Jag är Aerobicsintruktör. Jag är i TV.
Programmet heter BadaKa.
Jag är spanjorska och tränar 6 dagar i veckan. Jag solar regelbundet och smörjer varje dag mina ben, armar, bröst, mage och rygg med mjukgörande kräm. Jag blir irriterad när den tar slut och jag måste köpa en ny, de är dyra. Men jag kommer på bättre tankar när jag tänker på att det faktiskt inte är slöseri att köpa dyra hudkrämer, det ingår ju i mitt jobb att ha blanka ben.
Träningen gör mig uppåt. Kameramännen ger mig lystna blickar mellan tagningarna, det sporrar mig att framstå som oemotståndlig. Jag har det i mig. När jag dansar och det går bra, som det oftast gör, kommer jag in i ett positivt flyt. Det känns som att ingenting är omöjligt.
Jag är tillsammans med en av bakgrundsdansarna. Han leder en egen del av programmet som riktar sig mer till killar. Det är danssteg som flätats ihop med kickboxning. Min gamla kille ringde en dag och sa att det såg helt sorgligt ut. Han sa att det ser så djävla löjligt ut: svettigt, självmedvetet, kitschigt och kommersiellt på ett obehagligt frisyrgelesätt. Jag sa att jag älskar honom, min nya kille, och att vi har fantastiskt sex. Då blev han tyst. Vad mitt ex inte har förstått är hur bra man mår av att känna att varje del av ens kropp fungerar perfekt. Stilen som kommer med det är okej, jag tyckte det var lite plastigt i början, men nu tänder jag på materialen. Logotyperna visar att man har rätt grejer på sig, det är funktionsplagg för aerobics. Jag vill inte gärna ha svettringar i teve. Nu blev jag upphetsad av att tänka på nylon och lycra.
Jag har ett eget omklädningsrum där jag duschar efter showen. Igår tog jag, helt svettig efter träningen och med bultande hjärta, med mig min kille in i omklädningsrummet! Jag tog av honom hans prasslande byxor med tänderna, sedan hade vi blankt och hårlöst sex på det kalla golvet. Efter det åkte vi med min killes Mazda till kusten. Jag kan inte påminna mig om när mitt liv var så bekymmerslöst senast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar