När jag var liten var jag hemskt äregirig och då fantiserade jag om olika sätt att slå världen med häpnad. Jag hade hört om Karl XII:s (eller var det Karl XI:s?) försök att tämja älgar för att upprepa Hannibals bedrift med elefanterna och detta med att tämja älgar var något som slog an en ton i mig. Jag tänkte mig att jag skulle gå ut i skogen och vänta där och lära känna en älg som jag sedan tämjde. Jag och älgen skulle bli goda vänner. När sommaren var slut skulle jag på något sätt ta med mig älgen tillbaka till Stockholm och komma ridande till skolan. Vilken ära och vilken strålglans skulle inte riktas mot mig?Åren gick, jag började studera och "rättade mig i ledet". Vem var jag att tro att jag var någon? Jag var väl inte särskilt mycket bättre än någon annan? Folk störde sig så på mig och på min äregirighet så jag lärde mig att dölja den, att sopa den under mattan, ja att förakta den. Jag föraktade den giriga delen av mig och detta ledde till ett för dåligt självförtroende. Jag trodde att jag var girigheten, vilket inte alls var sant! Jag var bara en person som också, bland andra saker i känslolivet, härbärgerade en mycket stark äregirighet. Jag tryckte ned den giriga delen av mig och jag tror att jag därför började se varje handling hos mig själv och andra som ett utslag av girighet. Detta kändes inte alls trevligt. Det finns ingen kärlek för till och med kärlek är en form av egoism! tänkte jag. Jag tyckte att jag hade genomskådat allt då jag såg att det som egentligen pågick bortom allt beteende var att alla bara var sig själv närmast. Jämt.
Åren gick och jag kände det som ohållbart med denna dystra bild av saker. Jag var beredd att ompröva det jag trott på. Jag började med djuppsykologisk strukturanalys en metod där vi plockade upp de innersta drömmarna och lät dessa få komma upp till ytan. Det låg så mycket där inne som ville komma ut! Det kändes som att jag hade varit som en totalt igenproppad toalett som någon helt plötsligt bara pumpat bort all skit ur! Klart jag hade bra mycket mer energi att "spola" nu när jag inte längre behövda gräma mig över att toaletten var proppfull! Hursom, livet blev annorlunda och jag fick en helt ny utblickspunkt på livet. Jag lärde mig sortera mellan frestelser och behov, lärde mig se vad som proppade igen mig och vad som gjorde att jag kunde hålla mig någorlunda fri från "bajs". Frestelser, det var sådant som inte förde mig vidare, sådant som gjorde att jag upplevde själslig nöd (t.ex. flyktbeteenden, att stoppa huvudet i sanden etc). Behov, det var någonting annat. Närhet, längtan och umgänge blev jätteviktigt för mig. Samt lojalitet, inte bara mot mina nära och kära utan jag var tvungen att bli lojal mot mitt inre. Jag hade aldrig varit det förut och när jag väl förstått att det var det jag skulle göra, att det var det jag skulle lära mig, ja då var jag inte ett dugg rädd för det, utan tyckte att det var jätteskoj att bli det! Att vara lojal mot sitt inre är den lojalitet som all annan lojalitet egentligen bygger på och utan den lojaliteten är du "ingenting"!
Så, några år efter att jag hade rensat upp i mitt inre så tog jag älgdrömmen på allvar. Den låg där och gnagde, men som en vacker knopp som ville få blomma ut! Åhh! Känslan av att sitta på älgryggen var helt otrolig! Ni skulle ha varit där! Jag kan dock bara säga det: Det är viktigt att följa och våga tro på sina drömmar! De kan vara uppblandade med äregirighet, men bara för att de är det behöver de inte vara "orena" för det! Våga tro på drömmen! Drömmen kommer bli sann!
