Min nya spännande utbildning

Jag har precis påbörjat en ny spännande utbildning. Själva lärosätet är vackert beläget på en lummig ö. På ägorna runt omkring betar välmående glansiga ston och virila hingstar. I min nya klass går (utöver mig själv) femton stycken pigga och glada tjejer och killar som älskar att lära känna nya människor. De är singlar eller har partners, de gillar att "röra på sig" på fritiden och de går gärna ut festar med kompisarna på fredagskvällen. De klagar över hur osugna de är på att åka hem och tvätta kläder efter skoldagens slut men säger sedan i samma mening att det dock är härligt när tvätten är avklarad och hela lägenheten fylls av en behaglig tvättmedelsdoft. De har redan (efter fyra dagar) börjat bonda och skojsa. De tråkar varandra med dryga kommentarer - men med glimten i ögat förstås. De pratar om vad de har för framtidsdrömmar, de pratar om varför de valde just den här utbildningen och de pratar även om att de är mycket tacksamma över att få gå den här utbildningen. De är kort sagt i (någorlunda) samklang med sig själva, sin omgivning och hela samhället i stort. Till saken hör också att hela läroanstalten drivs av ett religiöst samfund.

Hur ska då jag, som misantrop och med ett överaktiverat kritiskt sinne, förhålla mig till allt detta? Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera de här människorna och de situationer som uppstår. Hur jag än anstränger mig för att vara öppensinnig och vidsynt så slutar det i social katastrof. Jag blir blyg, inbunden och överdrivet kritisk. Jag förstår inte de här människorna och de förstår inte mig. Jag föraktar dem och de föraktar mig.

Jag försöker emellertid att intala mig själv att det är nyttigt att lära känna människor vars referensramar existerar i en annan dimension än mina egna. Kanske kan detta i längden dämpa mina medelklass- och välfärdskomplex? Kanske kan jag finna svar på mina existensiella grublerier i denna miljö? Kanske är den religiösa inriktining, som mer eller mindre subtilt påbjuds, den rätta vägen även för mig?