Min kompis Eric hade länge velat skaffa hundar. Han hade ett enormt hundsug som liten, men fick inte skaffa någon eftersom hans föräldrar både var allergiska och tyckte att det var "fel" att ha hundar i stan. Detta har han klagat över och när han hade blivit 21 och hade ordnat lägenhet och jobb så skaffade han då till slut tre svarta terriers.
Eric är jättebra med sina hundar, men jag tycker verkligen att det ibland kan gå lite väl långt och detta känns jobbigt som kompis för hur säger man det till honom utan att samtidigt fläcka ned honom med någon slags anklagelse, typ att han skulle vara pervers på något sätt? (för det tycker jag verkligen inte). Eric låter hundarna vara med på jobbet (han jobbar i en mindre verkstad) och i badet (som på bilden) och det är väl inte helt onormalt, men jag har en gnagande känsla av att allt inte står rätt till och att han på något sätt har en slags överdriven hängivenhet till sina hundar, att de är ett substitut eller något, typ som ett missbruk (som anorexi och matmissbruk, kanske, fast med hundar?). Jag undrar om jag var naiv förut som inte förstod vem han var. Har jag alltid struntat i honom och bara kört på? Jag försöker verkligen lära mig att förstå honom på nya sätt, och jag tänker ofta på att han en gång sade: Jag förstås bäst av hundens hjärna och även om det är en överdrift så tyder ju det på att han tycker att jag inte förstår honom lika bra som hans hundar. Ska det verkligen vara såhär? Är vi vänner eller är det bara så att jag tror det? Jag undrar som fan över det här, eftersom hans hundrelationer på ett sätt ställer mig på bar backe (även om vi fortfarande umgås och har det kul). Om jag har trott att Eric har gillat mig medan han hela tiden har tänkt på andra saker så betyder ju det att jag också lever i en bluff på samma sätt som han gör med sina hundar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar