Vi blev kväkare

Jag hade länge haft problem med den vänstergrupp där jag var engagerad. Vi hette Fri Front och jag hade varit medlem sedan 16-årsåldern. Till en början hade det varit självklart för mig att jag skulle gå med i Fri Front. Jag ville förändra världen, och i den här gruppen fann jag vad sökte. Modiga män och kvinnor som också ville förändra världen. Vi genomförde bland annat en ockupation för att protestera mot nedläggningen av ett ungdomshus i staden där vi bodde.

Med tiden träffade jag en flickvän (som jag mött genom rörelsen) och jag och den här tjejen, Katrine, flyttade ihop. Vi var verkligen jättekära och gick upp i varann, vilket betydde att våra revolutionära åtaganden blev lidande. Efter ett tag började vi dock besöka Fri Fronts möten igen, men eftersom vi hade förändrat perspektiv genom vår frånvaro, så kändes det inte på samma sätt som förut. Det jag förut sett på med så stor tillförsikt fyllde mig nu bara med tvivel. Självklart fanns det varma människor i Fri Front, och uppriktig vilja till förändring, men nu såg jag bara undantagen från detta och jag kunde inte blunda för dessa företeelser: Aggressiv ton. Maktspel. Frånvaron av värme. Om jag förut hade tyckt att Fri Front var fyllt av mening så var det nu helt meningslöst. Det HÄNDE exakt samma saker som förut, men denna värld hade helt förlorat sin poesi för mig. Jag kunde inte mer än tycka att mina gamla kamrater var som ett slags objekt, vars varje åsikt, och varje handling jag kunde förutsäga. Det här kändes deprimerande, och jag och Katrine pratade länge om det här och om vi ville vara kvar i den här rörelsen.

Efter en tids resonerande bestämde vi oss för att hoppa av den här vänsterrörelsen och söka oss åt nya håll. Vi testade alla möjliga politiska rörelser, men vi tyckte att de problem vi såg i Fri Front fanns överallt - man snackade mycket om det goda beteendet, men förmådde inte stå för det själv. I den här vevan kom vi i kontakt med Mikael, en studiekamrat till Katrine. Mikael och Katrine studerade konflikthantering på en högskola och mycket av undervisningen bestod av moraliska diskussioner, studenterna emellan. Mikael och Katrine upptäckte att de ofta förstod varandra väl, och blev därför närmre vänner. Snart blev jag också god vän med Mikael och han var ofta en gäst hos oss. Mikael berättade att han var kväkare, och det var något som verkligen förvånade oss till en början. Han som verkar så vettig? Tillhör han en religiös sekt? Detta blev verkligen en tankeställare för oss som var ateister och inte direkt kände någon som var religiös. Mikael berättade om Vännernas samfund, som kväkarna också kallas och när han berättade om det så lät faktiskt inte alls så tokigt som man kunde tro. Jag tror att det här öppnade upp mitt och Katrines sätt att se på saker. Att det ena eller andra inte behöver vara vad det synes vara och vi blev liksom mer öppensinnade under den där tiden. Faktum var: En rofylld glädje fyllde oss då vi pratade om kväkarna, en positiv nyfikenhet växte och så en dag något år senare satt vi två på en buss på väg mot en retreathelg på kväkarnas kursgård utanför Rimbo i Roslagen. Vi ville veta mer om den organisation som Micke verkade kunna hämta så mycket trygghet och kraft ur. Hos kväkarna hämtade man inspiration hos Gud och detta var vi ju skeptiska mot, men Vännernas samfund var väldigt frisinnade gentemot varandra. De verkade vara väldigt schyssta och varma personer som respekterade inre olikheter. Detta var något helt annat än Fri Front och deras dogmatiska och fördömande stil. Inom kort hade jag och Katrin verkligen tagit till oss kväkarrörelsen budskap om fred på jorden. Det här var uppriktigt menat. Det här var idealistiskt och något vi verkligen kunde tro på. Vi är väldigt glada att vi hittade fram till vår nya gemenskap - kväkarna, vännernas samfund.