Ska man tro på sig själv?
Många säger att det är nödvändigt att tro på sig själv. Jag trodde på mig själv. Hjälpte det? Jag är osäker.
Jag föddes på sensommaren mitt på dagen och det var soligt. Sen fortsatte mycket på ett bra spår. Jag trodde på mig själv och kanske var det därför det var så enkelt?
Kungliga Konsthögskolan
När jag var 19 gick jag in till rektorn på Kungliga Konsthögskolan och frågade vad som krävdes för att gå på den här skolan. Han svarade: mycket bra tavlor. Då så, sade jag och gick!
Sen gjorde jag en tabbe, jag tvivlade på mig själv. Nu undrar jag om all den tro jag hade på mig själv verkligen hjälpte när det så enkelt kunde försvinna?
Kungliga Konsthögskolans jury
Jag förstår att jag utvecklades mycket men jag lyckades inte behålla min tro på mig själv när det verkligen gällde. Jag lämnade in några väldigt experimentella tavlor som inte föll juryn i smaken. Jag tror att juryn såg med vakna ögon att här var det någon som inte var redo.
En ful tavla
Jag hade gjort en tavla som var väldigt ful. Den hade hål i duken där jag hade tryckt in toarullar som stack ut ur tavlan. Resten av tavlan hade inga detaljer som motiverade toarullarna, det var bara olika figurer som stod i olika positioner och färgerna var inte bra, det gick i rödbrunt och vitt och väldigt få andra färger. Jag hämtade aldrig ens upp den här tavlan eller mina andra arbetsprover efter beslutet. Samma sak skedde med mina arbetsprover till Konsthögskolan i Malmö. De tavlorna var mycket bättre och gjorda lite senare samma år men desto mer experimentella och radikala på ett sätt som inte erbjöd världen något nyttigt.
Björn från Skånes son
Björn från Skåne som var en av min moster Kerstins gamla älskare erbjöd sig att hämta upp mina olyckliga bilder från Konsthögskolan i Malmö. Han gjorde det, men flyttade sen till en ö och jag fick veta att Björns son skulle förvara bilderna på sin vind. Det gjorde han säkert men jag har aldrig tagit kontakt med sonen.
Jag blev experimentell med livet
Jag lät mycket tid passera och gjorde inga tavlor alls på länge utan valde att vara experimentell med mitt liv istället. Jag hade en del tidigare erfarenhet av att experimentera med livet och förstod ganska tidigt att jag behärskade den formen bättre än de flesta moderna människor jag kände. Men jag insåg också att jag hade gjort det hela tiden med mycket starka tvivel på mig själv. Jag litade inte på mig själv så mycket som jag trodde. Borde jag lita på mig själv mer?
Jag bodde gratis i andras hem
Många helt främmande människor tog mig in i sina hem och jag ställde upp med allt de kunde behöva. Framförallt tog jag hand om städning och matlagning, barnpassning och getter och jag försökte även visa att jag kunde vara till nytta när det gällde att bygga hus eller murar ute vid vägkanten. Men jag betalade aldrig pengar och levde väldigt många år utan att använda pengar. Ingen betalade mig heller för arbete och det var ganska självklart som ekvation. Jag fick mat och egna sovrum ofta, böcker som betydde mycket för dem i tonåren och en gång fick jag en häst som hette Lao.
Erotiska spänningar
Tyvärr skapade jag också konflikter genom att ty mig till kvinnorna i dessa hem. Många av de kvinnor jag bodde hos fick känslor för mig och jag försökte att hämma mina egna erotiska drifter och blev till sist sexuell absolutist. Det verkade inte göra någon tryggare. Borde jag ha trott på mig själv ännu mer?
Turbulent leverne
Jag fick flytta från gård till gård, ofta med en känsla av att jag hade utnyttjat någon fast jag var så ung och egentligen väldigt snäll. En del hyllade mig i början och påstod att jag var en stor poet, men sedan var det ofta med en märklig brådska jag tvingades flytta. Det var alltid utan några tydligt uttalade överenskommelser.
Galen i nötter
Jag stal aldrig något bortsett från en låda kritor en gång. Just nu minns jag inte om det kan hända att jag stal något annat men jag tror inte det. Jag var galen i nötter och tog ibland mer nötter än jag jag kanske fick till yoghurten och för vissa familjer, eller par, eller gamla män jag bott hos kan det ha varit väldigt irriterande fast jag inte kan minnas en enda gång att någon sagt du tar för många nötter.
När man börjar få märkliga blickar
Jag fick så mycket märkliga blickar under de här åren. Dessa märkliga blickar ledde till att jag inte litade på mig själv fullt ut! Gjorde jag något fel, eller?
En annan teori man kan använda sig av är att jag inte litade på mig själv och att det ledde till märkliga blickar. Den teorin gör mig hemskt ledsen. Tänk om det var så att jag mycket riktigt hade varit ett soligt barn men med en mycket otrevlig egenskap inom mig själv från första början. Jag började granska min uppväxt och mitt sociala beteende och hittade en paradox som nära nog drev mig till svält.
Tog inte betalt
Jag var boende i en väldigt enkel hydda och samlade enbart frukt och blev på kuppen mycket mager och olycklig runt ögonen. Därför började jag göra mycket märkliga saker och gav mig själv till allt fler människor som om jag var en hora som inte tog betalt. Det var ingen som lyckades knulla med mig men jag var deras ändå. Jag fick AIDS utan att vara i någon rimlig kontakt med AIDS-blod. Jag skadade min kropp allt oftare genom att göra saker som inte var så smarta och hela tiden med ett tvivlande skalv i musklerna så att resultatet av varje rörelse blev tvetydigt. Jag bröts ner.
Så hur är det nu:
Ska man tro på sig själv eller ska man inte tro på sig själv?
Av: Steven Cuzner, Bandhagen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Det är inga lätta frågor du ställer här, Steven! Det här med att tro på sig själv eller att inte göra det. Jag har inga svar. Vad jag kan säga om din livsberättelse är att jag tyckte att det var väldigt tråktigt att läsa om din sjukdom. Alltså, inte tråkigt som i långtråkigt, utan tråkigt som i ledsamt. Samtidigt känner jag att det är en bra grej att du berättar om din sjukdom på det här generösa och öppenhjärtiga viset.
En fråga bara: vad hände med Tao? "Använde" du Tao till något särskilt eller gjorde du dig snabbt av med honom/henne?
Det där med Lao, som hästen hette, är ju en egen historia. Jag skulle gärna berätta den men det känns sorgligt. Jag ångrar mig mycket. Mitt liv hade kunnat bli så mycket bättre! Men Lao var ganska tjock och gammal. Han hade inget stall utan levde utomhus fritt. Jag fick honom bara för att jag fick så bra kontakt med honom när han egentligen var en ganska tjurig häst. Hur som helst, jag ska inte berätta om Lao just nu.
Sjukdomen är det många som stirrar sig blind på. Jag har blivit nerringd efter publiceringen och jag blir plötsligt varse om nyhetsvärdet i detta! Väldigt konstigt egentligen för jag har kommit över det där för länge sen. Konstigt för mig alltså. Men jag förstår ju att det skapar oro. Länge har jag tänkt att det är ett avslutat kapitel men nu känner jag mig sugen att prata om det hela. Vart tog AIDS vägen? Ingen blir rädd för AIDS längre. Det är som att bränslet till hela min barndoms fantasier och rädslor har blivit utraderat. Är det verkligen rättvist? Det är som när atombomben plötsligt försvann. Hade en hel generation skrämts upp i onödan? Väldigt taskigt att bara överge såna viktiga byggstenar!
Eller vänta nu, tänker ni på Magneten på någon annan sjukdomsbild jag målat upp här?
Min syster har en fråga också, det gäller tvättmöjligheter när du bodde hos andra:
"Jag undrade om tvättmöjligheter, tvättmedel, var det en gåva? Det finns en slags nötter? som kan användas för klädtvätt."
Jag tror att det är din AIDS som avses!
Det finns ju en slags kulturell AIDS också som vissa, bland annat bokförlag kan drabbas av. Immunförsvaret s a s "bryts ned" man förmår inte riktigt vara samhället till gagn, man blir liksom en AIDS i multituden. Tankesmedjor är väl kanske det bästa exemplet på den här typen av AIDS annars!
Du skall tro på dig själv broder,
liksom jag tror på dig. Sjukdomen självläker 2009 det är min tro.
din syster
Tack Naser! 2009 kommer direkt från framtiden och det är fräscht! Verkligheten är minst lika ostadig som fantiserade tankar om verkligheten. Men en extra spådom på det gör ju att allt känns mycket positivt. Thanks sister!
Wow vilken story, riktigt intressant och bra läsning,jag vill höra mer. Förstår inte riktigt alla inlägg om aids, jag tolkar det som att personen i texten drabbas av diverse paranoir och drivs av en rädsla att han har aids. Att han på riktigt tror att ha har aids, vilken ångest. Ser med spänning fram emot vidare utbroderingar av denna spektakulära intressanta unga mannens livshistoria.
vetgirig ungdom
jag minns den där tidningen som låg bredvid sängen, jag tror det var en gammal metro, eller kanske mitt i södermalm. du hade skrivit aids med massor av olika bokstäver, olika snirklar över hela sidorna. det blev alltid lite jobbig stämning när folk kom hem och såg den. fast jag har aldrig kunnat slänga den. inte än faktiskt.
bra start
Skicka en kommentar