Vi hade ridit genom sanka gryningslandskap och förbi skvallrande vålnader. Vi hade kupat våra händer vid friska källor. Visst hade vi törstat, men vi var vid gott mod. Ingenting kunde skrämma oss. Trygga, stolta och rakryggade satt vi i sadlarna på våra vilacer. Svarta, vita och melangerade. Lika starka och virila som vackra. Precis som vi – Steinmanns pojkar. Vi var rättvisan. Allestädes närvarande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar