Jag ser en växande klyfta mellan folk och etablissemang och detta är i grunden ett demokratiproblem. Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras liv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet. Det handlar därför också om en allmän politisk trend. Frågan är varför vanligt folk ska bry sig om sådant mästrande. I snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Ytterst handlar det om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga.
En och annan som sitter där
På sina höga hästar och vet
Hur det är
Jag menar ni som vet så bestämt
Hur allting ligger till
Vad ni vet är bara hur ni vill
Att det ska ligga till
Citatet är Ulf Lundells från låten ”Höga hästar”. Den har dryga trettio år på nacken men nog känns kritiken mer träffande nu än vad den varit på mycket länge. Det är väldigt höga hästar som skrittar runt i Sverige i dag. Se bara sommarens debatt kring mitt påstående att samhällseliten lever i en verklighet som skiljer sig från vanligt folks. Vilka är det som upprörts om inte de som hyllar provokationen men som får blodstörtning när de själva provoceras?
Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. Men under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet. Det handlar inte bara om mediala Reclaim the street–upplopp och ”konstnärer” som lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet. Det handlar också om en allmän politisk trend.
Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv.
Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt. Och den som vill starta ett företag skall inte tro att han eller hon själv får bestämma vilka som skall leda det utan att först fråga Mona Sahlin – anser Sahlin själv.
Minns också den förre Jämo:n Claes Borgströms uttalande för en tid sedan, att svenska mäns kvinnosyn kunde liknas vid talibanernas – och kvinnornas kvinnosyn också för den delen. På Lunds universitet ligger man redan i framkant på detta populära område: Där skall miljöerna certifieras ur ett genusperspektiv.
Och miljöpartiets Yvonne Ruwaida har för sin del förklarat att Sverige behöver en myndighet för normkritik. En myndighet som bland annat skall svara för opinionsbildning och bidragsfördelning och som aktivt skall motarbeta de normer och föreställningar som präglar folkflertalet.
Bara några exempel på den slags verklighet som med djupaste gravallvar upptar överhetens energi trots att den egentligen hör hemma i Monty Pythons repertoarer. Man förundras.
Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.
Alla politiska diktat serveras förstås i toleransens namn. Men man märker sällan tolerans för folks rätt att leva som folk gör mest även när det står i strid med de ideologiska modellerna. Det är ett perspektiv som är som bortblåst i svensk debatt.
Jag tycker mig se en växande klyfta mellan folk och etablissemang. Om jag har rätt så är det i grunden ett demokratiproblem. För om allmänheten upplever att den offentliga debatten envist kretsar kring perifera frågor, då vänder man den ju ryggen.
Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.
Skulle Ruwaida, Borgström, Sahlin eller vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst syna dessa alldeles vanliga svenskar i deras vardag skulle man säkert komma fram till att deras vanor och hemtraditioner är inskränkta, patriarkala, följer förlegade normsystem och är politiskt opassande på en massa olika sätt.
Frågan är varför vanligt folk ska behöva bry sig om sådant mästrande. Det ska de förstås inte. Men i snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Projekteras, teraperas och omstruktureras.
I all denna politiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de etablerade normerna vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. Och det måste man naturligtvis alltid vara aktsam på. Men det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. Sådant som man uttrycker i vänlighet, artighet och respekt. Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt på hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade.
Man kan förstås välja att se det parodiska i mycket av alla ideologiska absurditeter. Också Monty Python är kul, och över lag skrattar och ler man nog runt om i Sverige. Men när man skrattat färdigt finns ändå ett mått av allvar kvar. För vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla ideologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är folkförakt?
Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga.
Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga skatter och regleringar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer. Om detta talar vi alltför sällan.
Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.
torsdag 17 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar