Ett lyckat festivalbesök

I går var vi alltså på den årliga musikfestivalen Tivolirock i Kristianstad. Det hela var lyckat om man bortser från att Café Graffiti, som jag verkligen var sugen på, var stängt. Varför har man stängt om det är festival i stan??? Det verkar ju megadumt!!! Pierre och Bubba blev också jättebesvikna. Istället åt vi då på ett ställe som hette Trendy fastfood, det var inte särskilt gott och vad det var som var så "trendy" med det hela var minst sagt oklart.

Hur som helst. När vi kom in på festivalområdet hade vi tyvärr missat There We Sat In Snow (som för övrigt hette "There We Sat In Show" enligt spelschemat som delades ut). Men det gjorde inte så mycket. Vi slog oss ner för att lyssna lite på tråkbollen Maia Hirasawa. Vi stoppade in öronpropparna - inte för att ljudet var så högt utan mer för att slippa få in det tråkiga ljudet i öronen.

Maia Hirasawa avlöstes sedan av A Camp. Innan bandets entré på scenen hade en svartklädd roddare omsorgsfullt pyntat och fixat med dukar av olika karaktär på lite olika bord samt satt fast såna där stora fjädervippor på två av mikrofonerna. Sedan kom bandet alltså ut på scenen, svartklädda. Vi är ambassadörer för god smak, tänkte de om sig själva. Det märktes. Vi konstaterade att Nina Persson på något sätt påminner ganska mycket om en kompis till oss, men det är som att Nina Persson är en förlöst version av den här personen. Typ den här personen efter väldigt mycket KBT. Vi konstaterade också att Nina Persson har resonerat så här: "att gifta sig med en engelskspråkig kille = en garanti för att hålla en viss nivå på låttexterna, jag kommer få hjälp på traven med svåra ord på engelska och mitt uttal kommer bli jättebra". Vi gav den här typen av relation ett namn: rationell kärlek. Vi konstaterade sedan dock att det här med att skaffa sig en engelskspråkig karl inte är en garanti för någonting.

Vid tiotiden var det sedan dags för kvällens höjdpunkt - Bob hund. Sist jag såg Bob hund var någon gång på 1990-talet, kanske 1997, när de körde en matinéföreställning på "Studion". Jag hade ganska mycket glömt bort deras storhet men den blev jag dock varse om i går igen. Det var en riktig jävla show alltså! Ganska politisk, på ett mycket snyggt och stilfullt sätt. Till och med jag (som är mycket svårflörtad) hade alltså svårt att dölja min förtjusning. Kul!

De tusentals Skånepatrioter som befann sig i publiken verkade också nöjda. Alla verkade nöjda. Vi konstaterade också att Thomas Öberg är den nya Björn Ranelid men med hjärna. Liksom Ranelid har han talets gåva och de uttrycker sig faktiskt på pricken likadant. Jag vet - det är jätteotippat!