
Hej allihopa! Det här är hälsningar från andra sidan. Jag är framme nu och jag har det bra. Allt gick över förväntan! Tack.

Om jag ändå skulle döda kungen, skulle det gå till så här:
Jämställdhet mellan man och kvinna? Är detta möjligt? Ja, jag vill tro det. På kommunen jag arbetar för instiftade vi därför ett pris för att belöna insatser på detta område. Att få ta emot detta pris fungerar som en bekräftelse på det otroliga arbete som utförs varje dag i olika verksamheter i kommunen. Först ut, 2007, var Anderstorps förskola, en förskola som verkligen jobbar hårt med, och tänker till kring jämställdhetsfrågorna i sitt arbete. Personalen kände sig väldigt bekräftade av detta pris. Jag tror att många kommuner och andra organisationer missar detta med att bekräfta sina anställda och medarbetare. Att få bekräftelse är något jätteviktigt, för att man ska kunna orka med att utföra sitt arbete, ha tro på sig själv och att inte tappa den där extra gnistan som gör att man kan klara av en jobbig dag. 
En dag när min kisse kom tillbaka hit till Baggebo, efter att ha varit ute i flera timmar, luktade han jättemycket gubbe. Inte svett, inte snusk, men gubbparfume eller deo-roll. Kanske Axe. Vi tyckte först att det var jättekonstigt, för han brukar lukta skog och mossa när han kommer tillbaka från sina eskapader, men snart förstod vi att han hade hittat en liten gubbe som han gick till. Vi vet inte riktigt vad han gör hos gubben men att han verkar gilla det till hundratio procent! (I och med att han går till gubben så gott som varje dag vilket lukten i hans päls avslöjar.)
Jag spelar i ett band som heter Indiansagan, som är en slags berättelse framförd av ett band, ett rätt så unikt koncept. För ett tag sedan uppträdde vi på en festival här i Stockholm och efter uppträdandet hängde jag kvar med polarna och träffade en tjej jag började dansa med. Hon luktade jättegott, vi började snart hångla och hon följde med mig hem till morsans lya i Gamla Stan, där det var tomt eftersom hon och hennes sambo var bortresta. Jag spelade några av mina låtar (trubadurstylen!) och hon verkade gilla det hon såg & hörde. Jag och bruden hamnade snart i säng. Hon tog för sig på alla möjliga sätt och vis och jag upptäckte att hon inte var min typ. Gå, hora!

Kristoffer kom till mig en dag. Han bar på en rad frågor, sade han. 
Vissa män har problem med att lyssna och höra kritik från feminismen, och det är inget fel i det, och det är inget fel i kritiken. Jag vill dock bara säga: Stopp, det är inte männens fel! Dock, detta stopp får inte sägas på bekostnad av feminsimens livsnödvändiga kritik, då är vi helt ute och cyklar.
Feministmannens trauma är att han definieras av feminismens kritik och sen tvingas stå för den inför manligheten. Han slits mellan sina lojaliteter. Om han samtidigt tycker att feminismens kritik har rätt men liksom annan kritik kan vara oresonlig (kritik är oresonlig generellt sett oavsett varifrån den kommer) så får han ta att de traditionella männen har omdömen som mes, tönt, fittslickare, rövslickare om honom. Den feministiska mannen, vet dock var han har sig själv, och han är stark och stolt i sitt inre där han vet att han gör rätt när han försöker överbrygga broar mellan "könen". Den feministiska mannen är fantastisk!
Mannens trauma är att han helt plötsligt inser att han är en nolla. Vem är jag? Är jag bara en cowboy, en desperado? Vem är jag om jag inte är denna desperado. Vad är njutningen i livet? Är det viktigt att vara en beskyddare? Frågorna är många - jag som har bestämt mig för att cykla på mannens enhjuling måste dock besvara dessa, annars kommer jag snart att ramla igen, och det är så fruktansvärt ointressant.