Feministmannens trauma är att han definieras av feminismens kritik och sen tvingas stå för den inför manligheten. Han slits mellan sina lojaliteter. Om han samtidigt tycker att feminismens kritik har rätt men liksom annan kritik kan vara oresonlig (kritik är oresonlig generellt sett oavsett varifrån den kommer) så får han ta att de traditionella männen har omdömen som mes, tönt, fittslickare, rövslickare om honom. Den feministiska mannen, vet dock var han har sig själv, och han är stark och stolt i sitt inre där han vet att han gör rätt när han försöker överbrygga broar mellan "könen". Den feministiska mannen är fantastisk! Jag vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan alla dessa prövande män, ni är helt otroliga!
För övrigt: När blev det egentligen fel att slicka fitta, det får ni gärna förklara för mig för det fattar jag ingenting av?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar