Rättfärdighetens topografi: Del 3

Cirkeln samlades under en tid i biblioteket. Arbetet med cirkeln gjorde att vi alla rörde oss enormt i våra separata utvecklingsfaser och vi gick en tid sida vid sida i livet, kändes det som. Vintern var svajig på många plan och ibland gjorde jag saker som jag senare skämdes enormt för. Men när våren kom, kände jag att jag gärna tog det mesta med en klackspark - också mina (eventuella) dåliga intentioner som jag hade lagt ner så mycket kraft att få bukt med.

En vacker aprilkväll gick jag till en konstfest. Jag kände mig som vanligt väldigt osäker på mig själv. Duger jag? Är jag värd något? Vill någon vara med mig? Vad kan jag göra av det här livet? Men samtidigt - någonting hade hänt...

Den här konstfesten var ganska tråkig. När jag tittade på människorna så fylldes jag av avsky inför denna tillställning. Vad var den annat än en ekonomi av status och kontakter? Så många ställningstaganden och så lite utav möte och lust. Inom mig bubblade en självrättfärdigande känsla upp, en känsla som inte ville veta av någon kritik.

Technomusiken dunkade högljutt. Jag, Andrea och Thomas ställde oss på varsin stol och ropade ut över folkhavet. Det kändes fantastiskt. Såhär gick texten:

We´re not exactly god´s little children
We´re not exactly friends with Ernst Billgren
We´re not signing any contracts,
making any contacts,
we´re not making any contacts
- no nothing - so FUCK OFF!

Vårat framträdande blev lite utav ett "fenomen" inom den här sfären och vi fick snart fler spelningar. Genom detta lider jag numera ingen större brist på vare sig det ena eller andra.

Därför vill jag säga:

Tack självrättfärdigheten, du är en fantastisk känsla med många roller!