Matsalen

Att gå på en folkhögskola som ligger långt bortom civilisationen (såväl mentalt som geografiskt) innebär att man vid lunchdags är förpassad till skolans kantin. (Om man vill ha i sig någon mat det vill säga). I kantinen serveras det ordentlig mat med ordentlig sås och ordentlig salladbuffé och tre sorters ordentligt knäckebröd. Och till det ett smörgåsmargarin som ska vara bra för kroppens blodfettvärden. Notan för kalaset står vi själva för i form av en fet terminsräkning. Alternativet att inte äta maten som serveras känns korkat och ekonomiskt ohållbart då vi är tvungna att betala för maten vare sig vi äter den eller ej.

Det värsta med det här är att man tvingas sitta där och kollektivt glufsa i sig sin mat med ett gäng glada och positiva människor som lever i hundratio procents samklang med både sig själva och sin omgivning. Man tvingas höra på deras tomma babbel om vilka deras Disneyklubben-favoriter var när de var små eller vilka flummiga hippieföräldrar de hade som inte lät dem äta ketchup. De skrattar och håller med varandra alternativt försöker bräcka varandra på olika sätt. Jag har inget att tillföra i diskussionen utan sitter mest tyst och känner mig patetisk och sorglig.

Jag trodde i min naivitet att det var ett av vuxenvärldens privilegier att få slippa sitta där och slafsa i sig sin mat med en grupp människor i vars sällskap man inte känner sig bekväm rent mentalt. Min sociala kompetens krymper i dessa situationer ihop till en liten boll som lägger sig och skaver i min mage. Jag skulle på allvar tycka att det var en bra idé att införa enmannabås i matsalen - där var och en fick äta sin lunch i fred.