Förr i tiden

När jag var liten hade jag, liksom säkert resten av alla barn i Sverige (och i andra länder), en djup fascination för det här med ”förr i tiden”. Begreppet ”för i tiden” stod för en vag och obestämd förfluten tid (typ 1800-talet eller kanske början av 1900-talet) och ju mer något var som ”förr i tiden” desto bättre var det. Man skaffade sig olika grejer som skulle vara som det som fanns ”förr i tiden”: karameller i pappersstrut,”farfarströjor”, dockskåp med ”gammeldags” inredning, rutiga klänningar i lantlig modell etc. och man flätade håret i två flätor (på samma sätt som man tänkte sig att barn ”förr i tiden” hade håret flätat). Sinnebilden och essensen av ”förr i tiden”-idealet var den gängse drömmen om att bo på en bondgård ute på landet och att där få sköta om fåren, kossorna och grisarna plus så klart deras små ungar.

Nu har jag ändrat inställning till det här med ”förr i tiden”. Min dröm om detta har raserats och jag bor i ett relativt modernt hyreshus med fönster utan spröjs och trivs mycket bra med det. Jag tycker att det där med ”förr i tiden” är jättemuppigt! Hur kan man idealisera en tid då man inte ens kunde duscha? Och då i princip alla människor var megarasister och/eller MV:en på annat sätt? Det var ju dessutom ett jättestort socialt tryck på alla individer ”förr i tiden” och de som inte passade in fördömdes ofta mycket hårt. (Jag är varse att det sociala trycket ingalunda är historia, men jag inbillar mig dock att det i alla fall har blivit en smula bättre.)

Att hålla på och förhärliga ”förr i tiden” är inte alls särskilt konstruktivt!