Sålunda samlades vi på biblioteket. Det var jag, Pierre, Andrea, Fanny, Thomas och Andreas. Vi diskuterade egots gränser. Vi var förundrade, vi var förbryllade. Vi såg ingen väg ut ur helvetet. Vi var kreativa och försökte. Många av oss hade försökt att hindra våra egna egon. Vi undrade vad som skulle kunna vara ett svar på detta problem, eftersom vi var misstänksamma till hämning som väg till befrielse. Vi hade mötesunderlättare, detta grepp fick oss att förstå varandra bättre, att känna oss för hos varandra. Att inte gå om varandra. Att inte försvinna.
Vi var flera som var inriktade mot meditation. Att vakna andligt sägs vara ett sätt att komma runt egot, men vi kunde peka på mängder av problem med andliga rörelser. Vad hade den blindheten att göra med? Vad är demokrati?
Andreas skrev en sång som vi nynnade på:
Varje fråga som ställs är ett frö och ett frö kan bli prakt
Du fromhetstörstande man jag tror på de saker du sagt
Du bär din bärnsten av skuld
Den är som ett svar i sig själv
Svaret svarvas av guld
Jämte falskhetens väder och fält.
Vi har inte kommit fram till något svar än, men varje gång jag nynnar på sången så känner jag att svaret kommer komma till oss. En dag i en ganska snar framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar