Jag blev plastfarsa mot min vilja

Jag träffade en tjej, Helene, och vi hade mycket skoj ihop. Helene var speciell, hon pratade både finska och spanska (och svenska så klart) och hon hade varit ute och rest i världen. Hon var även engagerad i olika frivilligorganisationer och brukade vara med och anordna olika välgörenhetsfester. Helene hade ett stort hjärta.

Helene hade också en son, Marcus, och han var verkligen en kul liten kille och det var absolut inga problem för mig att Helene hade Marcus. Marcus bodde dessutom varannan vecka hos sin pappa. I början tyckte jag att det bara var kul de veckor som Marcus var hos Helene och jag brukade försöka träffa honom så mycket som möjligt. En dag frågade Helene om Marcus kunde få bo hos mig när det var "hennes vecka" för hon skulle åka till Helsingfors i ett ärende. "Javisst, självklart"! svarade jag. Veckan med Marcus gick jättebra och jag njöt av mitt utökade ansvar och av det förtroende som man får av ett litet barn. När veckan hade gått lämnade jag över Marcus till hans pappa, så som vi hade bestämt.

Hur som helst. Helene kom tillbaka från Finland men behövde snart åka på en resa igen och åter så fick jag ta hand om Marcus. Det gick jättebra men jag märkte snart att det här var ett mönster som började upprepas - varje gång det var Helenes "vecka" med Marcus åkte hon på resor i olika ärenden och till olika platser och mitt ansvarsområde hade växt sig större än vad jag någonsin hade trott var möjligt. Hjälp! Jag började tänka över min sitution: Vill jag det här? Är det rätt av Helene att göra så här mot mig och Marcus? Jag kom fram till att det inte var särskilt juste av Helene att göra på detta vis. Jag insåg att jag hade blivit utnyttjad - jag hade blivit plastfarsa mot min vilja!