Dött fokus, men med sikte på förändring!

I en tidigare artikel här på bloggen beskrevs universums känslomässiga lagar i grova drag. Mot slutet av artikeln togs förhållanden kring likgiltighet kontra delaktighet upp. Delaktigheten är den typ av livssfär där, förenklat uttryckt, den största meningen för människan kan utvinnas. I denna artikel utforskas detta faktum i syfte för oss att förstå vart vi bör rikta vårt fokus, och vart vi inte bör rikta det, det vill säga mot dött fokus.

Dött fokus är det fokus du har när du är på väg att lämna ett tankesätt för att gå in i något annat. På psykologutbildningen får man lära sig att fokusera på detta då man möter en ny klient, detta är nämligen den vanligaste anledningen till att man uppsöker en psykolog även om dessa yrkesmän och -kvinnor oftast använder sig av ordet "strategi".

Dött fokus är alltså det fokus du har när du är på vägen in i en livskris. Detta begrepp kan dock tillämpas i alla möjliga sammanhang i både det lilla och det stora. Ett politiskt parti som inte förmår förstå sin väljarbas har dött fokus. Den forskare som benhårt söker ett svar som han "hejar på" samtidigt som "motståndarnas" modell vinner stor framgång för sin överlägsna verklighetstillvändning har också dött fokus. Dött fokus går att tillämpa på de flesta situationer och utgör därmed ett kardinaltillstånd. Man kan se dött fokus i något så oskyldigt och vardagligt som när en människa förgäves letar efter sina vantar utan att i sin vildaste fantasi kunna föreställa sig eller erinra sig att de ligger i hans jacka! Generellt sett är dött fokus är ett otrevligt tillstånd som övervinns bäst genom anpassning till de bakslag man råkar ut för.

Dött fokus i vår kultur - en fråga om medvetande?
Dött fokus handlar i ett stort perspektiv om misslyckandet och uppvaknandet från misslyckandet till det nya. I de mest allvarliga situationerna då hela ens liv präglas av dött fokus, får man jobba hårt för att hitta ett livskraftigt fokus. Eftersom hela ens liv har varit föremål för "en bluff" kan man ha svårt att ta sig ur det perspektivet snabbt. Man börjar ifrågasätta det man ser runt omkring sig (Måste det vara såhär? Varför är det såhär och finns det något jag kan göra som förändrar situationen?). Dessa frågeställningar gör att man bli mer medveten en process som ofta kan göra en besviken och också ensam, men medvetandegörandet är i längden en angenäm och nyttig och oundviklig process.

Det besvärliga i denna, våran, situation är att de normala värderingarna ligger så långt ifrån all typ av verklighetstillvändhet att man tror att man är sjuk om man tänker över sakers tillstånd och ifrågasätter dem!

Det är väldigt lätt att hamna i tillstånd då man tänker att man själv är knäpp som inte kan anpassa sig till omgivningen. Om man då anser sig ha genomskådat människors föregivna godhet och blivit "cynisk" eller om man har andra typer av besvikelser mot omvärlden så är det väldigt lätt att fastna i en tro att detta är ett slags slutmål, att slutet var bittert och att man "får ta verkligheten för vad den är". Detta är djupt banala slutsatser. Jag skulle säga att vår kultur inte ger ett utrymme för att låta oss gå vidare med dessa frågor utan håller i sin intellektuella djupstruktur fast oss i ett dött fokus, som förhindrar oss att ta varandra för vad vi är (och därmed utvecklas).

Till att börja med är den europeiska intellektualiteten, liksom alla andra kända intellektualitetsmönster inne i, och konstruerad av en slags låsning, den patriarkala. Denna låsning gör att all vetskap som har producerats/sökts fram (detta är samma process!) färgas av ett maktförhållande där kvinnan, hälften av befolkningen, inte har fått rum. Detta beskriver feminismen väldigt bra. Detta, kvinnans förtryck, är inte det enda förtrycket som finns (men det klart största vid sidan av det ekonomiska förtrycket). Dock: Mannen har också blivit förtryckt, exempelvis genom att vara tvungen att ingå i den framför allt känslomässigt förtryckande mansnormen med inslag som "Den som gråter är inte en man.". Vid sidan av könsbundet förtryck finns förtrycket mot den sexuellt avvikande, förtrycket av barnet o.s.v. i all oändlighet. Feminismen är en mycket bra rörelse, eftersom den klarlägger de övergrepp som kvinnor har blivit utsatta för och om inte detta rättighetssökande inte vore nog i sig själv, så väcker detta andra frågor till liv i samhället. Jag skulle dock säga att den patriarkala låsningen bara är en av flera, eller en del av en helhet, eller rent av ursprunget till en helhet av låsningar. Alla dessa låsningar tjänar till att vi inte kan ha det skoj och intressant med varandra och söka oss framåt åt nya håll, utan att vi lite för ofta hamnar i icke-konstruktiva konflikter. Eftersom dessa låsningar färgar av sig på hur man producerar/söker sig fram till kunskap så är vetenskapen som vi känner den färgad i högsta grad av de här låsningarna, som egentligen är dåliga och dumma! Det är viktigt att komma ihåg det här med att man inte ska ta vetenskapen på alltför stort allvar, utan att man ska försöka gå i dialog med den för att den ska kunna hitta fram till ett mer positivt och rimligt sinnelag. Vetenskapen är bra. Vetenskapen är en av de mest dyrbara saker vi har och det är inget som jag på något sätt vill ska försvinna, eller något som jag vill misskreditera men det är viktigt att påpeka att den bygger på dessa låsningar och så får man gemensamt diskutera om det är så, och vad man ska göra åt det.

Problemet med låsningar
Problemet med låsningar är att de personer som bär på låsningen ofta inte upptäcker detta själva. De slår ifrån sig kritik, och det krävs ofta en kris för att de ska vakna upp ur detta tillstånd av förnekelse. Vetenskapen och det offentliga samhället vill inte se sin egen låsning. De som tror på det offentliga samhällets bild av soig själv tycker att bilden är normal och försöker anpassa sig så gott det går efter den, och får därmed ett dött fokus när den försöker lösa sina problem. Det blir ett hinder mot att göra det vi egentligen borde göra.

Framtidsprat
Att tala om framtiden är problematiskt. Framtidsprat är ofta slemmigt och det finns många fördomar kring framtidsprat. Det är dock viktigt att tänka sig att saker kan se ut på andra sätt än du tror, att fantisera. Människan är som människan är men det finns inte särskilt mycket givet och spikat när det kommer till mänsklig samvaro. Människan kan i stor utsträckning själv sätta sina ramar. I någon mån kan vi inte det men detta betyder inte att människan är ond eller egoistisk rakt av till sin natur. Att påstå detta är verklighetsfrånvänt och bygger antagligen på att personen ser världen på endast ett sätt. Att tro på framtiden, och att inte förlora sig i alltför mycket tvivel är viktigt för det är vår chans till allt som inte är dåligt med livet.

Kom ihåg: Detta är inget orealistiskt. Jag skulle snarare säga: Tvärtom.

P.S. Omedvetenheten är, som vissa cyniker tror, inte ett eftersträvansvärt tillstånd. Medvetenheten är en besvärlig och jobbig balansgång, men den är en balansgång, framåt, en rörelse som kan bli mer angenäm. Omedvetenheten, eller det "naiva" tillståndet är inte mer bekväm per se, utan det var kanske bara mer bekvämt att vara där då för att du fick tag på sköna goda känslorna där ur det barnperspektiv du hade då. Om du saknar de känslor din naivitet bjöd på så har jag goda nyheter. De finns framför dig.