk. Försöka skaffa lite nya vänner och få lite nya intryck. Följ med mig på möte på tisdag! Där kommer det att finnas jättemycket trevliga och bra människor.

Jag tänkte att Clay hade rätt. Jag behövde verkligen "vädra" ut det gamla unkna och få in lite ny frisk luft i mitt liv. Tända nya gnistor. Hitta nya drivkrafter.

På tisdagen följde jag därför med Clay på det här mötet. Utan att i förväg ha förvissat mig om vad det var för typ av möte träffades jag och Clay vid T-centralen för att sedan ta oss till möteslokalen. Det var en ljummen kväll och jag minns fortfarande den friska vårregnsluften och fåglarnas kvitter. Jag kände mighoppfull. Det här är kanske början på något nytt, tänkte jag när jag mötte Clays blick.

Väl framme vid byggnaden strömmade människor in genom entrén. De var allesammans finklädda och välfriserade, utan att för den sakens skull vara uppsnofsade. Kvinnorna hade kjol eller klänning och männen var klädda i kostym.
- Clay, varför sa du inte att jag skulle klä mig lite snyggt? väste jag irriterat.
Clay, som själv var oklanderligt klädd i blommig klänning, bruna mockastövlar och håret fäst i en lös knut i nacken, ignorerade helt min fråga och hälsade istället glatt på de andra mötesdeltagarna.

Själv ställde jag mig lite bakom Clay och hoppades att ingen skulle lägga märke till mig. Aldrig förr hade jag skämts så mycket över mina mina slitna jympaskor, mina illasittande chinos (som hade tappat översta knappen) och min skogsgröna jacka från ÖB. Hur skulle jag kunna hitta nya kompisar när jag såg ut som en trashank? Jag förbannade mig själv - mer fel än såhär kunde det knappast börja. Nu kunde jag bara hoppas att de andra mötesdeltagarna inte skulle döma ut mig helt på grund av min dagdrivarstil.

Fortsättning följer...