På eftermiddagen en månad senare städade jag vidare i sinnet. Jag hade glömt av det och insåg att det var precis som meditation eller vilken träning som helst: Man måste hålla igång för att det skulle funka! Först hände det alltså ingenting men efter ett tag började det dyka upp bilder från min barndom. Till en början långsamt, en och en, för att sedan dundra på i en ström, i full kraft! En mardrömslik karneval flöt upp ur mitt inre, ansikten fyllda av tvivel och självömkan, av ångest och osäker stolthet. Ansikten fyllda av missriktad stridsvilja. Allt var som en ful version av mänskligheten, en riktig nidbild... Jag motade undan så gott det gick och tänkte på Kristi trösterika ord: "Den som letar efter något ska hitta, och det som knackas på kan öppnas!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar