fredag 24 oktober 2008

Längtar du efter fascism?

Jag pratade med min syster häromdagen. Det kom att handla en del om framtiden och om finanskrisen, den ekologiska situationen etc.

-Nutidens viktiga gödsel, fosforet, håller redan på att ta slut. Det finns bara två-tre fyndigheter på hela jorden! Det kommer vara omöjligt med riktigt storskaliga jordbruk i framtiden. Allt kommer vara småskaligt och närproducerat. Man har räknat ut att en familj klarar sig på 200 kvadratmeter jord! Det är inte mycket. Det positiva är att det finns plats åt alla. Vi kan alla gödas av myllan!


Hon fortsatte:

-På ett sätt drömmer jag om förstörelsen. Att allt ska braka ihop bara, så att vi måste bygga upp något nytt... En sak oroar mig dock: Att mina nära och kära inte kommer att förbereda sig i tid! Om ni inte har lyckats med detta, kommer vi vara tvungna att försörja er med vår jordplätt och livet kommer bli svårt för oss alla.


Vi pratade vidare, och tänkte på möjligheten att fascismen skulle kunna växa sig stark i skuggan av krisen. Jag sade som det var, att det var viktigt att hitta fram till sitt hjärta i sådana fall. Att det blev extra viktigt. Vi pratade om hur folk gjort motstånd under svåra tider, och jag visste att jag skulle vara en av dem som gör motstånd. Med ett bultande hjärta skulle jag gömma flyktingar. Kanske skulle jag hamna i fångläger för det jag gjorde...

Min syster fortsatte:
-Hjärtat är viktigt, men du har ju också sången! Att sprida glädje i fångläger är ett fantastiskt sätt att göra motstånd på.

Då slog det mig vad min livsuppgift var. Att sprida glädje i fångläger... Ju mer jag tänkte på det, desto mer förstod jag hur väl lämpad jag var för detta. Jag skulle vara den perfekta fången, följa alla regler perfekt, men i hemlighet skulle jag sjunga visor som påminde oss om friheten och glädjen. Fångvaktarna skulle aldrig kunna ta mig, och om de gjorde det skulle jag med vassa, kluriga tekniker, visa på hur omänskliga de var. Jag skulle få dem att bli påminda om vår mänsklighet.

Därför kan jag stolt säga: Jag är inte rädd för någonting. Allra minst fascism.

Inga kommentarer: