Jag blev erbjuden en tjänst på Öppna Kanalen

När jag studerade till journalist på 70-talet var det andra tider än nu. På Journalisthögskolan satt det lappar som formligen skrek ut att "Aftonbladet vill ha DIG!" Direkt efter examen fick jag också fast jobb på Aftonbladet och jobbade där i många år.

På den tiden hade Aftonbladet en ölautomat på redaktionen. Vi ringde runt på telefoner med snurrskivor och rökte gula Blend, blev fulla på jobbet och skickade ner våra knäck i ett slags "rör" i väggen. Nere i källaren väntade "sättarna", en yrkesgrupp som tyvärr är helt utdöd nu. De hade runda glasögon och ivriga fingrar, som bara väntade på att förvandla våra spektakulära kvällstidningsreportage till skön typografi.

Man jobbade lite som man ville, många kom sent och bakfulla till jobbet. Lönen var hyfsad och räckte bra till min kvart på Södermalm. Jag gängade mig och skaffade ett par ungar med en snygg karl. Jag mådde bra, Sverige mådde bra och som tur var kom Olof Palme till makten.

Det var när han dog som det började gå utför. Sedan kom ju lågkonjunkturen på 90-talet och det märktes verkligen i tidningsbranschen. Aftonbladet skar ner, jag klarade mig först men i nästa omgång rök även jag. De skyllde på arbetsbrist, men egentligen ville de ha någon yngre, snyggare - en singeltjej som inte klagade på att ölautomaten var borta för evigt.

Som tur var var jag med i A-kassan och kunde slå dank ett par år. Efter det fick jag fick några kortare inhopp på TelegramTidningen, en uppstickare till Metro som hade sin storhetstid runt år 2000. Jag blev dock deprimerad av den osäkra tillvaron. Som 40-talist behärskade jag inte heller datorer, och begrep dem inte bättre efter datakurserna jag fick som AMS-åtgärd.

När Reinfeldt kom till makten var det definitivt slut på sötebrödsdagarna. För att behålla min A-kassa tvingades jag träffa en jobbcoach från företaget "Laclau & Mouffe". Hon gjorde en färganalys av mig och sa att jag klädde i aprikos. Och jag som alltid har gått klädd i svart! Men färgen aprikos, sa hon, skulle hjälpa min "aura" att vägleda mig till ett journalistjobb igen. Jag var skeptisk, såklart, men tänkte att jag skulle ge det ett försök.

Jag köpte en mohair-kofta i aprikosfärg på Myrorna i Zinkensdamm för de sista resterna av min A-kassa (nu nere på 45%) och tvättade den i tvättstugan. Morgonen därpå hade jag koftan på mig när jag som vanligt intog min frukost på "Café Giffi".

Det dröjde inte länge förrän det kom in en kvinna med pilotglasögon och fluffigt hår. Hon satte sig snett emot mig, trots att det fanns flera lediga bord inne på "Giffi". Hon såg på mig med sin skarpa blick och ett snett leende. "Du är journalist, va?", frågade hon. Jag ryckte till, och spillde därmed ut lite av kaffet på fatet. "Ja, hur kunde du veta det?", svarade jag. "Jag bara kände det på mig", sa hon finurligt.

Vi började prata, och det visade sig att kvinnan, jobbade på Öppna Kanalen. En bit in i samtalet sa hon sa att hon kanske hade ett uppdrag som skulle kunna passa mig. Kvinnan tyckte att jag med min erfarenhet och "karisma", som hon uttryckte det, skulle vara perfekt för rollen som programledare för ett nytt studioprogram med samhällsinriktning som de höll på att starta. Vid det här tillfället var programmet i en uppstartsfas.

Nu har det gått ett par månader, och jag agerar programledare för "Samhällsprogrammet" som sänds varje måndag kl 17:00 i det markbundna kabelnätet. Jag trivs som fisken i vattnet! Äntligen får jag jobba med något som betyder något. Tyvärr är arbetet i ideellt, och min A-kassa är nu nere på 0. Jag tvingas gå på soc, men det är okej, för vi på Öppna Kanalen är som en familj och vi hjälps åt när kassan tryter. Varje måndagkväll efter sändning äter vi till exempel gulasch tillsammans, alla tar med en ingrediens och så står grytan och puttrar medan kamerorna går.




Min jobbcoach från "Laclau&Mouffe" säger att det här ideella arbetet kan vara en språngbräda in till större kanaler som TV3 och kanal 5. Men själv är jag mer än nöjd med Öppna Kanalen. Det känns som om jag har hittat rätt.