Jag träffade The Bad Seeds och blev vän med en 50-talist

Häromdagen ringde en kompis och frågade:

"Elis, jag har några gratisplåtar till Nick Cave. Vill du följa med?"
"Självklart" svarade jag.

Konserten var jättebra och efter konserten fick vi gå backstage. The Bad Seeds var urtrevliga, framför allt en av trummisarna (jazztrummisen). Efteråt, i en hotellobby började han berätta om sitt liv. Jag tyckte det verkade jätteexotiskt och skönt.

"Elis, det är ett kneg liksom andra kneg" sade Thomas som trummisen heter "man måste hela tiden jobba hårt, spela även om man är sjuk, resa runt överallt och alltid göra sjukt bra ifrån sig."

Jag förstod att det skulle kännas besvärligt om jag var i en sådan sits själv, men jag kunde inte undgå att känna mig lite attraherad av det han berättade om, kanske framför allt eftersom det lät som att man skulle kunna slippa ta ansvar.

Tidigare på dagen hade jag umgåtts med kompisen som hade fått biljetterna till konserten. Den här kompisen är ca 10 år äldre än jag. Det intressanta är att hon i sin tur har 10 år äldre kompisar så när jag umgås med henne så träffar jag också på (eller så pratar hon om) massa folk som är 50-talister. 50-talister är en spännande årskull (speciellt de yngre 50-talisterna som inte tillhör 40-talistgenerationen s a s, alltså i kulturell mening). Jag har en 50-talistkompis som är jättekänd redan sen innan, men jag funderar på att skaffa fler. Den här kända kompisen jag har ska snart inleda ett samarbete med den australiensiske skådespelaren och rockmusikern Russel Crowe. Han är 60-talist. Jag skulle aldrig vara påträngande (för det är inte så man blir vän med en kändis) men jag skulle inte heller ha något emot om jag och Russel Crowe fick tillfälle att talas vid medan han är i Sverige.