Jag träffade Katrine Kielos

En gång träffade jag Katrine Kielos (bra skribent) på ett födelsedagsparty. Jag visste inte vem hon var vid tillfället och hon visste inte heller vem jag var (vilket inte var så konstigt). Hursomhelst så tror jag att någonting i min uppenbarelse gjorde henne asirriterad, men kanske var hon bara uttråkad och hade lust att bråka.

På den här festen fanns det en bar men den var obemannad, vilket gjorde att kassan låg i en liten skål. Jag lade ner tian som en öl kostade och sen funderade jag över vad jag skulle ta för någonting. I samma stund kom Katrine Kielos in i barrummet och sade att ölen kostade pengar. Det kändes som att hon förutsatte att jag skulle ta en öl utan att betala och det kändes smått kränkande.

Jag hade allt som allt svårt att ha roligt på festen, av olika anledningar. Jag dansade en del med ett gäng dansare och jag försökte dansa igång mig själv men det kändes inget vidare. Därför satte jag mig i en soffa. Efter en stund satte sig Katrine Kielos bredvid mig, hon hamnade påtagligt nära eftersom soffan var av "tvåsitsmodell". Hon sade ingenting. Jag sade ingenting heller. Det pågick i en kvart. Helt klart var att Katrine Kielos var ute efter något annat än att "softa"/vila benen och hon ville inte heller prata med mig för då skulle hon ju inleda samtalet själv och presentera sig eller något. Jag bestämde mig för att tro att hon hade onda avsikter och den fällan ville jag inte gå i så därför sade jag ingenting till henne. Till slut reste jag mig och jag vill minnas att kvällen blev ganska trevlig.

Många intelligenta människor kan vara ganska föraktfulla, det går tydligen hand i hand. Förakt är en komplicerad känsla med många roller och förakt kan i vissa stunder vara någonting bra och stärkande. Om man lever med känslan förakt så kan man ha väldigt lätt för att döma andra utan att riktigt kontrollera vem eller vad man dömer ut och detta är inte helt juste. Vi är sådana men vi måste kanske inte vara så, jag är inte helt säker än.