Jag hade en gång en kille som kallades Jogging-Token. Varför då? Jo, för att han sprang så snabbt att benen trasslade ihop sig. Han sprang som en galning, överallt dit han skulle sprang han. Han sprang och sprang och han halkade och tog sig upp och sprang vidare... Jag blev nästan rädd att han skulle springa ihjäl sig!
Jogging-Token hade ett långt vackert hår som han brukade be mig borsta och fläta på mornarna. Han sa:
- Fläta mitt hår så springer jag fortare! Borsta det först från rötterna och ända ut i topparna. Gör det lent och lättarbetat och fläta det sedan i en stram och vacker fläta. Låt flätan hänga från min nacke och rör den inte förns det blir kväll.
Till slut tröttnade jag på Jogging-Token. Jag pallade inte med hans inneboende oro, hans oförmåga att leva i nuet, hans ständiga längtan bort. I början av vårt förhållande var jag rädd att Jogging-Token skulle springa ifrån mig. Men tids nog förstod jag att han, trots sin rastlösa läggning, verkligen var den trogna typen.
Det slutade sedan med att det var jag som sprang ifrån honom. Inte rent fysiskt alltså (där var jag chanslös) utan mentalt. Jag lämnade honom.
Ibland saknar jag Jogging-Token. Och jag minns fortfarande känslan av den stolta vind som han lämnade efter sig när han satte av.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Den är bra den här bloggen, speciellt den här posten! Borde bli en långfilm. Men det händer alldeles för lite här. Inga kommentarer. Om ni inte skärper till det här kanske jag tar min klass härifrån och hittar ett annat forum!
/Svanberg, lärare
Jag håller med! Den här posten är nog bland det bästa som publicerats av Magneten!
Jag tycker att du ska ha kvar din klass här, det skulle bli sjukt tomt om du tog bort dem. Jag tycker det verkar som att folk har beröringsskräck när det gäller den här bloggen, de vill läsa den i smyg verkar det som. Synd...
Skicka en kommentar